Etikett: förlossningsvård

Min första jobbresa till Norge

Lämna en kommentar

Utsikt från födeavdelningen

Jag är nu inne på dag fyra här i Norge och det är för tidigt att summera hela resan. Men jag kan ju iallafall summera de fyra första dagarna! Jag är alltså anställd av ett bemanningsföretag och reser hit som vikarie; resa och boende är betalt. Resan gick först till Oslo och sedan vidare till Akershus och Ahus sjukhus som ligger i södra Norge. Det gick förvånansvärt fort och smidigt att resa hit, även om nordNorge ska vara fantastiskt vackert så är det ju en lite krångligare resväg dit.

På Ahus skulle födet  vara uppdelat i tun A och tun B, där tun A är normalfödeenheten och tun B är det komplicerade. Jag hade valt att vara vikarie på  tun A  eftersom det är då jag  kommer som mest till min rätt! Att i lugn och ro få bistå i ett förlossningsarbete som har kommit igång av sig själv är smidigt att göra över landgränser. Det komplicerade födandet innebär ofta många igångsättningar av förlossningar och fler rutiner, procedurer, mediciner och infusionspumpar – fler saker som kan gå snett helt enkelt. Lite jobbigare att göra i ett nytt land med ett nytt språk och med en helt ny personalgrupp som jag inte har hunnit lära känna ännu.

Så det var en besvikelse att få veta att tun A är nedlagt över sommaren och ihopslaget med tun B. Fast  alla jordemödrarna på tun A har inte fått följa med till tun B  – så tun B har fått dubbelt så många födslar men inte dubbelt så många jordemödrar. Och ingen vet om tun A kommer att öppna igen. Det är bara att konstatera att normalfödeenheter, så kallade alongsides, har svårt att överleva på stora sjukhus. Så jag vet inte om jag kan hålla med om det här i dagens DN:

-Vi vill ge förutsättningar att ha en småskalig verksamhet även på de här enheterna. Med större avdelningar kan man ha den lilla förlossningsavdelningen i den stora, säger Ella Bohlin.

För mig är det att leverera en falsk förespegling. Jovisst, man kan, men  i praktiken så går det oftast inte. Och hur det ser ut i praktiken är ju i slutändan det enda som räknas. Den krassa verkligheten säger att stora förlossningsavdelningar brukar bli stora och stressiga förlossningsavdelningar och inget annat. Jag har nu jobbat som barnmorska på ganska många olika sjukhus och om det är något jag har erfarit så är det detta.

Så jag hamnade mitt i en stor och stressig förlossningsavdelning – fast norsk. Den första dagen var en chock. Alla hade fullt upp jag hade blivit lovad ett introduktionspass, fast när min handledare förstod att det gick fint för mig inne på föderummet så fick hon en annan födande. Och jag blev själv i föderummet. Men utan inlogg, passord, lösen eller en susning om hur det norska datasystemet fungerar. Eller vilka mina kollegor egentligen är. Eller hur rutinerna ser ut. Språket var det minsta problemet. Och de födande är inget problem heller, tvärtom, jag känner mig trygg inne hos de födande. Men avdelningslogistiken, den är jobbig att hantera när man inte kan någonting på det nya stället.

Sen förstod jag att det hade varit en hemskt stressig dag för alla jordemödrar och min handledare och koordinatorn för dagen bad om ursäkt (fast det var ju inte deras fel- alls – att jag hade hamnat på en stressig förlossningsavdelning) och hoppades att jag inte hade blivit skrämd. Eftersom dag 1 blev en chock så kände jag att jag behärskade det mesta dag 2… Det blev dessutom en lugn dag. Ibland kan en rivstart ha den effekten. Då fick jag tid att snegla på de stora och fina badkaren som finns på varje föderum! Och de fina barnbord som också finns på varje föderum. Så bad och varmt vatten finns som ett självklart alternativ för de kvinnor som kan och önskar bada under förlossningen. I Sverige har varmt vatten och bad blivit en svåråtkomlig lyx på flera förlossningsavdelningar – födande kan få stå i kö till det enda badkaret på avdelningen. Och  det är ju utmärkt att man inte behöver  springa ut ur föderummet och lämna den oroliga mamman bakom sig om barnet är lite taget efter en födsel; hon kan istället få vara med när barnet får lite hjälp på traven vid barnbordet.

Det är ett äventyr att ge sig ut som bemanningspersonal och det är också en del av tjusningen. Idag är jag ledig och ska in till Oslo och skattetatten!

 

 

Går det att bedriva säker förlossningsvård utanför akutsjukhus?

Lämna en kommentar

Såhär skrev Jessica som en kommentar till mitt blogginlägg om barnmorskelänken, där jag refererar till barnmorskans profession som en länk i en vårdkedja snarare än en isolerad ö. All förlossningsvård kräver mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor, obstetriker och barnläkare. Blogginlägget gick ut på att diskutera  varför det finns ett motstånd mot – dels själva begreppet – men också fenomenet barnmorskeledd enhet. Här är kommentaren:

På vilket sätt blir BFK:s säkra? Det kan finnas hur mycket evidens som helst för att kvinnor med normal graviditet får en normal förlossning – men- det räcker med en enda kvinna som avviker , vilket gör att idén alltså faller.

Vad gör du och bm-kollegorna vid oväntad stor blödning?
Flj går ner med dålig återhämtning?
Ett oväntat taget barn?
Ett barn som efter en timme oväntat slutar andas eller blir cyanotiskt?

I dessa fall (som ju inträffar då och då!) tror jag inte att någon patient vill vara utan omedelbar akutsjukvård, så varför envisas med att dessa enheter ska ligga separat?

Att professionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt, gör görandet till en prestigegrej. De patienter som akutsnittas och inte känner ”urkraften” i badkaret – hur tror du de känner sig om deras mål var ett annat?

Först vill jag säga, tack för din kommentar! Den belyser ganska träffsäkert det som många känner inför förlossningsvård utanför akutsjukhus. Fine när allt går bra men vad gör man när något händer? Jag svarar här på dina frågor utifrån min kunskap och erfarenhet. Akuta saker kan alltid hända, så är det. Även i de fall där förutsättningarna ser bra ut från början så kan oväntade saker hända som kräver ett akut omhändertagande. Det gäller även i fallet med hemfödslar. Barnmorskor har kunskap och utbildning i att hantera även akuta situationer, så om en blödning uppstår, fosterljuden går ner eller ett oväntat taget barn kommer ut så agerar man därefter med akuta åtgärdande insatser. Dessa situationer kan komma att kräva teamwork mellan olika professioner och därför bygger hela idén med birthcenters eller BFK:s på att det ska finnas tillgång till akutsjuksvård på ett närliggande sjukhus vid behov.

Det finns stora studier där man har studerat och jämfört utfall vid hemfödslar, barnmorskeledd enhet eller på en så kallad ”obstetric unit” på sjukhus och en är Birthplace study i England; där har man sett att de akuta transporterna endast utgör 0,8 % av alla transporter. De allra flesta överföringar från  en barnmorskeledd enhet till ett akutsjukhus sker alltså under lugna former, till exempel om en förlossning drar ut på tiden och behöver hjälp på traven. Studien från England visar också att det är säkert för mor och barn att föda på ett birthcenter och att det faktiskt finns flera fördelar, framförallt för mamman. Färre interventioner, färre kejsarsnitt och fler normala födslar.

Läs mer på Birthplace keyfindings.

Forskning visar alltså att när alla förlossningar sker på akutsjukhus så tenderar man att överintervenera (göra mer än man behöver) i det normala förlossningsförloppet. Det är helt enkelt svårt med den balansgången.

Jag skulle inte säga att barnmorskeprofessionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt. Däremot är det många barnmorskor (inte alla) som både anser och ser fördelar med att kvinnor får välja plats och sätt att föda på. Kvinnor är olika och alla vill inte föda på ett akutsjukhus, det finns de som  känner sig tryggare i hemmet eller på en småskalig enhet, därför är det flera som anser att det inte är rätt att tvinga dessa kvinnor att föda på akutsjukhus. I Sverige idag har man tagit bort alternativ inom förlossningsvården.

För mig finns det ingen motsättning mellan att vissa kan få föda av egen kraft i badkaret och att andra kan få föda med epidural, annan bedövning, eller med kejsarsnitt. Jag tror att det är bra om vi undviker att ställa födande kvinnor mot varandra och istället individualiserar vård och omhändertagande i samband med födande. Jag tror, precis som du skriver, att det är utmärkt att inte göra detta till en prestigegrej.

Ett alternativ till ett fristående birthcenter är en så kallad alongside eller ett modified in hospital birthcenter. Södra BB var ett sådant – en slags kompromiss. Ett småskaligt alternativ för det förväntat normala födandet men med det stora sjukhusets resurser vid behov. Det gick till exempel utmärkt att få en epidural.

”BB Sophia var en lycklig arbetsplats”

Lämna en kommentar

Så skriver en barnmorska om sin tidigare arbetsplats. BB Sophia var inget fiasko utan en förlossningsklinik som hamnade på topp när födande skulle skatta sin vård. Barnmorskorna trivdes med sin arbetsplats! Sorgen var stor när beskedet om att BB Sophia skulle stängas kom, både hos födande och hos barnmorskor. Visst fanns det skuggor –  BB Sophia fick med sin personal utstå massmediala drev utan dess like i samband med en specifik händelse. Något som skulle ha kunnat hända på vilken förlossningsklinik som helst.

Södra BB var också en lycklig arbetsplats med en sammansvetsad barnmorskegrupp som trivdes med jobbet. Visst fanns det  skuggor – det stack i ögonen på många att arbetsbelastningen var mindre än på andra kliniker, ja där andra behövde anpassa sitt arbetssätt efter stora arbetstoppar så var hela avdelningslogistiken på Södra BB  uppbyggd efter ett optimalt omhändertagande av varje födande. En barnmorska per födande. One to one care.

Men det fanns fler lyckliga arbetsplatser, både i och utanför Stockholms län! Jag tror att de flesta barnmorskor på de olika klinikerna i Stockholm trivdes i sina arbetsgrupper och med sina jobb. Efter det första inledande kaoset så innebar BB Sophia en lättnad för alla. Ett utökat antal förlossnings och neoplatser! Någonstans dit man kunde hänvisa födande när det var fullt på andra ställen. Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde också få hjälp med planerade snitt på BB Sophia och på så sätt få loss fler egna platser.

Nu, ett år senare är HELA förlossningsvården i Stockholms län hotad. Den medicinska säkerheten blir svårare och svårare att upprätthålla för varje dag. Vid arbetstoppar är arbetsbelastningen nästan omänskligt stor; barnmorskor  i förlossningsvården jobbar nu med den egna hälsan som insats. Det är därför de ser sig om efter andra jobb i  så hög grad. Ett arbete slutar nämligen att vara lustfyllt och berikande när sorg, stress och en lång konvalescens efter utbrändhet ligger i potten.

Förlossningsvården är som ett enda stort domino, faller en bricka så faller fler. Men om vi lyckas få några brickor att stå rakt så kommer fler att få stå kvar. Vi får inte bli avundsjuka på de brickor som ställs  rakt upp – först. Låt de istället få statuera exempel så att fler kan ta efter, eller iallafall slippa falla platt till marken.

I Norge och England har man redan implementerat en barnmorska per födande. Det är en självklarhet där. Säkert med vissa undantag vid särskilda tillfällen. Men idag i Sverige, och i storstadsregionerna i synnerhet – så är det ett undantag när en barnmorska bara har en födande att ta hand om.

Det stora fiaskot i Sverige är att vi har lyckats skapa så få lyckliga arbetsplatser inom förlossningsvården – och att de dominobrickor som vi lyckats ställa  rakt upp så fort har fått falla platt till marken igen. Politiker; Det råder inte någon brist på barnmorskor som vill jobba med födande i Sverige! Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården med den egna hälsan som insats.

Foto: Lovisa Engblom

 

Lappen som blev en viral

Lämna en kommentar

Den här lappen skrevs av en koordinator på en förlossningsavdelning i Stockholm igår.

DS fullt, KS fullt, SÖS fullt, HS fullt, STS fullt, Uppsalafullt, Nyköping fullt, Norrköping fullt, BBS fullt kl 9:51 den 11/5. Lappen spreds sedan på nätet och blev en så kallad viral. Varför? Jo för att den träffar rätt i hjärtat. Alla kan förstå logiken bakom. Tydligare än såhär blir det inte. När det är fullt precis överallt, det finns inga förlossningplatser på något av de här ställena, alla förstår att kl  9:51 en torsdag i maj så har dagen bara börjat och den som ringer in och  kanske ligger i startgroparna för att föda vid denna givna tidpunkt – vart ska hen ta vägen?

Tidigare, när en klinik var full, så var det en självklarhet att hänvisa den födande till nästa sjukhus med den lediga förlossningsplatsen. Sedan BB Sophia stängde har antalet hänvisningar gått ner. Det framställs av vissa som en bra sak. Men varför har hänvisningarna gått ner? Svaret går att läsa på lappen. När det inte finns platser någonstans finns det ingenstans att hänvisa. Då kanske kvinnor får föda ändå, utan en ledig förlossningsplats eller en ledig barnmorska.

Alla som jobbar inom förlossningsvården vet att en omföderska med täta värkar inte går att skicka hur långt som helst, barnet kanske kommer ut om en timme. Så vad händer? Många har nämligen undrat det i mina Facebook och instagramflöden. VAD händer? Vad gör man då? Får hembarnmorskor rycka ut? Får kvinnor föda i ambulansen? Det är bra att frågan ställs. För den är högst berättigad. Jag vet att det är många barnmorskor och födande som kan berätta vad som händer. Barnmorskor kan berätta med allt mer desperation och frustration i rösten.

Det som händer är att kvinnor kan få föda under helt andra omständigheter än det var tänkt. På ett rum som inte är ett förlossningsrum. Kanske ett mottagningsrum, ett eftervårdsrum eller ett badrum. Eller på chefens kontor. De kan också få föda utan det stöd de har rätt till. För så blir det när det inte finns några lediga platser eller några lediga barnmorskor. Det första som ryker är stöd och närvaro av en barnmorska. Det blir svårare att få tillgång till smärtlindring när man inte är på ett förlossningsrum. Kvinnor som precis har fött får skynda sig ut ur förlossningrummet för att ge plats åt nästa på tur. De finns de som får föda i ambulans på väg till sjukhuset.

Kvinnor i värkarbete kan nämligen behöva hållas hemma på tok för länge. Risken är överhängande att även den medicinska bedömningen färgas av platsbristen. Finns ju inga platser! Kämpa på lite till därhemma! Det blir tuffa prioriteringar. Födande motas i grind, får ta en promenad, kanske sitta på Mc Donalds med värkar, komma åter  i sista minuten och föda ut barnet på de 20 minuter som kanske återstår av födseln när en plats äntligen blev ledig.

De flesta barn kommer ut ändå, oavsett om Mc Donalds var föderummet under merparten av värkarbetet. De flesta barn kommer ut på sjukhus. Bara moderkakan kommer ut på sjukhus så räknas det som om man har fött på sjukhus och allt ser fint ut i statistiken.

Barnmorskor och läkare är smärtsamt medvetna om hur mycket ett kontinuerligt stöd och en god omvårdnad  betyder under en födsel. Därför är det inget annat än en skam att det kan se ut såhär i Sverige idag. Inte alla dagar men alldeles för många dagar.

 

 

 

 

 

Händer i veckan

Lämna en kommentar

Idag var jag med och spelade jag in det femte avsnittet av Karins preggopodd! Hur det gick? Ja det får ni som lyssnar avgöra! Nu har jag iallafall blivit av med min poddoskuld och det känns  bra. Programmet sänds på fredag nästa vecka. Nu på fredag blir det ett avsnitt med Malin Gramer som gäst. Men redan imorgon blir det inspirationskväll här i Uppsala på temat stöd!

Idag kunde man få läsa Socialstyrelsens utredning av vård efter förlossningen här i Sverige, mycket intressant läsning.  Frågan togs även upp av utredarna själva  i en debattartikel i SVD.

Socialstyrelsens bedömning och slutsatser

Sammanfattningsvis är det Socialstyrelsens bedömning att det finns brister och behov av förändringar i vården efter förlossning såväl på sjukhuset som efter hemgång från sjukhuset. Det behövs mer kunskap och utbildning för personalen i hela vårdkedjan om psykisk ohälsa och sjukdom i samband med graviditet och förlossning, om diagnostik, behandling och uppföljning av bristningar i bäckenbotten, samt om amning och bröstkomplikationer i samband med amning. Socialstyrelsen bedömer även att det behövs nya kunskapsstöd för vården, i form av riktlinjer, rekommendationer eller andra former av kunskapsstöd.

De flesta brister i vården till kvinnor efter förlossning är dock strukturella, och det kan behövas organisatoriska förändringar i landstingen och regionerna för att uppnå en mer patientcentrerad, tillgänglig, säker och jämlik vård i hela landet.

Vården på sjukhuset behöver bli mer familjecentrerad och utformas utifrån patienternas behov. Socialstyrelsen bedömer att det även är otydligt vart kvinnor ska vända sig för stöd och vård när en vecka har passerat och sjukhuset/BB inte längre ansvarar för vården. Uppföljningen av kvinnors hälsa behöver förbättras liksom tillgången till stöd och vård efter förlossningen.

Det finns även stor potential till förbättring när det gäller att skapa kontinuitet i vårdkedjan avseende den personal kvinnor möter i samband med graviditet, förlossning och eftervård.

 

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Barnläkaren  och professornJonas F Ludvigsson kastade sig in i debatten om förlossningsvården och nedläggningen av Sollefteå BB i Aftonbladet. För att vara ett inlägg från en professor så var det väldigt befriat från referenser till forskning men däremot fullproppat med känslor.

”Få saker ger mig som barnläkare sådan lättnad som när jag hör ett nyfött barn skrika.”

Vi är många som känner lättnad när ett nyfött barn skriker, men kanske framförallt barnets egna föräldrar! Inlägget saknade ett helhetsperspektiv på födandet –  det  går nämligen inte att skära ut en liten del av födseln och lyfta upp den som den allra viktigaste!  Här ställs mamman mot barnet, att den födande behöver underkasta sig en lång bilfärd med tanke på barnets bästa. Men en traumatisk och otrygg förlossning på väg till ett ”säkert ställe” kan få långtgående konsekvenser även för barnet – även om barnet skrek för fulla muggar just i födelseögonblicket. De olika beståndsdelarna i en familj och en födsel  hör ihop och påverkar varann på ett väldigt intrikat sätt som inte alltid har ett samband med att barnet befann sig inom tryggt räckhåll från en erfaren barnläkare under sina första fem minuter i livet.

Viss specialistvård har visat sig bli bättre vid en  centralisering av vården, hjärtkirurgi är ett sådant exempel. Vi har även specialistvård inom neonatologi och de familjerna kan behöva åka långt – ja idag ända till Finland! Föräldrarna underkastar sig denna resa med tanke på barnets bästa. Men all förlossningsvård kräver inte specialistvård och mår inte  heller bättre av det.

Överläkarna Judit Sundström och Tomas Björk på det nyligen nedlagda BB Sollefteå gick i svaromål: Varför tillåts folk ordbajsa om förlossningsvården? De påpekade mycket riktigt att kvalitén på vården i allra högsta grad beror på vilka som jobbar där.

”Men den förlossningsvård Ludvigsson drömmer om har funnits i just Sollefteå, med kompetenta barn- och narkosläkare i tjänst dygnet runt, flera med mångårig erfarenhet från bland annat Karolinska. Om det kan lugna?

Sollefteå har haft erkänt mycket goda resultat när det gäller patientsäkerhet och nyfödda barns hälsa under många år (Socialstyrelsen / SFOG). Nedläggning av Sollefteås förlossningsklinik handlar inte om vårdkvalitet utan om makt över sjukvården.”

Det finns många sätt att behålla kompetensen på. Jag har jobbat på en stor förlossningsavdelning där barnmorskor från Åland kom och praktiserade  några veckor i taget för att få lite fler födslar i händerna. Det var ett väldigt trevligt utbyte – även för oss som jobbade på den stora kliniken! Det kan vara av värde även för personal på en stor klinik att få inblick i förhållanden och villkor på en mindre klinik. Lite ödmjukhet inför våra olika förutsättningar är på sin plats. För alla bor inte i storstäder och föder inte heller i storstäder.

Mot slutet av veckan regnade det 500 miljoner över förlossningsvården. Barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg debatterade på flera håll mot bland annat  sjukvårdsminister Gabriel Wikström. Han föreslog fler betalda utbildningsplatser till sjuksköterskor som vill vidareutbilda sig. Mia påpekade att läckan också behöver täppas till – den där barnmorskor försvinner från förlossningsvården. Hon förklarade på ett bra sätt varför så många försvinner och nämnde ordet samvetsstress. Det behövs förutsättningar för barnmorskor att kunna göra ett fullgott jobb! Att gå hem från jobbet dag efter dag med en gnagande otillräcklighetskänsla eftersom man återigen har behövt tulla på vad god vård är – det tär även på den bästa och mest lämpade.

 

 

Ett anpassat födande

Lämna en kommentar

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.

 

 

Ovetenskapliga pyramider

Lämna en kommentar

Jag tror att vi är rädda för ytterligheter i förlossningsvården. Vi vill inte ha det som i USA där det på många sjukhus är läkarna som kommer in operationsklädda när kvinnan ska krysta  bakom ett ett grönt skynke – som vilken operation som helst. Gynläge såklart. Inte för att det är det bästa för kvinnan, nej enligt forskning verkar det vara den sämsta förlossningsställningen för att undvika bristningar, men för att det är den mest fördelaktiga vinkeln för läkaren att förlösa i. Visst har ni hört frasen ”Push, push, push!!!” i amerikanska filmer eller sitcoms. Forcerad krystning kallas det. Det kan behövas ibland i vissa lägen men oftast är det onödigt att krysta på uppmaning om förloppet är normalt. Krystfasen är en del i det delikata utdrivningsskedet.

Men den andra ytterligheten är inte heller rolig. I England hände det som inte får hända på Furness General hospital i Cumbria bay mellan 2004 och 2013. Det var fem barnmorskor som kallade sig själva för ”the musketeers” och som enligt uppgift bildade en pakt;

”Government patient safety expert Dr Bill Kirkup, said a self-described band of ‘musketeer midwives’ adopted a ‘one for all’ approach to their work.
Dr Kirkup described the group as ‘impenetrable’ to outsiders and ‘hostile to complaints’. Some members were said to be determined to pursue ‘natural childbirth at any cost’.
He warned that at least 11 babies and one mother would have survived if they had received the right care.”

Man får inte vara stursk och låta det gå prestige i handläggningen under en förlossning. Alla kan göra fel! Både läkare och barnmorskor kan göra fel och det gäller att lära sig av sina misstag. I akuta situationer är ett gott teamwork  mellan alla inblandade absolut nödvändigt.

Men jag är övertygad om att man i utformningen av förlossningsvården måste kunna hålla flera saker i huvudet samtidigt och inte förbjuda kvinnor att göra informerade val enbart för att man är rädd för självständiga barnmorskor. Ett gott teamwork mellan läkare och barnmorskor vid en planerad hemfödsel? Hur skulle det kunna se ut? I morse vid frukostbordet så ritade jag två pyramider på det här temat, ungefär som pensionspyramiden – den som förhoppningsvis består av de tre delarna allmän pension, tjänstepension och eget pensionssparande.

Förlossningspyramiden i Sverige idag?

 

Alla måste föda på sjukhus för säkerhets skull. Basen i pyramiden är det medicinska risktänket. Barnmorskans kunskapsområde hamnar lite i kläm mellan vad kvinnan vill, hennes autonomi och det medicinska risktänket. Det finns inte så många val. Kategoriskt nej till vattenfödslar på de flesta ställen. Kategoriskt nej till hemfödslar på de flesta ställen. Alla kvinnor känner sig inte bekväma i den här pyramiden, en större valfrihet önskas.

Kan pyramiden se ut såhär?

Pyramiden bygger på kvinnans val. Föda hemma? Okej, då får man utgå från det. Föda på barnmorskeledd enhet? På sjukhus? Planerat snitt? Gott teamwork mellan barnmorskor och läkare där man samarbetar mellan professionerna så att den födande kvinnan ska slippa trilla mellan stolar.  Vad tror ni? Hur ska pyramiden se ut?

 

 

 

Ann Petrén uttalar sig om farlighetsstigmat

Lämna en kommentar

Det hembarnmorskor pysslar med är att ge ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder barn. Man lyssnar på fosterljud också i hemmet – men intermittent och på indikation. Det är ett professionellt tillvägagångssätt och knappast flummigt. Att använda den teknik vi har urskiljningslöst och på breda indikationer som inte har stöd i evidens –  det skulle jag kalla för flummigt.

Ann Petrén

Ann är, precis som Cayenne och några andra, en av de få barnmorskor i Sverige idag som har lång och gedigen erfarenhet av hemfödslar. Många är det som  har haft turen att ha henne som stöd under sin födsel i hemmet! Ann arbetade tidigare på BB Stockholm och BB Sophia men har nu fullt upp som hembarnmorska. Den här veckan har man kunnat läsa i tidningen om Sara som födde hemma med Anns hjälp;  hon uttalar sig då om ett säkerhetstänkande som har gått lite långt,  ja ett säkerhetstänk som blir på bekostnad av säkerhet för mor och barn:

”Just det där med ”farligheten” är ett stigma, menar Ann.

– Av mina 260 hemförlossningar har tre mammor fått åka in på grund av blödning, och en bebis som var lite stånkig har fått åka till sjukhus, säger hon.

Sara har varit lite försiktig med att berätta att hon ska föda hemma.

– Människor runt omkring mig var rädda. Men jag var aldrig rädd. Det är mer sannolikt att jag blir påkörd utanför förlossningskliniken än att mitt ostörda normalförlopp resulterar i en allvarlig skada på mig eller bebisen. Varför skulle jag vilja åka hemifrån?

Sara hade gjort alla riskbedömningar och kollat allt på MVC.

– Och Ann har varit barnmorska längre än vad jag levt, jag kände mig helt trygg med mina barnmorskor och min doula.

Ann menar att säkerhetstänket faktiskt kan överdrivas.

– I jakten på den optimala säkerheten missar man de naturliga bitarna, att man kan tjäna på att minimera inblandning under en födsel. Om det varit så farligt att föda hade vi inte varit där vi är i befolkningsmängden i dag. De flesta födslar sker okomplicerat, också i tredje världen, sedan är det dåligt vatten och mödravård och annat som är farligt, säger hon.”

Läs hela artikeln här!

Expressen hakade på och berättade också historien om när  Sara födde sin Unni i badrummet!

Kontinuerligt stöd eller kontinuerlig övervakning

2 kommentarer

Förlossningsvården är idag institutionaliserad. Det innebär att man föder på en sjukhusavdelning med en viss uppsättning av personal varje dag – till exempel läkare, barnmorskor och undersköterskor; det finns rutiner och riktlinjer för handläggning som man bör följa och ofta får varje avdelning sin specifika kultur och särprägel. Jag som har  jobbat på flera olika kliniker har sett detta ganska tydligt. Det behöver inte vara fel! Tvärtom så kan det vara bra med stöd i pm och riktlinjer och har man tur så uppstår en lyckosam, dynamisk arbetskultur där man kan få växa både som person och i sin profession.

Men en sak som har förblindat vår institutionaliserade förlossningsvård är tekniken. Den har vi omhuldat med hull och hår och infört på bred front utan att tillräckligt ha utvärderat dess effekter på förlossningsutfallet. Teknik har nämligen den effekten! Det finns något magiskt och lockande med nya innovationer, ny teknik – det vet alla som har köpt den nya modellen av iphone. Man vill ha allt det nya och därför måste  det per definition vara något bra. Ja ofta är det också något bra, iallafall något som innebär möjligheter man inte haft tidigare.

Det som vi inte alltid tänker på är den undanträngningseffekt teknik kan ha på skeenden i livet. Idag är koncentrationstid en bristvara. Att läsa en bok tar tid och koncentration, säg den bokläsare som idag inte blandar upp sin koncentration med att skriva sms, kolla på Facebook en extra gång eller kanske instagramma sin lässtund från en fördelaktig vinkel. Sen måste man ju börja kolla hur många likes man får. Middagsro får en annan innebörd när alla sitter och knappar på sin telefon hela tiden.  Men säg den förälder som inte njutit av känslan när barnen försvinner in i sina mobilspel (eller tar promenader helt frivilligt med det nya spelet!) och man får dricka sin kopp kaffe i lugn och ro.

Tekniken att övervaka ett barns hjärtljud har trängt undan behovet av en kontinuerligt närvarande barnmorska. Man kan sätta på ctg-dosorna och sen koppla in registreringen på en storbildsskärm som övervakas från expeditionen. Kort sagt, kvinnan kan ligga uppkopplad till kontinuerlig övervakning istället för att erhålla ett  kontinuerligt stöd. Det öppnar för möjligheten att ha flera komplicerade förlossningsförlopp samtidigt. Koordinatorn kan övervaka hjärtljuden på flera olika barn samtidigt och på så sätt är man trygg med att man har lite koll på barnen. En falsk trygghet skulle jag säga.

Kvinnor med normala förlossningsförlopp som inte behöver kontinuerlig övervakning får ofta finna sig i det ändå – eftersom det underlättar när barnmorskor ansvarar för två/ tre födande samtidigt. Och när  kvinnor kommer till förlossningsavdelningen så gör man ett intagningstest med ctg, på alla. Det finns ingen forskning som visar ett bättre förlossningsutfall när man gör ett ”doortest” på alla, men det har blivit en institution.

Såhär skriver SBU i sin utvärdering av ett kontinuerligt stöd under förlossningen:

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel.
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen.
  • Ingen effekt kunde observeras gällande komplikationer hos barnet som krävde inläggning på neonatalavdelning eller amningsbesvär.

Gällande de sekundära effektmåtten visades att kontinuerligt stöd gav:

  • Kortare förlossning.
  • Lägre sannolikhet för kejsarsnitt.
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning.
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min.
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Ett antal subgruppsanalyser utfördes också. I dessa kunde man bland annat konstatera att effekten av kontinuerligt stöd på kejsarsnittsfrekvens och moderns förlossningsupplevelse var lägre på förlossningskliniker där CTG-övervakning eller ryggbedövning ej var rutin.

Slutsatserna som författarna till Cochrane-rapporten drog är denna:

  • Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
  • Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
  • Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt.
  • Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

De som väljer en planerad hemfödsel med barnmorska kan vara säkra på att få ett kontinuerligt stöd av av densamma. De som föder på sjukhus kan ha tur och få det, men det finns en överhängande risk att det blir en kontinuerlig övervakning och ett intermittent stöd istället. Frågan vi bör ställa oss:

Har införandet av den här tekniken på bred front verkligen varit värt sitt pris?

Liisa ger ett kontinuerligt stöd under en hemfödsel