Av Agneta Bergenheim

Jag har arbetat som barnmorska i 34 år varav 31 år som hembarnmorska. Alla de kvinnor, män och familjer jag mött har varit och är mina lärare. Jag håller fortfarande på att vidareutbilda mig till jordemor. Min tanke är att återerövra världens äldsta kvinnoyrke: från barnmorska till jordemor. Berättelsen tilldrar sig för 25 år sedan.

Vägen till paret som skulle föda var lång och sista milen slingrande och guppig. Skogen slöt sig allt mer omkring mig och jag fick den känsla Kerstin Ekman förmedlat då hon beskrev Rövarna i Skuleskogen.

Den svenska urskogen. Fylld av vättar, troll, rotvältor och huldror. Slingrande väg som trampats fram av tusentals fötter, klövar och tassar. Nu en bilväg som jag var den enda som körde på.

Skiftande ljus; skymningen sänkte sig och skogen mörknade men lystes upp då och då av de moln som snabbt svepte förbi och lät månen skina. Alltid denna känsla av spänning och förväntan. Hur har de det? Kommer jag att höra kvinnoskrik eller babygråt?

Alla dessa känslor och tankar inför ett nytt livs ankomst. Trots att jag träffat paret några gånger innan så kände jag dem inte riktigt. Det jag visste om dem var tillräckligt för att jag skulle känna den trygghet som behövdes, men det var ju inte förrän de gått igenom en förlossning som jag verkligen skulle komma att lära känna dem.

Nytt liv. Ny fas i ett ungt pars liv. Hon som skulle födas som mamma, han som pappa. En ny era som för alltid skulle binda detta par samman, hur deras gemensamma framtid än skulle komma att gestalta sig. En ny människas födelse, en födelsedag. Denna dag som för detta barn alltid skulle firas som den högtid det skulle komma att bli.

Tripmätaren visade att jag snart skulle vara framme, jag saktade ned farten för att vara extra uppmärksam. Ja, där på vänster sida fäst i en grangren hängde en vit plastpåse. Den allra sista biten av vägen hade nu blivit en stig. En grässvål i mitten och hjulspår vid sidan om. Mina avverkade 25 mil var till ända och jag var framme.

I gläntan som avslutade stigen stod nu ett litet torp framför mig. Stenstod i grunden, rött litet hus ovanpå. Glasveranda och en skorsten som det rök från. En idyll som många vill vara i på sommaren. Men detta par bodde här året om och förvaltade därmed en lång tradition av arbete, vila i samklang med de förutsättningar som fanns här. Förutsättningarna var ved, bär, svamp, odlingsmark. Och ett lugn och stillhet som i vår tid är ovanligt.

Efter ett tiotal förlossningar hemma skulle jag nu för första gången vara långt ute på landet, långt från sjukhus men nära detta par. Lite pirr i magen, knogarna som knackade på, den svala känslan i handen som tog i handtaget. Mina öron spetsade, min näsa vädrande, mina ögon skarpsynta.

Kvinnan som satt grensle över en stol andades djupt och hörbart. Elden sprakade i spisen och spred en behaglig doft av trygghet. Ljuset från elden var milt och förstärktes av levande ljus. Mannen satt bakom den födande och de kom att bilda en enhet. Ett mänskligt tempel där de två samspelade så vackert att de blev som ett.

Tyst tassade jag in till dem. Andades in rummet och vad som skedde här. För varje värk som kom hördes kvinnans andning; en accelererande andning som tydligt visade att hon hade kommit en bit på väg på sin inre resa. Skålen på golvet visade också att hon var i ett aktivt skede. Den stod beredd att användas eftersom kvinnan hade kräkts i den för en stund sedan. Jag berättade att det var ett gott tecken eftersom det visade att barnet var på väg ned genom förlossningskanalen.

Vi lyssnade på babyns hjärta en liten stund. Jag sa att det var en hälsning till mamma och pappa att allt var bra. Kvinnan blev rörd till tårar. Den starka fysiska upplevelsen av att föda barn kan göra att föderskan glömmer av att hon håller på att ge liv. Så hälsningen från det ofödda barnet gav ny kraft och glädje i födandet.

Vi befann oss i ett litet torp. Välbyggt och omodernt. Gamla lite bubbliga fönsterrutor där det låg eterneller på fetvadd mellan de båda fönsterramarna. Trägolv med så breda golvplank att det inte finns att få tag på idag. En kamin som gav viss värme men järnspisen i köket var den som gav den bästa och mesta värmen. Spänner med vatten i köket, en diskho med ho för avlopp. Rinnande vatten fanns inte.

I det lilla stilla som nu höll på att hända vandrade mina tankar och fantasi till dem som levt här tidigare. Det var lätt att framför sig se en kvinna ligga i kökssoffan för att föda barn. För här hade det säkert fötts barn tidigare. Det var ett torp som andades historia samtidigt som nu en representant för framtiden höll på att göra sin entré.

Ja, inne hos paret kände jag mig lugn och trygg. Jag fick en tydlig förnimmelse av att vara en del i en lång lång kedja av kvinnor; födande och jordemödrar som sida vid sida tåligt inväntat ett  barns födelse.

Men därute på dasset svek mig den känslan. Natten var kall, tystnade stor och mäktig. Jag lät dörren till dasset vara öppen för det var så fantasieggande att tänka på att bara några hundra meter framför mig fanns både älg, rådjur, lo och varg. Alldeles nära men mest i min fantasi.

Och just då jag satt där och filosoferade över sammanhang, livets olika skiften och att vara i livets tjänst greps jag av tvivel.

Vem är jag att sätta mig över vedertagna rutiner på sjukhus? Hur vågade jag att utsätta detta par att föda i ett hus långt ute i skogen där det var långt till sjukhus? Min förra chefs ord ringde i huvudet: Då jag meddelat honom och mina kollegor på min dåvarande arbetsplats att jag skulle börja jobba med hemförlossningar, vände han sig till den lokala dagstidningen som skrev att han tog starkt avstånd från den planerade verksamheten och ansåg det som yttersta oansvarigt av mig att börja arbeta hemma.

Vips var jag tillbaks på den arbetsplatsen! Jag blev påmind om den känsla av otrygghet jag hade då. Om de gånger då kollegor kommit in på ett rum där jag hade en födsel och intervenerat. Hur dåligt jag hade kommunicerat varför jag var så mycket inne på förlossningsrummet, att min till synes avvaktande hållning var en högst medveten strategi. Att mitt sätt att arbeta där hade passat så illa in på mina tankar om födandet.

En värme spred sig inom mig. En trygghet då jag kom tillbaks till hur det var just nu. Kvinnans födelseljud började höras ut. Helt plötsligt blev jag varse om att det som jag tyckte var det normala, att föda på sjukhus kanske inte alls var det normala. Det normala var ju just detta!

Födande kvinnor som var fjättrade vid apparater, som födde med främmande kvinnor i okända miljöer skulle komma att bli en parentes i historian.

Jag höll nu på att återerövra gammal kunskap och tillit till de födande krafterna. Att se hela kvinnan, inte bara hennes mage och öppningsgrad.

Suset i granskogen, de gnistrande stjärnorna, det frostnupna gräset. Ja, och en kall rumpa fick mig att åter gå in i detta heliga födelserum.

En nåd och tacksamhet att få vara just en av alla dessa kvinnor som i årtusenden hjälpt en medsyster till att föda. En nåd och tacksamhet som även påminde mig om kärlekens enorma potential. Kärlek som verktyg! Ja, det är ju så det är!

Kärlek.