Vi föds och vi dör

Foto: Lovisa Engblom

Vi har medicinska resultat i världsklass. Ja, det är få kvinnor och barn som behöver dö i samband med graviditet och förlossning i Sverige idag och det är naturligtvis helt fantastiskt! Hur kan det då komma sig att så många kvinnor, män och barnmorskor under de senaste åren har protesterat alltmer högljutt över en förlossningsvård i kris? Många får inte ihop det här. Men det är egentligen ganska enkelt. Det beror på det faktum att födandet inte enbart är en kroppslig händelse och att vi i Sverige har varit dåliga på att erkänna födandet som den psykologiska händelse det också är. Att behöva känna sig rädd, övergiven, stressad och lämnad ensam under en födsel har på något sätt varit okej – så länge mor och barn klarar sig kroppsligt oskadda därifrån.  Få av oss skulle förneka att döden är något mer än bara en kroppslig händelse. Döden erkänner vi som den existensiella händelse det också är. Därför prioriterar vi gärna en god omvårdnad vid livets slutskede.

Emma Philipsson har publicerat en mycket tänkvärd text  på sin blogg som är skriven av Malin Wallismo och som handlar om just det här. Ta er tid och läs den! Det är den värd.

Politisk såpopera om förlossningskris

Krisen i förlossningsvården har de senaste dagarna utvecklats till en politisk såpopera i media. Det började med att sjukvårdsministern Annika Strandhäll besökte Huddinge förlossning för att själv göra sig en bild av läget. Hon följde med barnmorskan Sima Nouraddani under en dag.

DN var där  och rapporterade.

Annika Strandhäll fick vara med på en födsel och var helt lyrisk efteråt, när hon kramade om planeringschefen på socialdepartementet utbrast hon ”Jag vill jobba som barnmorska!” Och det var ju fint på alla sätt och vis. Det är just den där glädjen som får många att vilja bli barnmorskor. Men det intressanta är ju varför så många sedan väljer att sluta jobba inom förlossningsvården – eller som barnmorskor.

Det här fick dock Ella Bohlin att se rött. Dels surnade hon till för att Annika Strandhäll hade besökt ett sjukhus som styrs av ett alliansstyrt landsting.

-Varför besöker hon inte det krisartade Malmö lasarett som har ett landsting som styrs av sossarna?

Själv menade hon att vi inte har någon BB-kris. DN: Vi har ingen BB-kris. Det blev alltså en politisk pajkastning om vilket landsting som egentligen har en BB-kris, det sossestyrda eller det alliansstyrda? Och varför skulle det vara så farligt av Annika Strandhäll att besöka ett Stockholmssjukhus? För oss barnmorskor spelar det ingen roll vilket landsting eller vilken BB-kris som besöks eftersom problemet är nationellt.

Påståendet att vi inte har någon BB-kris fick många barnmorskor som jobbar inom förlossningsvården att bli förbannade – med rätta. Barnmorskan Ann Ljungblom skrev träffsäkert om detta i sin blogg http://holymama.se/ella-bohlin-vakna/!

Att i svepande ordalag få höra att vi inte har någon BB-kris är som ett rejält slag i ansiktet på de barnmorskor som dagligen sliter med att få timmarna att gå ihop i denna kris. Ja det kan vara droppen som får bägaren att rinna över! Att inte ens få rätt i sin egen verklighetsbeskrivning är förnedrande. Annika Strandhäll förstod emellertid denna psykologi och såg till att slå mynt av detta. Hon uppdaterade sin facebookstatus såhär:

Som minister med ansvar för Hälso sjukvården har jag det yttersta ansvaret för hälso sjukvårdspolitiken och tillsynen. Alliansstyre eller ej. Det borde Ella Bohlin veta. Det ansvaret tänker jag ta. Hon behöver inte lyssna på mig men kanske på alla dessa frustrerade barnmorskor, undersköterskor och läkare som vill göra ett bra jobb. Och oroliga föräldrar. Vi har definitivt en BB-kris. Inte minst i Stockholm. Vi politiker behöver lyssna på professionen. Därför tillför regeringen extra resurser och gör långsiktiga satsningar. Ella Bohlins svar i denna artikel (DN, min anm.) är snudd på skandal.

Om Ella var sur förut så är hon nog inte gladare nu. Jag tycker att hela spektaklet är sorgligt. För medan politikerna bråkar om hur verkligheten egentligen ser ut så skickas kvinnor runt i pågående värkarbete eller hålls hemma i sitt förlossningsarbete alldeles för länge. Medan barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna fortsätter att slita ut sig. Tack och lov replikerade barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg klokt och nyktert på detta i dagens DN.

Taskshifting?

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.