Jag fick en fråga eller fundering som har gått och växt i mig.

”Hur stor skillnad är det att föda sitt första barn och de barn som kommer sen om man föder vaginalt? Jag ska föda mitt första barn om några månader och försöker förbereda mig på olika sätt men ibland känns det som att första barnet alltid innebär en jobbig och hemsk upplevelse och sedan har man chans att få en fin upplevelse till nästa barn. Hur kan man tänka kring detta? Dina erfarenheter? Vad är den fysiska skillnaden?”

Det här är så viktigt. För du sätter verkligen fingret på något som jag tror vi behöver prata mer om. Min egen erfarenhet är nog väldigt lik den som ganska många andra har! Det var ett rejält uppvaknande att föda mitt första barn. För jag levde precis som så många andra gör här i väst – i en kultur där födandet är förknippat med något som händer på sjukhus – en värld som är dold för de flesta tills de föder sitt första barn. Lite som att träda in i förvandlingstunneln på Gröna Lund (om det nu fanns en sådan) och komma ut helt förändrad på andra sidan. FÖR många kommer tyvärr ut helt förskräckta på den andra sidan och med en känsla av att inte ha ”klarat av” att föda barn. Att det var värre eller gjorde mer ont än de trodde. Kanske att det inte alls gick framåt på ett sätt som de hade hoppats. Det är för vanligt att komma ut som nybliven förälder med en hop av anklagelser som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Anklagelser som riktas antingen mot den egna kroppen eller mot sjukhuskroppen.

Inför den andra förlossningen är det många som på olika sätt försöker claima sin förlossning, bottna i upplevelsen av hur det egentligen var att föda sitt första barn, som slukar böcker, går en profylaxkurs, kanske betalar för ett stöd de inte upplevde sig ha första gången (kanske anlitar en doula). Det är helt enkelt många som försöker fixa något trasigt inför sin andra förlossning. Inte alla såklart, men för rätt många i vårt samhälle skulle jag säga. Lite för många.

Det är ett strukturellt problem som handlar om flera saker. Dels handlar det om att vi inte värderar själva upplevelsen av födandet (att den i sig kan vara direkt livsavgörande), utan att upplevelsen mer ses som trivia. Alltså – vi ska vara glada om upplevelsen blev bra men inte hänga läpp om upplevelsen blev dålig, eftersom ett friskt barn är det som räknas. Vi saknar också idag en hel del kunskap om själva födandet eftersom födandet i sig har blivit så otroligt medikaliserat. Jag citerar Milli Hill:

”Like death, birth has become something we’ve lost touch with, that no longer takes place in our communities and that we therefore rarely see or hear. Women go to the hospital and come back with a baby, and what happens in the intervening day or two remains a somewhat terrifying mystery.”

På sista tiden har vi börjat prata lite mer om vad som faktiskt händer inne på förlossningsrummen men många förstår ändå inte hur mycket de har möjlighet att påverka inför sin förlossning. Vi är alla invaggade i att det är något som löser sig bara man åker in till sjukhus. Förberedelserna inför förlossningen tenderar därför att få en väldigt praktisk karaktär idag med fokus framförallt på sjukhusrutiner, vad man bör packa i väskan, om man behöver lägga i pengar i p-automaten och hur regelbundna värkarna ska vara innan man får komma in. Hur det fungerar att få en epidural eller vad lustgas egentligen är. Rent medicinskt löser det sig oftast när man åker in till sjukhus – men att föda barn är inte enbart en medicinsk sak.

Riktig kunskap om födandet går därför många helt förbi. Alltså vad som verkligen spelar roll för födandets inneboende dynamik – känslor av trygghet, hormonet oxytocin, platsen, dina relationer, hela den känslomässiga processen som spelar en helt avgörande roll för kroppens egen process. Det är för många i vårt samhälle en stor blind fläck.

Den första förlossningen tar ofta lite längre tid. Kroppens vävnader behöver tid att öppna sig när det är första barnet som ska ut och oftast går det sedan snabbare för kroppen att öppna sig när det är andra barnet som ska ut! Musklerna och vävnaden har redan tänjts ut en gång och det är inte samma motstånd. Men eftersom hormonet oxytocin är så avgörande under en vaginal förlossning så spelar även dina känslor roll. Stark rädsla och stress kan hämma oxytocinfrisättningen.

Bottom line, kunskap är makt. Jättebra att du skaffar dig så mycket kunskap du bara kan inför din första förlossning! Min erfarenhet är att de som inför sin första förlossning verkligen funderar och förbereder sig ett varv extra har bättre förutsättningar och större möjligheter att få en fin förlossning. Jag har varit med på många sådana fina förlossningar! Det behöver absolut inte bli en negativ upplevelse bara för att det är första barnet som ska födas. Lyssna på andras (positiva) berättelser av att föda barn. Fundera över vad som hjälpte dem och försök sedan att hitta dina egna nycklar. Vad gör dig trygg? Vem eller vilka ska få stötta dig genom denna process? En positiv förlossningsupplevelse handlar oftast inte om tur utan om en faktisk kunskap om hur kroppen fungerar under födandet.