Av Yäzika Johansson

Vi pratar alldeles för sällan om förlossningsskador. Ännu mer sällan, om någonsin, talar vi om förlossningsskador i hjärnan. Det vi absolut aldrig talar om är hur en fysiologisk förlossning kan reparera en traumatiserad hjärna.

Jag heter Yäzika Johansson och det här är min berättelse om just det.

Min mor köpte tidigt Odents Tillbaka till naturlig förlossning. Som den boknörd som jag var slukade jag alla böcker i min väg. Så även denna. Jag fascinerades av kvinnorna som födde på huk, förlossningssalen med den stora låga sängen, poolen som kvinnorna födde i och berättelserna från kvinnorna som hade fött där. Så vill jag också föda!

Men så blir det inte. Jag planerar en hemförlossning men går så mycket över tiden att hembarnmorskan vill att vi ska föda på förlossningsavdelning istället. Väl där dör värkarna. Hela min kropp skriker ”här är inte säkert att föda”. Sätts igång, men kroppen vägrar samarbeta. Jag öppnar mig ingenting och det hela slutar med kejsarsnitt. Jag ligger själv på uppvaket i åtta timmar och när jag väl får se mitt barn så känner jag varken igen henne eller känner något för henne. ”Jaha, där ligger det ett barn”. Ett. Inte mitt. Jag har en stark känsla av att kopplingar som skulle ske, aldrig har skett. 

Veckorna går och jag känner fortfarande ingenting. Börjar tvivla på om jag överhuvudtaget har förmågan att älska någon. 

1,5 år av blod, svett och tårar

Att ta hand om någon som man inte har några som helst känslor för är fruktansvärt tärande. Det var ju inte så här det skulle vara. Så jag tänkte att om Muhammed inte kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga, kan min hjärna inte reagera korrekt på stimuli, så får jag härma de känslor och beteenden jag vill ha ända fram till dess att min hjärna kan reproducera dem automatiskt. Det tar 1,5 år av blod, svett och tårar att komma dit där jag känner att jag älskar henne och att hon är mitt barn.

Ny man och sju år senare blir jag gravid igen. Jag vågar inte ens hoppas på en hemförlossning den här gången utan ställer in mig på ännu en sjukhusförlossning. Förmodligen not great, not terrible, men det får duga. Det kan ju inte bli lika dåligt som förra gången iallafall.

Fel, det blir värre.

Vattnet går, värkarna kommer igång bara för att dö ut när vi kommer fram. Skickas hem. Så fort jag sätter mig i bilen sätter de igång igen. Har så starka värkar att jag varken kan äta eller sova hemma. Tredje gången vi kommer in blir jag igångsatt. Skillnaden mellan mina egna värkar och de som skapas av droppet är stora. Det känns som att de påverkar helt olika delar av hjärnan. Över mina egna värkar är det som att det ligger en dimma av glömska, av de syntocinonskapade är hjärnan istället klarvaken. Värkarna känns taggiga och jag kan inte komma ifrån dem. Epiduralen förlamar mina ben och jag blir halvliggande som en strandad val i samma ställning under hela förlossningen.

Det är för ljust i rummet och varje person som kommer in tänder. Jag ber dem släcka eftersom jag inte kan koncentrera mig i ljuset. Det går inte, får jag höra, eftersom det där faktiskt är deras arbetsmiljö och dessutom är något allvarligt fel om man vill föda i mörker. De kan inte förklara vad som är fel. Bara att de på grund av det måste ha tänt. 

Någon kommer in och säger att förlossningsläkaren tycker att det går för långsamt och att det kanske kommer bli snitt. Jag ska därför fasta. 

Jag har varken ätit ordentligt eller sovit på flera dygn och mina hjärna går på högvarv. Jag gör spelträd i huvudet och försöker beräkna sannolikheter för olika utfall. Ett positivt är för länge sedan uteslutet, men även ett neutralt börjar närma sig noll. Försöker förmedla det här till barnmorskan men möts av totalt oförstående ”så ska du inte tänka” och ”det här är en helt normal förlossning”. 

-Är det verkligen normalt att inte ha sovit på flera dygn? Ja det är tydligen inget konstigt alls. 

Att det känns som att hjärnan brinner upp är också det normalt. Likaså att ligga förlamad 15 timmar av epiduralen. Normalt, normalt, normalt.

-Förstår du inte att jag inte kommer orka ta emot mitt barn och att ni tar beslut nu som ni kan gå hem ifrån men som jag måste leva med för resten av mitt liv? frågar jag, men får inget svar.

Jag berättar om den förra förlossningen, the golden hours och ber henne att lova att vad som än händer så får de absolut inte separera mig och bäbisen, jag vill inte gå igenom samma sak igen.

-Jaja, det där ska du inte tänka på nu.

Det här är inte en förlossning längre. Jag sitter i en bil med galna clowner och försöker berätta att vi snart kommer köra in i en bergsvägg. Clownerna bara skrattar och trycker gasen i botten.

Krystvärkarna kommer, alla lampor tänds och rummet fylls av människor. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte ska föda här, är det ljust ser rovdjuren mig. Clownerna förstår ingenting.

Det börjar pratas om sugklocka och då känner jag att det får vara nog med idioti. Jag är omgiven av människor oförmögna att göra korrekta konsekvensanalyser. Oavsett vad som händer nu så kommer konsekvensen bli att jag kommer att krascha värre än förra gången och ta hela mitt barns födslorätt att få ha en mamma som fungerar ifrån henne. Jag letar efter något att jobba med, något att ta spjärn emot så att jag orkar sista biten. Det enda som finns kvar i mig är hat. Jag tittar runt i rummet på alla som är där. Jag ser igenom dem alla.

Läkaren som bara har förmåga att tänka i en fyrkant. Barnmorskan som är oförmögen att agera. Uskan som är uppfylld av sig själv. En ny förmåga sticker ut, en adrenalinjunkie som väntar på att något ska hända. Jag förvandlar mitt blod till hat, skändar allt som heligt och föder fram henne samtidigt som jag känner hur jag spricker. Bäbisen rosslar och adrenalinjunkien ropar ”hon har svalt fostervatten, vi måste ta henne till barnbordet”, vispar åt sig bäbisen och springer iväg. När jag flera timmar senare får se henne igen är jag redan död inombords.

Jag lyckas inte göra det som jag gjorde med min förstfödda. Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer fram, det är en glasruta mellan oss som gör att jag aldrig kommer nära. Jag försöker övertyga mig själv om att hon är mitt barn men jag känner det aldrig. Varje natt vaknar jag av flashbacks från förlossningen. Jag får inget oxytocinpåslag av amningen, istället blir jag klarvaken. 

Jag som alltid vetat var allting finns i huset hittar ingenting. Jag kan inte längre läsa eftersom jag glömmer bort vad som står på raden innan. Allting är ett svart hål. Nog för att jag hade tagit med i beräkningen att man kan få förlossningsskador i underlivet, men aldrig att jag hade tänkt tanken att man kan komma hem med en hjärna som överhuvudtaget inte fungerar. Psykologen vet inte vad hon ska göra. Min man får stanna hemma ett halvår för att ta hand om mig eftersom jag inte kan göra det själv. 

När jag blir gravid igen finns bara ett alternativ kvar. Jag ska föda hemma om det så är det sista jag gör. Jag utsätter inte mig själv eller min familj för en till ”säker” Pyrrhusförlossning på sjukhus.

Två plus två barnmorskor engageras och vi lånar en förlossningspool. Jag längtar efter en mörk grotta att föda i. Tvättstugan som ligger i källaren blir perfekt. Min man byter ut alla lampor till röda, ställer in en säng och lägger ut liggunderlag på golvet.

En kväll har jag en märklig mensvärk. Min man känner sig kymig och går ner och lägger sig i tvättstugan så han inte ska störa. Barnen somnar. Själv känner jag mig irriterad på mensvärken som inte går över. Går ut i vardagsrummet. Det går inte att varken ligga eller sitta bekvämt. Det svaga ljuset från ljusslingan ute på altanen som jag i vanliga fall uppfattar som mysig, lyser i ögonen som strålkastare och jag får lov att släcka den.

Vägskäl

Samma känsla som känns när två tågvagnar kopplar ihop infinner sig plötsligt. Ett dovt, metalliskt klonk. Det är inte förrän nu som jag inser att förlossningen har startat och att hjärnan håller på att koppla om. Jag står vid ett vägskäl. Antingen så ringer jag barnmorskorna nu, men då måste jag sätta på mobilen och titta på en ljus skärm, vilket jag inser kan sakta ner/hindra det som håller på att ske. Eller så släpper jag taget om frontalloberna nu och ringer imorgon när morgonljuset ändå kommer trigga medvetandet. Jag väljer det senare och motiverar det med att det här kommer ändå att ta minst tre dygn och barnmorskorna kan behöva sova. Hjärnan kopplar om. Jag kliver ner i ett program med stabilitet i paritet med andning eller hjärtslag. Trots att jag har fött två barn så har jag aldrig varit här tidigare. Jag känner mig helt lugn. Förmågan att använda ord och analysera skeenden finns nu långt bort i en annan del av hjärnan som jag har ytterst begränsad tillgång till.

Går ner i källaren, ett svagt rött sken lyser från tvättstugan, i övrigt är det mörkt. Det här har jag väntat på hela livet.

Jag väcker min man med ett ”fyll poolen”. Kliver ner i den och dyker genom sammandragningarna. Det är inte svårt men jag är ändå irriterad på mig själv eftersom jag tycker att jag har en dålig attityd. Det borde vara ännu lättare, någonstans slösar jag energi.

Under en sammandragning skrattar jag till och upptäcker till min förvåning att all smärta försvinner. Provar att le igen. Nej det var ingen slump. Smärtan är borta! Jag knäckte koden! Jag ska bara dyka och le. Sammandragningarna var inte en strid att vinna utan en våg att följa med glädje.

Jag kan inte analysera skeenden och jag vet inte vart någonstans i förlossningen jag är, men jag hör klart och tydligt vad min bäbis vill att jag ska göra för att hjälpa henne fram. Ibland ska jag dra upp ett knä eller luta mig åt något håll. Små, små rörelser.

Sammandragningarna kommer väldigt tätt men det är inte så jag uppfattar det. Där jag är kommer de extremt glest och jag har gott om tid för vila och återhämtning.

Jag är vid stranden vid vår sommarstuga och ligger i vattenbrynet. Havet leker tafatt med mig och rullar mig upp på stranden för varje våg.

Min man somnar eftersom ingenting till synes händer. Jag använder hans avslappning för att komma ännu djupare ner. 

Plötsligt ändrar sammandragningarna karaktär. En ring uppenbarar sig någonstans. Långt borta hör jag i mig ”ring of fire?”. Men det kan ju inte stämma, det ska ju göra ont och förresten är det tre dygn kvar. I nästa ögonblick föds huvudet fram.

Hade det funnits en stol att ramla av så hade jag ramlat av den. Chocken är total och jag är övertygad om att hon dött. Stryker över hennes huvud och säger något till henne. Hon svarar genom att sprattla med fötterna i mig. 

Åh hon lever! Jamen dåså! Jag känner trycket av vågen som håller på att byggas upp, för ihop knäna och vinklar automatiskt ut fötterna, lutar huvudet bakåt i universums största leende och hinner precis tänka ”men herregud, hur ska jag ens kunna ta emot henne i den här ställningen?” innan en reflex starkare än allting annat utplånar allt medvetande. I nästa stund håller jag redan henne i famnen.

Min man går upp och väcker systrarna som får hålla i henne medan jag föder fram moderkakan.

Jag är euforisk. Tänk att föda ett barn, ta det i famnen och gå upp och fortsätta livet som att ingenting har hänt. 

Tsunamin av oxytocin har strukturerat om min hjärna totalt, lagat det som var trasigt och skapat de kopplingar som tidigare saknades. Jag blir sömnig av att amma, vaknar inte längre av flashbacks och kan till och med tänka på den förra förlossningen utan att få påslag.

En annan sak har också ändrats. Jag ser på det andra barnet och äntligen är glasrutan borta, hon är min.