Att kliva in i Emilias bok är som att kliva in i ett förlossningsrum. På riktigt. Jag vet eftersom jag har klivit in i många förlossningsrum – och i många böcker som har handlat om dessa rum. Men varför det känns så på riktigt här i Födas och att föda beror på samspelet mellan text och bild. Rytmen.
Avundsjuk blir jag på att Emilia har fått kliva in i dessa rum så förutsättningslöst, förvisso rädd till en början, men utan en annan uppgift än den att skildra det som sker i rummet. När du kliver in som barnmorskestudent eller läkarkandidat i ett förlossningsrum har du så mycket egen agens. Du kan inte öppna dig för stunden så som den faktiskt brer ut sig utan måste koncentrera dig på din egen uppgift i stunden. Fokus ligger där. Emilias fokus har varit att respektfullt skildra människorna i rummet och fotografera skeendet i hela sin mäktiga existens.
Det har hon gjort med ett makalöst vackert resultat.
Nyss höll jag en presentation om vad som har format vår förlossningskultur
Under en månad gjorde jag research, letade i bildarkiv och läste böcker om Johan Von Hoorn, Helena Malheim och om barnafödande som kultur. För 500 år sedan var barnafödandet en kvinnlig sfär som tillhörde det vardagliga. Födandet tog plats hemma med traditionella jordemödrar och stöttande hjälpkvinnor – rum där släktingar och fäder också fick plats. Dåtidens doulor kallades på engelska för god-sibs, ett ord som sedan förvandlades till ordet gossip. Det fanns/ och finns? en avundsjuka på den gemenskap och det umgänge som tar plats i dessa rum. En traditionellt kvinnlig sfär som förutom det råa och sublima i födandet även innehållit stöd, intimitet, skvaller och trevligt umgänge.
De traditionella barnmorskorna byttes senare ut mot professionella barnmorskor. Och som ett led i att ta makten och kontrollen över födandet motades de kvinnliga släktingarna och fäderna bort ur rummen. Förlossningsrummet kom så småningom att bli ett helt slutet rum där läkarnas och barnmorskornas makt över den födande kvinnan var total. Den som födde barn hade inget att säga till om. Hon separerades först från sitt sociala sammanhang och efter födseln: från sitt eget barn. Om hon inte lydde order blev hon bestraffad. En hel kvinnokultur raderades, något som aldrig har ifrågasatts eftersom skolmedicin räddade liv.
Förlossningsrummet har fortsatt att vara ett slutet rum. Det som har sipprat ut har antingen varit i form av skräckhistorier eller exotifierade skildringar av vackra födslar, så långt borta från vardagen man kan komma. Det har varit svårt att relatera för många. De flesta som har klivit över tröskeln har gjort det för att föda sitt eget barn. Efteråt: Chocken. Sorgen. Traumat. Eller phu, vi överlevde. Lyckan. Lättnaden. En vag och diffus känsla av att ha gått igenom något stort och existensiellt som samhället har stått apatiskt och handfallet inför.
Det slutna rummet och oförmågan att ta vara på alla delar av födandet har bidragit till att kraften vridits ur våra händer. Istället: en märklig stumhet inför något av det största i våra liv, när vi föds. När vi föder våra barn.
Emilia skriver:
Vi är så stängda när det kommer till födande, vi har så många förutfattade meningar. Samhället har skapat en liten box åt oss och där ska allt tryckas in. Allt som finns utanför den ses antingen som ett misslyckande, eller att kvinnan i fråga, om hon vill föda på något annat sätt, anses besvärlig, galen, ja till och med farlig. Jag har det perspektivet, för jag har själv varit instängd i den boxen. Och jag kan säga nu att det har enbart berott på okunskap. Att födande, som det existerat i min verklighet, alltid har skett långt bort, i ett stängt rum, utan någon insyn eller transparens.
Det är för mig knappast en slump att samhället velat tona ned och förminska födandets betydelse. Att kvinnor samtidigt har blivit snuvade på kraft, sensualism och den spirituella dimensionen av födande är en förlust vi har fått tugga i oss. De statligt subventionerade förlossningarna på våra institutioner har varit en ganska prosaisk löpande-band historia med litet utrymme för den egna upplevelsen. Kvinnor som haft eller har högre ställda krav än så har hånats för att de velat individualisera och upplevelsefiera något redan förutbestämt. ”Här -varsågod och tugga i dig som alla andra” har samhället sagt.
Men nu, under lite mer än ett decennium har ett öppnande pågått. Vi har kunnat se födslar på instagram (förvisso kurerade) och pratat i poddar om våra egna upplevelser av att föda barn.
Det känns som om Emilia med sin bok och utställning nu fullbordar detta öppnande. Födandet har fått plats på Fotografiska – ett av våra kulturella finrum. Att fokus får vara på den personliga berättelsen, upplevelsen, känslorna och det existensiella är inget annat än en liten revolution. Så länge har vi itutats att födandet är mindre än det faktiskt är.
I boken skildras inte enbart ett slags födande. Den planerade kejsarfödseln. Hemfödseln. Ett barn som föds stilla. Inget födande är mindre viktigt eller mindre fint i den här boken och det känns tydligt för mig som läsare.
Du som har möjlighet – gå och se utställningen på Fotografiska! Om du inte kan ta dig dit, köp boken. Den visar oss en spegelbild av födandet så som det ser ut i vårt samhälle idag. Och när vi gemensamt kliver in i det rummet kan vi få syn på och förhoppningsvis ta tillbaka bitar av en kultur som har gått förlorad.