Flera tidningar och webbsidor rapporterar nu entusiastiskt: Klipp minskar risk för förlossningsskada! Det berättas om som vore det förträffliga nyheter. Jag tycker det finns anledning att nyansera rapporteringen.
Vad som hänt är att resultaten från EVA-studien har börjat rullas ut i vetenskapliga tidskrifter. I EVA-studien lottades förstföderskor som födde med hjälp av sugklocka till ett klipp eller inget klipp. Syftet var att undersöka om klippet – som är en iatrogen (av vården orsakad) grad 2 skada – ”skyddar” mot en spontan grad 3 – eller grad 4 bristning. Det vill säga en sfinkterruptur som är känt att den kan ge svåra konsekvenser för enskilda drabbade.
För det första är ett klipp en av vården orsakad förlossningsskada och ett klipp skyddar inte kvinnors perinuem. Ett klipp skadar alltid kvinnors underliv. Däremot visar EVA-studien att de förstföderskor som lottades till klipp vid sugklocka fick spontana grad 3-4 bristningar i betydligt mindre utsträckning än de som inte lottades till ett klipp.
Hur mycket minskar risken för en sfinkterskada för den förstföderska som får ett klipp vid sugklocka?
702 kvinnor deltog i studien. En analsfinkterskada inträffade hos 21 (6%) av de kvinnor som lottades till ett klipp och hos 47 (13%) av kvinnorna om inte fick något klipp. Ett klipp var alltså ingen garanti för att slippa en analsfinkterskada utan en del fick både ett klipp och en sfinkterskada. Det absolut vanligaste i båda grupperna var ingen sfinkterruptur: 87 % av de som inte fick något klipp fick ej heller någon sfinkterruptur. 94 % av dem som blev med ett klipp blev utan sfinkterruptur. Det är en halverad risk för sfinkterruptur jämfört med de som inte fick något klipp. Men i klippgruppen blev kvinnorna till 100 % med ett klipp och ibland även en sfinkterruptur.
14,3 stycken – det var antalet kvinnor som behövde få ett klipp i ”onödan” för att undvika en sfinkterskada för någon längre fram. Det kallas för numbers to treat. För mig finns det en principiellt viktig fråga inbakad här – att kvinnor som föder blir till numbers to treat. Vem har bestämt att det är okej?
Den naturliga följdfrågan blir: hur ”farligt” är det egentligen med ett klipp?
I studien framgår att för kvinnorna i interventionsgruppen – alltså de som blev med ett klipp – var det vanligare med sårinfektion och problem med läkningen (att såret gick upp och behövde sys igen). Den grupp som fick klipp använde även smärtlindring i högre grad när de skrevs ut från sjukhuset. I just denna artikel går det inte att läsa om konsekvenser på lång sikt avseende tex sexuell funktion och bäckenbottenproblem. Det ska tydligen komma senare.
Det är sen tidigare känt att ett klipp ofta läker sämre, gör mer ont och ger ärrbildning i högre grad än spontana grad2-bristningar.
Mina egna reflektioner om huruvida vi ”skyddar” kvinnor genom att rekommendera ett klipp
Ett klipp är en stor skada och vården ska inte skada. Primum non nocere. First do no harm. Insatser bör i första hand inriktas på att förebygga dessa skador nu när vi vet att både sfinkterrupturer och klipp kan ge bestående men. Alltså – hur ska förstföderskor i större utsträckning kunna lämna förlossningen utan vare sig sugklocka eller klipp? Hur kan vi stödja fysiologin så att fler förstföderskor kan föda spontant vaginalt?
Och vid händelse av sugklocka – hur kan läkaren göra för att lägga klockan på ett så skonsamt och kvinnocentrerat sätt som möjligt så att allvarligare bristningar undviks? Både de spontana och de av vården orsakade.
De förstföderskor som får en sugklocka lagd bör få information om (helst på förhand) att det mest sannolika är en spontan grad2 – bristning. Och om ett klipp läggs så minskar risken för en sfinkterruptur med hälften – men då till priset av ett klipp som ofta läker sämre.
Referens:
Bergendahl S, Jonsson M, Hesselman S, Ankarcrona V, Leijonhufvud, Wihlbäck A et al. Lateral episiotomy or no episiotomy in vacuum assisted delivery in nulliparous women (EVA): multicentre, open label, randomised controlled trial BMJ 2024; 385 :e079014 doi:10.1136/bmj-2023-079014
Vi pratar alldeles för sällan om förlossningsskador. Ännu mer sällan, om någonsin, talar vi om förlossningsskador i hjärnan. Det vi absolut aldrig talar om är hur en fysiologisk förlossning kan reparera en traumatiserad hjärna.
Jag heter Yäzika Johansson och det här är min berättelse om just det.
Min mor köpte tidigt Odents Tillbaka till naturlig förlossning. Som den boknörd som jag var slukade jag alla böcker i min väg. Så även denna. Jag fascinerades av kvinnorna som födde på huk, förlossningssalen med den stora låga sängen, poolen som kvinnorna födde i och berättelserna från kvinnorna som hade fött där. Så vill jag också föda!
Men så blir det inte. Jag planerar en hemförlossning men går så mycket över tiden att hembarnmorskan vill att vi ska föda på förlossningsavdelning istället. Väl där dör värkarna. Hela min kropp skriker ”här är inte säkert att föda”. Sätts igång, men kroppen vägrar samarbeta. Jag öppnar mig ingenting och det hela slutar med kejsarsnitt. Jag ligger själv på uppvaket i åtta timmar och när jag väl får se mitt barn så känner jag varken igen henne eller känner något för henne. ”Jaha, där ligger det ett barn”. Ett. Inte mitt. Jag har en stark känsla av att kopplingar som skulle ske, aldrig har skett.
Veckorna går och jag känner fortfarande ingenting. Börjar tvivla på om jag överhuvudtaget har förmågan att älska någon.
1,5 år av blod, svett och tårar
Att ta hand om någon som man inte har några som helst känslor för är fruktansvärt tärande. Det var ju inte så här det skulle vara. Så jag tänkte att om Muhammed inte kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga, kan min hjärna inte reagera korrekt på stimuli, så får jag härma de känslor och beteenden jag vill ha ända fram till dess att min hjärna kan reproducera dem automatiskt. Det tar 1,5 år av blod, svett och tårar att komma dit där jag känner att jag älskar henne och att hon är mitt barn.
Ny man och sju år senare blir jag gravid igen. Jag vågar inte ens hoppas på en hemförlossning den här gången utan ställer in mig på ännu en sjukhusförlossning. Förmodligen not great, not terrible, men det får duga. Det kan ju inte bli lika dåligt som förra gången iallafall.
Fel, det blir värre.
Vattnet går, värkarna kommer igång bara för att dö ut när vi kommer fram. Skickas hem. Så fort jag sätter mig i bilen sätter de igång igen. Har så starka värkar att jag varken kan äta eller sova hemma. Tredje gången vi kommer in blir jag igångsatt. Skillnaden mellan mina egna värkar och de som skapas av droppet är stora. Det känns som att de påverkar helt olika delar av hjärnan. Över mina egna värkar är det som att det ligger en dimma av glömska, av de syntocinonskapade är hjärnan istället klarvaken. Värkarna känns taggiga och jag kan inte komma ifrån dem. Epiduralen förlamar mina ben och jag blir halvliggande som en strandad val i samma ställning under hela förlossningen.
Det är för ljust i rummet och varje person som kommer in tänder. Jag ber dem släcka eftersom jag inte kan koncentrera mig i ljuset. Det går inte, får jag höra, eftersom det där faktiskt är deras arbetsmiljö och dessutom är något allvarligt fel om man vill föda i mörker. De kan inte förklara vad som är fel. Bara att de på grund av det måste ha tänt.
Någon kommer in och säger att förlossningsläkaren tycker att det går för långsamt och att det kanske kommer bli snitt. Jag ska därför fasta.
Jag har varken ätit ordentligt eller sovit på flera dygn och mina hjärna går på högvarv. Jag gör spelträd i huvudet och försöker beräkna sannolikheter för olika utfall. Ett positivt är för länge sedan uteslutet, men även ett neutralt börjar närma sig noll. Försöker förmedla det här till barnmorskan men möts av totalt oförstående ”så ska du inte tänka” och ”det här är en helt normal förlossning”.
-Är det verkligen normalt att inte ha sovit på flera dygn? Ja det är tydligen inget konstigt alls.
Att det känns som att hjärnan brinner upp är också det normalt. Likaså att ligga förlamad 15 timmar av epiduralen. Normalt, normalt, normalt.
-Förstår du inte att jag inte kommer orka ta emot mitt barn och att ni tar beslut nu som ni kan gå hem ifrån men som jag måste leva med för resten av mitt liv? frågar jag, men får inget svar.
Jag berättar om den förra förlossningen, the golden hours och ber henne att lova att vad som än händer så får de absolut inte separera mig och bäbisen, jag vill inte gå igenom samma sak igen.
-Jaja, det där ska du inte tänka på nu.
Det här är inte en förlossning längre. Jag sitter i en bil med galna clowner och försöker berätta att vi snart kommer köra in i en bergsvägg. Clownerna bara skrattar och trycker gasen i botten.
Krystvärkarna kommer, alla lampor tänds och rummet fylls av människor. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte ska föda här, är det ljust ser rovdjuren mig. Clownerna förstår ingenting.
Det börjar pratas om sugklocka och då känner jag att det får vara nog med idioti. Jag är omgiven av människor oförmögna att göra korrekta konsekvensanalyser. Oavsett vad som händer nu så kommer konsekvensen bli att jag kommer att krascha värre än förra gången och ta hela mitt barns födslorätt att få ha en mamma som fungerar ifrån henne. Jag letar efter något att jobba med, något att ta spjärn emot så att jag orkar sista biten. Det enda som finns kvar i mig är hat. Jag tittar runt i rummet på alla som är där. Jag ser igenom dem alla.
Läkaren som bara har förmåga att tänka i en fyrkant. Barnmorskan som är oförmögen att agera. Uskan som är uppfylld av sig själv. En ny förmåga sticker ut, en adrenalinjunkie som väntar på att något ska hända. Jag förvandlar mitt blod till hat, skändar allt som heligt och föder fram henne samtidigt som jag känner hur jag spricker. Bäbisen rosslar och adrenalinjunkien ropar ”hon har svalt fostervatten, vi måste ta henne till barnbordet”, vispar åt sig bäbisen och springer iväg. När jag flera timmar senare får se henne igen är jag redan död inombords.
Jag lyckas inte göra det som jag gjorde med min förstfödda. Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer fram, det är en glasruta mellan oss som gör att jag aldrig kommer nära. Jag försöker övertyga mig själv om att hon är mitt barn men jag känner det aldrig. Varje natt vaknar jag av flashbacks från förlossningen. Jag får inget oxytocinpåslag av amningen, istället blir jag klarvaken.
Jag som alltid vetat var allting finns i huset hittar ingenting. Jag kan inte längre läsa eftersom jag glömmer bort vad som står på raden innan. Allting är ett svart hål. Nog för att jag hade tagit med i beräkningen att man kan få förlossningsskador i underlivet, men aldrig att jag hade tänkt tanken att man kan komma hem med en hjärna som överhuvudtaget inte fungerar. Psykologen vet inte vad hon ska göra. Min man får stanna hemma ett halvår för att ta hand om mig eftersom jag inte kan göra det själv.
När jag blir gravid igen finns bara ett alternativ kvar. Jag ska föda hemma om det så är det sista jag gör. Jag utsätter inte mig själv eller min familj för en till ”säker” Pyrrhusförlossning på sjukhus.
Två plus två barnmorskor engageras och vi lånar en förlossningspool. Jag längtar efter en mörk grotta att föda i. Tvättstugan som ligger i källaren blir perfekt. Min man byter ut alla lampor till röda, ställer in en säng och lägger ut liggunderlag på golvet.
En kväll har jag en märklig mensvärk. Min man känner sig kymig och går ner och lägger sig i tvättstugan så han inte ska störa. Barnen somnar. Själv känner jag mig irriterad på mensvärken som inte går över. Går ut i vardagsrummet. Det går inte att varken ligga eller sitta bekvämt. Det svaga ljuset från ljusslingan ute på altanen som jag i vanliga fall uppfattar som mysig, lyser i ögonen som strålkastare och jag får lov att släcka den.
Vägskäl
Samma känsla som känns när två tågvagnar kopplar ihop infinner sig plötsligt. Ett dovt, metalliskt klonk. Det är inte förrän nu som jag inser att förlossningen har startat och att hjärnan håller på att koppla om. Jag står vid ett vägskäl. Antingen så ringer jag barnmorskorna nu, men då måste jag sätta på mobilen och titta på en ljus skärm, vilket jag inser kan sakta ner/hindra det som håller på att ske. Eller så släpper jag taget om frontalloberna nu och ringer imorgon när morgonljuset ändå kommer trigga medvetandet. Jag väljer det senare och motiverar det med att det här kommer ändå att ta minst tre dygn och barnmorskorna kan behöva sova. Hjärnan kopplar om. Jag kliver ner i ett program med stabilitet i paritet med andning eller hjärtslag. Trots att jag har fött två barn så har jag aldrig varit här tidigare. Jag känner mig helt lugn. Förmågan att använda ord och analysera skeenden finns nu långt bort i en annan del av hjärnan som jag har ytterst begränsad tillgång till.
Går ner i källaren, ett svagt rött sken lyser från tvättstugan, i övrigt är det mörkt. Det här har jag väntat på hela livet.
Jag väcker min man med ett ”fyll poolen”. Kliver ner i den och dyker genom sammandragningarna. Det är inte svårt men jag är ändå irriterad på mig själv eftersom jag tycker att jag har en dålig attityd. Det borde vara ännu lättare, någonstans slösar jag energi.
Under en sammandragning skrattar jag till och upptäcker till min förvåning att all smärta försvinner. Provar att le igen. Nej det var ingen slump. Smärtan är borta! Jag knäckte koden! Jag ska bara dyka och le. Sammandragningarna var inte en strid att vinna utan en våg att följa med glädje.
Jag kan inte analysera skeenden och jag vet inte vart någonstans i förlossningen jag är, men jag hör klart och tydligt vad min bäbis vill att jag ska göra för att hjälpa henne fram. Ibland ska jag dra upp ett knä eller luta mig åt något håll. Små, små rörelser.
Sammandragningarna kommer väldigt tätt men det är inte så jag uppfattar det. Där jag är kommer de extremt glest och jag har gott om tid för vila och återhämtning.
Jag är vid stranden vid vår sommarstuga och ligger i vattenbrynet. Havet leker tafatt med mig och rullar mig upp på stranden för varje våg.
Min man somnar eftersom ingenting till synes händer. Jag använder hans avslappning för att komma ännu djupare ner.
Plötsligt ändrar sammandragningarna karaktär. En ring uppenbarar sig någonstans. Långt borta hör jag i mig ”ring of fire?”. Men det kan ju inte stämma, det ska ju göra ont och förresten är det tre dygn kvar. I nästa ögonblick föds huvudet fram.
Hade det funnits en stol att ramla av så hade jag ramlat av den. Chocken är total och jag är övertygad om att hon dött. Stryker över hennes huvud och säger något till henne. Hon svarar genom att sprattla med fötterna i mig.
Åh hon lever! Jamen dåså! Jag känner trycket av vågen som håller på att byggas upp, för ihop knäna och vinklar automatiskt ut fötterna, lutar huvudet bakåt i universums största leende och hinner precis tänka ”men herregud, hur ska jag ens kunna ta emot henne i den här ställningen?” innan en reflex starkare än allting annat utplånar allt medvetande. I nästa stund håller jag redan henne i famnen.
Min man går upp och väcker systrarna som får hålla i henne medan jag föder fram moderkakan.
Jag är euforisk. Tänk att föda ett barn, ta det i famnen och gå upp och fortsätta livet som att ingenting har hänt.
Tsunamin av oxytocin har strukturerat om min hjärna totalt, lagat det som var trasigt och skapat de kopplingar som tidigare saknades. Jag blir sömnig av att amma, vaknar inte längre av flashbacks och kan till och med tänka på den förra förlossningen utan att få påslag.
En annan sak har också ändrats. Jag ser på det andra barnet och äntligen är glasrutan borta, hon är min.
Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.
Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:
Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.
Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.
Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden
Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.
Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.
Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.
Hur gick interventionen med två barnmorskor till?
Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.
Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.
Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.
Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.
Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen
Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.
Latensfasen är förlossningens första fas.
Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.
Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?
Att bli lämnad ensam under förlossningen
Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.
Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.
Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar
När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.
Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.
Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen
Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:
Mjölkstockning
Såriga bröstvårtor
Infektion inuti livmodern
Svår bristning i underlivet efter förlossningen
Smärta från ett klipp i underlivet
Svår smärta efter ett kejsarsnitt
Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.
De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.
När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet
Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.
En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.
Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.
Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största
För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.
Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagisunder den här perioden.
Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.
Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.
När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten – hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken. Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.
Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:
Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.
Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING
Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel. Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.