Etikett: förlossningsskador

När förlossningen fortsätter att göra ont

Bokrecension: När förlossningen fortsätter att göra ont

2 kommentarer
När förlossningen fortsätter att göra ont: skadorna vi inte pratar om

Anne Lichtenstein är frilansjournalist och har skrivit boken När förlossningen fortsätter att göra ont: Skadorna vi inte pratar om. Hon drabbades själv av en svår förlossningsskada. I boken ställer hon sin egen historia bredvid flera andra kvinnors, de som också fick men för livet i samband med sina förlossningar. Det är nattsvart läsning.

Varje år föder drygt 100 000 kvinnor barn i Sverige och några procent av dem får en allvarligare form av bristning. Ändå är det bara en handfull läkare som har blivit experter på att diagnostisera och åtgärda de lite mer komplexa förlossningsskadorna. I boken återkommer två räddande änglar som de skadade kvinnorna ofta får kämpa för att komma i kontakt med: Eva Uustal och Gunilla Tegerstedt.

En allvarlig förlossningsskada som inte blir korrekt åtgärdad innebär ofta livslång funktionsnedsättning. Själv skickas jag ner i ett bråddjup som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån när jag läser vittnesmålen i boken. Det här är kvinnor som har blivit förminskade och inte tagits på allvar varken före, under eller efter förlossningen. Camilla ber om ett planerat kejsarsnitt men blir övertalad till en vaginal förlossning mot sin vilja. Förlossningen, som blir traumatisk, resulterar i en stor förlossningsskada:

”Det är en sak att få skador och sedan bli lagad, men när man lever med skadorna varje dag och det påverkar ens vardag, då är det fruktansvärt svårt, iallafall för mig. Jag blir påmind hela tiden. Hur länge ska jag orka leva med det här vet jag inte. Jag får anpassa mitt liv och det känns som om jag dagligen upplever det trauma jag hade på förlossningen, igen och igen. Ovanpå det traumat har jag en skada som jag troligtvis alltid kommer behöva leva med: att ständigt behöva ha en toalett i närheten, att aldrig känna av när jag måste bajsa och att vara rädd för att bajsa på mig offentligt. Jag vill kunna ha kontroll över min avföring. Det är alla kvinnors rätt att få korrekt hjälp för sina förlossningsskador.”

En gynekolog som möter en av de skadade kvinnorna efteråt säger: ”Hade du frågat mig innan skulle jag ha sagt att kvinnor som inte gör kejsarsnitt är dumma i huvudet.”

Det blir tydligt vem det är som har beslutsrätt över kvinnor när det kommer till förlossningssätt. Men skadorna och skammen får de stå med själva (om de inte har tur att träffa på en räddande ängel).

Alla vet att det är viktigt att försöka återställa en skadad hand eller fot korrekt – annars får man men för livet. Men under lång tid syddes skador efter förlossningen ihop som om det var en kavitet som skulle slutas, ungefär som när man syr ihop en ärtpåse. Ytterst liten hänsyn togs till att muskler behövde fästas i varann och det var få som verkligen hade koll på anatomin. Några generationer kvinnor har därför blivit lagade som ärtpåsar efter sina förlossningar. I längden innebär det ofta en försvagning av hela bäckenbotten med risk för framfall av olika strukturer, inkontinens, svårigheter med samliv osv osv. Idag är kunskapen bättre, men det finns fortfarande en eftersläpning med många kunskapsluckor som behöver fyllas i.

Ann Lichtenstein har gjort ett stort och viktigt jobb i att lyfta de här kvinnornas berättelser. Alla vi som arbetar med gravida och födande måste lyssna, läsa och lära oss. Jag rekommenderar därför den här boken till alla inom professionen som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan vara drabbade.

Jag är också glad att Ann lyfter projektet Min barnmorska i boken och på så sätt pekar på en alternativ vårdform. För det är uppenbart att det behövs ett omtag inom förlossningsvården. Det räcker inte med att peppa kvinnor att tro på sig själva och sin förmåga i födandet om vi inte samtidigt ger dem en karta över hur förlossningsvården faktiskt fungerar – och sedan möter upp med förträffligt trygg och god vård. Kvinnor behöver erbjudas trygga vaginala födslar. Förlossningar som även är säkra emotionellt och för deras bäckenbotten. De kvinnor som ändå drabbas av en skada ska kunna vara säkra på att allt gjordes för att förhindra den – och kunna lita på att förlossningsskadan åtgärdas på ett korrekt sätt.

Tack Anne för en viktig bok.

respekterad under krystfasen

Om att inte bli respekterad och lyssnad på under krystfasen

Lämna en kommentar
respekterad under krystfasen

Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.

Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmåga idag.

Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.

Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.

Malins berättelse

Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.

Idas berättelse

Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)

Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.

behov under krystfasen
Dubbelamning!
Profylaxkurser i Uppsala och Västerås

Att förebygga förlossningsskador

Lämna en kommentar

Jag blir irriterad när jag läser sådana här artiklar: Nollvision, nu införs det finska greppet.

Alla barnmorskor i Sverige får gedigen träning i att hålla perinelaskydd vid framfödandet, det är absolut inget nytt fenomen, och att påstå att det nu ska ”införas” gång på gång rubbar det där viktiga förtroendet. Kvinnor och deras partners blir oroliga. Samtidigt urgröper det vår kompetens – vi som jobbar med förlossningar – när man härleder allt till ett specifikt grepp som vi kan eller inte kan hålla. Som om det vore en ett-till-ett-grej. Verkligheten är lite mer nyanserad.

I paketet det ”finska greppet” ingår även att lägga klipp på fler kvinnor, något som sällan nämns i samband med att metoden får publicitet. Alltså den finska metoden bygger inte enbart på det finska greppet utan på fyra ingredienser:

  • Långsamt och kontrollerat framfödande
  • Perinealskydd, dvs att hålla emot mellangården med sina händer när barnet föds fram
  • Fler klipp när personalen tror att det behövs
  • Sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram

Det intressanta är att klippen ofta trollas bort ur skadestatistiken – men att lägga ett klipp är att åsamka någon en skada.

Vårdmodell istället för ett handgrepp mer effektivt för att undvika bristningar under förlossningen

Kvinnor som föder hemma har en väldigt liten risk för att drabbas av svåra förlossningsskador. Av 3000 studerade hemfödslar i Sverige, Norge och Danmark mellan år 2008-2013 var det enbart 0,7 % som fick skador på ändtarmsmuskulaturen (det som kallas för sfinkterruptur). Visserligen är de som väljer att föda hemma ofta friska med förväntat normala födslar. Men ändå! 0,7 % är väldigt lite. Kan det vara något i själva approachen och vårdmodellen som minskar antalet stora bristningar? Vi vet till exempel att kvinnor som föder hemma ofta föder långsamt, krystar i sin egen takt, föder upprätt – och inte så sällan i vatten.

Malin Edqvist har i sin forskning undersökt Midwives management during the second stage of labour i förhållande till utfall av förlossningsskador. Hon har bland annat undersökt om det går att överföra en del av den kvinnocentrerade approachen som tillämpas under hemfödslar, där ett långsamt framfödande också ingår – till sjukhusmiljön. Det gick! Det visade sig att det går att arbeta förebyggande med bristningar utan att lägga fler klipp på kvinnor.

Den vårdmodell som nu lärs ut kallas för BLUBB och innebär i korta drag att:

Krystskedets sista del ska gå långsamt och kontrollerat så att musklerna hinner töja sig. Pauserna är viktiga. Det går bra att föda i den förlossningsställning som är mest bekväm, men om det går lite för fort eller om barnmorskan ser tecken på en annalkande bristning så kan det vara bra att byta till en ställning som är avlastande för perineum. Sidoläge eller fyrfota är då att föredra eftersom det är ställningar som avlastar mellangården. Fokus är alltså inte vilken ställning personalen är mest van att ”förlösa” i utan vilken som de facto kan vara mest avlastande. Barnmorskan ska hjälpa till att bromsa farten med sina händer och skydda med en varm handduk.

Läs gärna Malin Edqvist gästblogginlägg på Bakingbabies där hon själv beskriver sitt arbete med förebyggande av förlossningsskador.

Här finns en länk till själva avhandlingen:  Malin Edqvist avhandling

Och läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema! Se nedan.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Makarna Pirhonen i hetluften

3 kommentarer

Makarna Pirhonen är i hetluften igen! De har ett recept för att undvika de allvarligaste underlivsskadorna i samband med en förlossning. I det receptet ingår långsamt och kontrollerat framfödande, ett handgrepp som kallas finska greppet,  att lägga klipp när personalen tror att det behövs för att undvika en ännu större bristning än själva klippet. Och så sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram för att som de säger kunna få en översikt av perineum vid framförandet. Alltså inte upprätt födande.

För mig är det här koka soppa på en spik. Långsamt och kontrollerat framfödande finns det evidens för, ja. Ett särskilt handgrepp, det kan kallas finskt eller svenskt eller perinelaskydd. Det handlar om att hålla emot med sina händer utifrån när barnet föds fram och det gör så gott som alla barnmorskor.  ALLA får träning i att hålla ett skydd mot perineum; alltså perinealskydd. Det är ganska otroligt att någon skulle hålla handen på ett specifikt och mycket bättre sätt än andra som dramatiskt förbättrar utfallet.

Att kvinnor inte ska föda upprätt för att personalen på så sätt har bättre uppsikt över perineum – det är rent humbug. Den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar är gyn. De som har visat bäst utfall i studier är knä, fyrfota, sida och stående. De kvinnor som föder hemma har minst antal stora bristningar och en majoritet av kvinnor som föder hemma föder upprätt. Dessutom kan man knappast ha bättre uppsikt över perineum än om kvinnan föder på alla fyra, om det nu skulle vara avgörande.

Att lägga klipp för att undvika en stor bristning? Ja det är ju att åsamka kvinnan en jättestor skada i bäckenbotten för att man tror att något ännu värre ska hända. Men man får ju aldrig facit på om den ännu värre skadan verkligen skulle ha uppstått. Ett klipp gör jätteont  och tar tid att läka – det finns annan forskning som stöder ett mycket restriktivt användande av klipp.

Makarna Pirhonen har en mycket viktig och bra ansats – de vill jobba för att  minska antaIet stora bristningar. Hatten av för det! Men i det viktiga arbetet med att minska antalet stora förlossningsskador så måste vi vara jätteförsiktiga med att uttala oss om orsakassamband som inte alls har stöd i forskning. Läs gärna min genomgång av forskningen på området i tidigare blogginlägg!  Jag har skrivit om upprätta förlossningsställningar, MIMA-studien och gjort en översikt av vetenskapen på området – inläggen finns här i mitt bloggarkiv. Något som vi bör titta närmare på är om användandet av värkstimulerande dropp kan spela in. Nästan ingen förstföderska som föder på sjukhus klarar sig utan dropp i Sverige idag, hela 70 % får det.

Foto: Lovisa Engblom