När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

När föräldraskapet tar ut sin rätt

Relationer tar tid. Det insikten kommer ikapp förr eller senare, att just den där tiden inte kan rationaliseras bort. För ger man inte en relation av sin tid så skrumpnar den ihop förr eller senare. Och har man som jag bildat en stor familj och fött fem barn så ÄR det klokt att prioritera familjelivet och barnen framför att utföra en massa andra stordåd. Det har jag alltid tänkt. Samtidigt som jag har jag haft den här brinnande drivkraften att arbeta med kvinnor och för födandet. Både hands on men även genom att inspirera, engagera och sprida kunskap.

I många år hade jag ork till allt. Min energi var till synes o-ändlig. Sen visade det sig att den inte var det längre. Men jag fortsatte ändå. Ungefär så kan man sammanfatta min resa med skiftjobb inom vården och en familj på tillväxt, som sen byttes ut mot en mer frilansande tillvaro och stor familj i ett stort hus.

Igår när jag läste en intervju med Gunhild Stordalen som själv valt att inte få några barn (just eftersom hon vill lägga sin tid på att förändra världen istället) så slog det mig hur mycket jag egentligen har åstadkommit under de här åren.

”Jag är oändligt imponerad över kvinnor som både gör karriär och är småbarnsmödrar. I den meningen är jag lyckligt lottad som bara har mig själv att tänka på.”

Då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att jag är rätt trött ibland? Inte för att jag är med och förändrar världen men för att jag jobbar engagerat, driver ett företag och är mamma till fem barn. För jag vill verkligen understryka att ekvationen inte går ihop. Egentligen är det inte alls imponerande att brinna i båda ändarna samtidigt, slå knut på sig själv och försöka visa för världen att det omöjliga är möjligt när det inte är det. Snacka om att skapa stress åt sig själv och andra!

Tiden med barnen är kort och det är vansinnigt jobbigt att försöka göra karriär samtidigt. Det ger energi till viss del att göra saker som inte har med barnen och hushållet att göra och som alltid handlar det ju om att hitta den där berömda balansen. Få tillvaron att gå ihop så att den inte bara känns som en enda stretch.

Men om det är något jag faktiskt skulle önska av fler föräldrar så är det att visa att det omöjliga är omöjligt. Att det inte går att ha ett städat hem utan städhjälp, en fantastisk blomstrande karriär och vara en närvarande mamma samtidigt. Jag tänker visa vägen. Den här bloggen till exempel, den tar mycket tid av mig, och jag älskar den. Jag har arbetat med den i tre år och den växer sakta men säkert. Samtidigt har jag inte betraktat tiden jag lägger här som jobbtid utan som någon slags fritid jag egentligen inte har. Nu får det vara slut med det. Den här underbara bloggen är en del av mitt jobb. Precis som mitt instagramkonto. Jag tänker börja värdera tiden jag lägger här på ett helt annat sätt från och med nu. Just för att det inte finns någon gratistid. Gratistiden är ju tid som tas från annat, från mina relationer, från mina barn.

Jag har ett nytt och fantastiskt roligt projekt på gång. Och den här gången tänker jag göra det till en del av mitt jobb från start. Visa andra att ekvationen inte går ihop. Visa att tid som ges bort är tid som tas någonstans ifrån. Mina barn och min familj är viktigast och kommer komma först, alltid. Och med det vill jag rikta en uppmaning till alla andra småbarnsföräldrar – försök inte att slå knut på er själva! För föräldraskapet kommer att ta ut sin rätt förr eller senare. Så, stay close to home. Och ni som kan, välj ett jobb som går att kombinera med små barn. Jag tänker visa vägen.

Tittut!

Om förväntningar och att få en bra start i föräldraskapet

Josefine Janke, BHV-sköterska
Josefine Janke och dotter

Av Josefine Janke

Josefine Janke arbetar som barnhälsovårdssjuksköterska i Västerbotten och driver instagramkontot @bebisen_och_vi där hon skriver om nära och lyhört föräldraskap. På ett bebis- och föräldravänligt sätt tar hon upp ämnen så som sömn, amning och flaskmatning. I det här gästinlägget skriver hon om förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder, samt hur man kan skapa goda förutsättningar för att själv må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis.

När jag var föräldraledig med mitt tredje barn fick jag chansen att träffa andra nyblivna föräldrar i egenskap av att själv vara förälder och inte i min roll som BHV sköterska. Jag hade många intressanta samtal som fick mig att börja reflektera kring det här med förväntningar. Det förvånade mig att majoriteten av föräldrarna jag träffade hade vad jag upplevde som ganska orimliga förväntningar –  både på sin lilla bebis och på sig själva som föräldrar. Och att de här orimliga förväntningarna ofta orsakade en hel del stress.

Många föräldrar verkade försöka fortsätta att leva livet så som de gjort innan de fick barn. Träna, umgås med vänner, städa, tvätta, handla, baka, vara aktiv på sociala medier, äta ute på restaurang, läsa någon kurs på universitetet, jobba några timmar i veckan på sitt jobb, bygga nytt hus, resa utomlands och duktigt göra sina knipövningar. SAMTIDIGT som de tog hand om en liten bebis. Som att bebisen mest bara skulle flyta med och anpassa sig efter föräldrarnas planer och önskemål.

Själv hade jag försökt skala av mitt liv så mycket det bara gick. De allra flesta dagarna tillbringade jag hemma tillsammans med mitt nya barn. Ammade, tröstade och bytte blöja. Vilade, åt och drack, och försökte ta mig ut på någon kortare promenad för att få lite dagsljus och frisk luft. Mycket mer än så hann jag inte – men det hade jag heller inte behov av.

Min upplevelse är att det är just det här som många nyblivna föräldrar är rädda för. Att de ska tappa bort sig själva i föräldraskapet, fokusera för mycket på bebisen och bli BARA förälder. Att världen runtom ska krympa och vänner och intressen försvinna. Och att många därför försöker att fortsätta leva på det sätt som de gjorde innan de fick barn.  Problemet är att det är en ekvation som väldigt sällan går ihop, och som istället riskerar att leda till stress och känslor av otillräcklighet och dåligt samvete hos föräldrarna. 

En alldeles vanlig bebis

Förväntan om en tillvaro med en bebis som anpassar sig efter föräldrarnas planer, grundar sig ofta i en orealistisk bild av vad som är normalt och vanligt bebisbeteende. Ganska ofta finns en förväntan om att bebisen ska vara lugn och nöjd. Men många små bebisar är varken lugna eller nöjda, utan tvärtom ganska missnöjda den första tiden i livet. Risken är att föräldrarna då uppfattar bebisen som besvärlig eller krävande, när bebisen egentligen bara beter sig som en alldeles vanlig bebis.

Att känna sig tillräcklig som förälder kan handla om att acceptera när tillvaron förändras

Områden där jag ofta upplever att föräldrar har orealistiska förväntningar kring bebisens beteende är skrik, sömn, närhet och amning. Bebisen skriker och är mer missnöjd än vad föräldrarna förväntat sig, har ett större behov av närhet och tröst, nätterna är besvärligare och amningen krångligare och mer tidskrävande än vad man trott. Det tar helt enkelt mer tid och mer energi att ta hand om bebisen än vad föräldrarna föreställt sig och det blir svårt att få alla bitarna i livet att gå ihop. 

Kunskap om vad som är naturligt och vanligt bebisbeteende och en underliggande förståelse varför bebisen beter sig som den gör, kan bidra till mer realistiska och rimliga förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder. 

Den lilla bebisen styrs av instinkter och behov. Föräldrarna kan inte kontrollera när bebisen vill amma eller sova, eller när bebisen skriker eller bajsar. Att få en fungerande och någorlunda angenäm tillvaro handlar därför om att säkerställa att det finns utrymme i tillvaron att möta och tillgodose barnets behov när så behövs. Till skillnad från en situation där barnets behov upplevs krocka med och hindra föräldrarna i deras planer. Till stor del handlar det därför om att anpassa tillvaron efter bebisen istället för att försöka få bebisen att anpassa sig efter tillvaron och föräldrarna.

Rent praktiskt kan det handla om att lämna dagarna så fria det går och att styras så lite som möjligt av klockan, och istället följa bebisens rytm och behov. Att som förälder prioritera grundläggande behov så som att äta och sova när möjlighet ges. Att sänka duktighetskrav och upplevda måsten, och landa i att den viktigaste uppgiften just nu är att vara en närvarande förälder.

För de allra flesta känns det egentligen ganska självklart och bra att fokusera på den nya bebisen och föräldraskapet. Men i ett samhälle där vi är vana vid att värdesätta individualism och självförverkligande kan det kännas främmande och utmanande. 

Att må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis, handlar mycket om att acceptera att tillvaron förändras i och med att man får barn. Att kunna se att det är en rimlig konsekvens att tiden och orken inte räcker till på samma sätt som tidigare och att man därför måste prioritera. Att kunna landa i att det är helt okej att omvärlden krymper och att det inte är så illa att BARA vara förälder för ett litet tag. 

Carolinaparken

Efter void – vår!

Idag var startskottet för MIN egen vår. Den kom efter två veckors konvalescens och en liten minidepression som följde därefter, ja när jag kände mig bättre rent fysiskt efter operationen. Nu har jag äntligen kommit igång igen! Två dagar som skolsköterska på skolan följdes av en dag med min syster Elin. Vi har spånat, pratat och planerat. Jag håller ju på med ett kreativt skrivprojekt lite on top of everything else och min syster är oumbärlig i den processen. Hon är ett proffs helt enkelt.

Carolinaparken
Elin i Engelska parken

Det är nämligen lätt att krångla till saker! Eftersom det är väldigt lätt att tro att det är avancerade julgranspynt med kristyr man ska försöka lämna över till världen, när det kanske är själva granen som är intressant. Men jag håller på att ta mig in till själva granen i det här projektet. Bilden av det ensamma geniet som skapar stordåd på sin kammare är förlegad. Nej, det är ett kreativt och långt gånget samarbete – ett teamwork helt enkelt – att skapa någonting. Den här hemsidan till exempel, som jag själv tycker har blivit riktigt fin, den är produkten av ett samarbete mellan mig och flera andra kreativa personer. Jag gillar den skarpt!

Igår var det premiär för vår nya tradition, nämligen den att gå ut och äta på restaurang jag och min man Stefan med våra födelsedagsbarn! Det är nämligen lite av ett pussel att umgås med barnen sådär på tre man hand, eftersom de är så många. Vi umgås ju oftast med dem i flock. Men det är fint att få ge ett barn i taget av vår odelade uppmärksamhet. Så igår premiäråt vi på Pinchos med vår Sofia som just har fyllt 11 år! Stort grattis till dig – och oss! Snart får vi boka bord på en restaurang igen eftersom Sofias syster Miriam och vår äldsta dotter fyller 15 år. Det är bara en liten vecka kvar.

Popcornåldern

Igår åkte vi ut hit till skärgården. Våra mellanbarn har levt härligt skärgårdsliv i snart två veckor med sina kusiner och farmor och farfar, och det har blivit dags att hämta hem dem. Barnen blev jätteglada över att  vi kom ut – men de har klarat sig hur bra som helst utan oss. Det slog mig att mina barn har blivit så stora… De har varit fullt upptagna med att spela fotboll, heja på Sverige i fotboll, läsa ut Game of Thrones, dricka oboy, bada hela dagarna, dyka från båten, äta rostmackor. Några år till och mina stora barn kommer vara ännu mer upptagna med sina egna liv. Tonårsliv där man kanske inte direkt har en stående inbjudan som förälder. Samtidigt som vi föräldrar blir viktigare än någonsin. Det är så dubbelt det där.

Behoven förändras och de blir mer komplexa med stora barn. Punktmarkeringsåldern som övergår i popcornåldern. Ja alltså inte riktiga popcorn. Men det där att de vill poppa iväg hela tiden. Till kompisar och egna nöjen. Så kommer de tillbaka och man får en liten pratstund, det blir lite friktion, man stöts och blöts mot varann. Tills det blir dags för dem att poppa iväg igen.

Tillslut poppar de väl ur kastrullen helt.

Men det finns väldigt många roliga saker man kan göra med sina stora barn. Titta på kultfilmen Psycho till exempel, sent en sommarkväll med täcket uppe vid öronen. Eller laga en god middag ihop medan man diskuterar populärkultur, film, litteratur och POLITIK. Men man får också räkna med att bli ifrågasatt med jämna mellanrum och satt på prov. Sen känner jag mig inte riktigt, riktigt hel när jag inte har alla mina barn runt mig. Så är det. Även om jag nu måste vänja mig mer och mer vid att något av barnen har poppat iväg till någon annanstans.

 

 

 

 

 

Att vara med om det stora

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

Tröttheten är värst

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.