Varje människa är bokstavligt talat resultatet av minst en orgasm, förhoppningsvis två. Men vi glömmer lätt att det är precis samma organ och energi inblandade i förlossningen som i befruktningen. För att sex ska blir riktigt, riktigt mindblowing och en njutning bortom tid och rum, krävs det total avslappning, hängivenhet, närvaro, hämningslöshet, tillit och flow med partnern. På samma sätt är det i en förlossning, men då är det bebisen som kvinnan dansar med, mellan och bortom världar. För att kunna få en sådan förlossning måste vi inte bara lita och lyssna på oss själva, vi måste släppa kontrollen så pass mycket att vi tillåter bebisen att födas helt på sina villkor. Vi måste lyssna på och lita på bebisen. Även och kanske framförallt, när det hen säger, går emot vad vi själva tror är smart. 

Jag heter Cristina Olsson och driver hemsidan ecstaticbirth.se och finns på instagram under namnet dakini_liv, följ mig gärna där. Jag har under snart ett decennium stöttat kvinnor som önskar att föda extatiskt och/eller helt oassisterat. Eftersom jag brinner för kvinnors rätt till en orgasmisk och helt självinitierad förlossning var min initiala plan att skriva en sådan guide. Men trots att kvinnan har långt ifrån den självklara maktposition hon förtjänar i förlossningsrummet så vill jag lyfta något annat. Något som alltid, oavsett förlossningsstil och kultur, verkar glömmas bort. Nämligen barnets roll, vilja och personlighet under graviditet och mera specifikt förlossningen.  Barnet är en aktiv part. Hens personlighet kommer att påverka, ja rent av vara avgörande för förlossningen. För att det ska gå så smärtfritt och smidigt som möjligt måste man lyssna på barnet, ta hänsyn till hens unika personlighet och behov och samarbeta med sitt ofödda barn. 

Tänk på hur livet utanför livmodern är, då är det rätt uppenbart att även en väldigt liten bebis har en personlighet, känslor och vilja som verkligen inte alltid är detsamma som det omgivningen tror och tycker är det bästa. Om de inte blir bemötta och respekterade på det sätt som de behöver kommer de allra flesta att protestera och tydligt visa att något är fel. Sömn, amningsfrekvens, känslighet för temperatur, bekvämlighet med kroppskontakt och andra människor, kan liksom för vuxna människor skilja sig rejält. De här personlighetsdragen och även behoven är inget som magiskt uppstår först när navelsträngen väl är klippt, utan de finns där hela tiden.

Egentligen borde det vara självklart att bebisen har medbestämmanderätt över en av de största händelserna i livet. Men i en förlossningskultur där inte ens en vuxen kvinna anses tillräckligt förnuftigt för att få det (självklara) förtroendet att föda helt och fullt på sina villkor, utan behandlas som en opålitlig maskin som måste övervakas av experter. Varför skulle någon då ens komma på tanken att lyssna på en ofödd?

Förlossningen är något oerhört stort, skört och magnifikt. En förlossning är något som mamma och bebis gör tillsammans. De tillsammans går från en till två. De har olika uppgifter och roller i händelseförloppet, men det är av yttersta vikt att de alltid och undantagslöst samarbetar, lyssnar och litar på varandra. För att kunna göra det krävs det att båda känner absolut trygghet. Vi vet hur lätt kvinnan och andra däggdjurshonor påverkas av omgivningen. Vi som vuxna kan identifiera oss med den födande och förstå att, självklart känns det otryggt att dela sig själv i två och släppa ut det absolut vackraste och mest värdefulla man har på en otrygg plats med obehagliga människor. Men kan vi förstå hur det är för bebisen att lämna Enheten, värmen och kärleken för världen därutanför? Vågar vi minnas hur det var för oss själva? Eller är det för smärtsamt? 

Alla bebisar har en tydlig personlighet redan i magen. Om man lär känna barnet i magen så kan man förutsäga vilken  typ av förlossning det kommer att bli och vad som kommer att behövas. Man kommer även kunna förutse vad som kan hända om barnets behov inte möts och respekteras. För det är en risk att skrämma bebisen. En risk som det tyvärr inte pratas om. Det kan leda till komplikationer och onödiga interventioner och även trauma. Och tvärtom, att lyssna in och även öppet kommunicera med bebisen kan inte bara leda till en extatisk förlossning utan även förhindra komplikationer eller lösa dem om/när de uppstår. 

Tänk på hur lång tid det kan ta för vissa barn att gå på toaletten på förskolan eller hos en kompis. Vissa barn håller sig hellre hela dagen än att bajsa på för dem otrygga platser med otrygga personer. Tänk på hur en del barn reagerar med fullständig panik när någon gör något snällt, men mot deras vilja, hur lång tid det tar för dem att hämta sig. Tänk på hur vissa bebisar börjar gråta bara någon okänd tittar på dem. Hur tror du att det är för dessa barn att göra något så oerhört intimt som att födas med människor som hen inte känner väl och litar helt och fullt på? Eller ännu värre, människor som är stressade, arroganta och kanske rent av otrevliga. Ja t.o.m. hotfulla och våldsamma. Tror du att bebisen kommer att känna sig trygg och fri att komma ut? En del trauman och jobbiga förlossningsminnen är inte alltid nödvändigtvis kvinnans egna individuella upplevelse, utan bebisens känslor och upplevelse som hen av naturliga skäl inkorporerat som sina egna. Mor och barn är ett. De känner varandras tankar och känslor. Det är inte bara bebisen som påverkas av mamman. Mamman påverkas även av bebisen. Tänk om vi skulle ha en förlossningskultur där mor och barn fick föda ostört. Där man litade på att kvinnan var kapabel att fatta adekvata beslut för sig och sitt barn – vilket innebär att be om hjälp om det skulle behövas. Där en del av förlossningsförberedelsen var att lyssna in och kommunicera med bebisen? Hur mycket skulle då vara annorlunda? Hur många onödiga förlossningsskador och trauman skulle förhindras?

Att lita på att bebisen vill leva och själv kan ta sig ut, är inte samma sak som att faktiskt lyssna på barnet och låta hen ha reellt inflytande över sin födelse. För hur otroligt det än må låta så kan det vara så att bebisen och mamman har olika preferenser och skilda uppfattningar om var, hur och vem. Det är inte bara en kvinna som blivit överraskad över bebisens vilja. Vissa har på bebisens initiativ fött helt oassisterat, andra har valt elektivt snitt, en del har t.o.m. rest till främmande länder.

Fråga bebisen:

Vad behöver du för att kunna födas?

Vill du att någon ska vara med på förlossningen? Vem/vilka?

Får någon röra dig ? Under förlossningen och när du väl är född? Vem/vilka?

Var vill du födas?

Hur vill du födas?

I både förlossning och död, så rör vi oss mellan världarna. Vi lämnar något bakom oss, släpper taget och tar språnget in i det okända. Det är på gränslandet mellan liv och död som vi är som allra mest öppna och därmed som mest sårbara. Det är där vi kan växa enormt, eller bli rejält stukade.