Av Jacqueline Vejlstrup
Jag heter Jacqueline Vejlstrup och är en dansk jordemoder. När jag skilde mig år 2013 sa jag upp mig från mitt arbete som hembarnmorska i Köpenhamn för att kunna renovera min stuga i Skåne. Efter en tid tog mina pengar slut och jag behövde ta anställning på en förlossningsavdelning i Skåne.
Jag blev ganska radikaliserad av mitt möte med svensk förlossningsvård, där olika valmöjligheter i samband med födande inte existerade och där patientens informerade val och samtycke till olika behandlingar inte var något som hade implementerats. Jag hoppas att det har blivit bättre sen dess!
Jag har alltid intresserat mig för kvinnors val och frihet i samband med reproduktion och en viktig anledning är min mors osentimentala berättelse om när jag blev till.
* Den vanligaste orsaken till avrättningar på 1600- och 1700-talen var att en ogift kvinna fött barn i lönndom och sedan tagit livet av barnet. Ofta var det endast kvinnan, som blev straffad, därför att mannen förnekade faderskapet.
FØDSEL I DØLGSMÅL
Översättning: Märta Cullhed Engblom
Även om hon fortfarande bodde hemma i mina morföräldrars källare i Brønshøj, så var det på Royal Hotel i Köpenhamn som Yvonne någon gång mellan den 4 och den 8 januari året 1964, blev oplanerat gravid med en kroatisk skeppsingenjör vid namn Branko. Snart skulle det visa sig att han redan var gift och hade två barn i Tyskland.
Även om Yvonne talade utförligt och ingående med både egna och andras läkare och gick till mödravården och bad om den abort som hennes framtid hängde på… Och även om hon besökte kloka (och mindre kloka) kvinnor och åt piller och drack bittert te, som hon tyvärr bara blev tillfälligt sjuk av, så fanns det inget att göra: jag hade kommit för att stanna och Yvonne var tvungen att föda mig, vare sig hon ville det eller inte.
Den 4 juli, när Yvonne hade varit gravid i 30 veckor blev hennes far Robert inlagd på sjukhus med en allvarlig hjärnblödning. Yvonne tillbringade de sista två sommarmånaderna vid hans sida på Rikshospitalet. Trots att hon själv mådde illa och kräktes flera gånger varje dag så tog hon hela tiden hand om och älskade sin far tillbaka till något som liknade den gamla Robert (åtminstone hans högra sida). Till allas förvåning så kunde läkarna skriva ut en något mildare och nästan kontinent Robert till hemmet i början av september. En månad innan Yvonnes graviditet var fullgången.
Liksom alla unga ogifta kvinnor var Yvonne också tvungen att föda på Rikshospitalets Födelsestiftelse. Här kunde myndigheterna se till att inga barn föddes i hemlighet eller lönndom. Det faktum att hon under två långa månader hade vakat över sin pappas liv på Rikshospitalet gjorde ingen skillnad.
Kanske var det därför hennes förlossning stannade av då när hon anlände till sjukhuset på morgonen den 20 oktober, trots att hon haft goda och tilltagande värkar sedan strax efter midnatt. Hon blev tillfälligt placerad i ett mottagningsrum och mormor Elly skickades hem igen – så att hon inte skulle vara i vägen.
När Yvonne efter 11 ensamma timmar inne på receptionen trodde att hon skulle bajsa på sig, kom en barnmorska in och la ett svalt bäcken under henne och lämnade rummet. När hon kom tillbaka låg bäckenet på golvet bredvid mamma och mig och vi var båda täckta av skit och blod.
Klockan 18:00 registrerades som den officiella födelsetiden. Min mamma minns inte riktigt hur lång tid det tog innan barnmorskan kom åter. Men det gick nog lite tid för det var mitt födelseskrik som kallade henne tillbaka – och då hade jag redan hunnit bli fin och röd, enligt Yvonne.
Och även om hon bröt svanskotan på metallbäckenet (som har varit skadat sedan dess, svanskotan alltså) så har min mamma berättat för mig hur lugn och glad hon var i det ögonblicket som vi låg där alldeles ensamma på golvet i mottagningsrummet på Rikshospitalets Födelsestiftelse.
Jag föreställer mig, att det utöver en spirande kärlek till mig också fanns ett element av trots i hennes frid och glädje… för även om hon blev tvungen att föda mig… och även om blev tvingad tillbaka till Rikshospitalet, där lukten av död och spya fortfarande fick det att kväljas i henne… så skulle hon iallafall få bestämma resten själv när hon födde mig!
Och således, INTE kl 18… men vid sextiden! – födde den 21- årige Yvonne mig i sin egen ensamma och kaotiska ”lönndom”, ironiskt nog på självaste Rikshospitalets Födelsestiftelse, vars ädla syfte var att arrangera ordnade villkor samt tillsyn av unga, ogifta kvinnors födslar.
Där inne på mottagningsrummet kunde hon ha kvävt mig hundra gånger (eller vad hennes desperata systrar har gjort genom historien) innan någon fick reda på det. Istället blev hon alltså min mor, även om hon varken hade lust eller råd, arbete, utbildning eller den man som hon hade hoppats skulle vilja vara min far. Och även om hon inte blev en perfekt mor, så kan jag se såhär i efterhand, att Yvonne, som de flesta av oss, har gjort så gott hon har kunnat. Ska vi säga att det står 1-1, Yvonne? Bra kämpat av dig min kära mor.
