Det roligaste uppdrag jag vet!

Jag har nu börjat få en hel del förfrågningar om uppdrag, både som doula och hembarnmorska. Det är fantastiskt roligt och jag nyper mig lite i armen för det är en dröm för mig att få lära känna ett par redan innan förlossningen. Det är också en dröm att veta att jag kommer kunna ge ett kontinuerligt stöd under födseln – på sjukhus eller hemma. För mig är inte det viktigaste att få vara barnmorskan som tar emot barnet utan att få vara närvarande i hela skeendet – att inte behöva dela min uppmärksamhet mellan olika förlossningsförlopp. Jag har dock känt mig tvungen att höja avgiften för mina doulatjänster eftersom jag egentligen har en bättre inkomst av mitt vanliga lönearbete. För att kunna prioritera att ta uppdrag –  som jag så gärna vill-  och motivera detta för familjeekonomin (som sätter sina egna ramar) så har prislappen gått upp lite. Ni som har kontaktat mig innan den 16/2 betalar det lägre priset, även er jag inte hunnit träffa än.

Om ni vill träffa några hembarnmorskor och veta mer, kom till informationsträffen den 8 mars! Som vanligt på Söder, Tideliusgatan 12 mellan 17-18:30. Jag ska verkligen försöka komma iväg då för det är alltid lika roligt att träffa blivande föräldrar och andra hembarnmorskor.

Ann Petrén uttalar sig om farlighetsstigmat

Det hembarnmorskor pysslar med är att ge ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder barn. Man lyssnar på fosterljud också i hemmet – men intermittent och på indikation. Det är ett professionellt tillvägagångssätt och knappast flummigt. Att använda den teknik vi har urskiljningslöst och på breda indikationer som inte har stöd i evidens –  det skulle jag kalla för flummigt.

Ann Petrén

Ann är, precis som Cayenne och några andra, en av de få barnmorskor i Sverige idag som har lång och gedigen erfarenhet av hemfödslar. Många är det som  har haft turen att ha henne som stöd under sin födsel i hemmet! Ann arbetade tidigare på BB Stockholm och BB Sophia men har nu fullt upp som hembarnmorska. Den här veckan har man kunnat läsa i tidningen om Sara som födde hemma med Anns hjälp;  hon uttalar sig då om ett säkerhetstänkande som har gått lite långt,  ja ett säkerhetstänk som blir på bekostnad av säkerhet för mor och barn:

”Just det där med ”farligheten” är ett stigma, menar Ann.

– Av mina 260 hemförlossningar har tre mammor fått åka in på grund av blödning, och en bebis som var lite stånkig har fått åka till sjukhus, säger hon.

Sara har varit lite försiktig med att berätta att hon ska föda hemma.

– Människor runt omkring mig var rädda. Men jag var aldrig rädd. Det är mer sannolikt att jag blir påkörd utanför förlossningskliniken än att mitt ostörda normalförlopp resulterar i en allvarlig skada på mig eller bebisen. Varför skulle jag vilja åka hemifrån?

Sara hade gjort alla riskbedömningar och kollat allt på MVC.

– Och Ann har varit barnmorska längre än vad jag levt, jag kände mig helt trygg med mina barnmorskor och min doula.

Ann menar att säkerhetstänket faktiskt kan överdrivas.

– I jakten på den optimala säkerheten missar man de naturliga bitarna, att man kan tjäna på att minimera inblandning under en födsel. Om det varit så farligt att föda hade vi inte varit där vi är i befolkningsmängden i dag. De flesta födslar sker okomplicerat, också i tredje världen, sedan är det dåligt vatten och mödravård och annat som är farligt, säger hon.”

Läs hela artikeln här!

Expressen hakade på och berättade också historien om när  Sara födde sin Unni i badrummet!

Med ett hjärta som svämmar över

Jag vet inte vad mitt liv skulle vara utan mina vänner. Oerhört fattigt tror jag. De första två fjärdedelarna av 2016 var nämligen några av de värsta månaderna i mitt liv. Jag åldrades snabbt några år till och fick mer skinn på näsan än jag ville ha. Men nu när jag har lite distans till det mest smärtsamma så kan jag se att det också har fört något gott med sig. Det är utvecklande att åka på smällar och hamna i kris – om man lyckas behålla sig själv intakt så kan man till och med få ett försprång in i något nytt. Men det hade aldrig gått utan min familj och mina vänner! Just idag bubblar jag över av kärlek och värme till några som jag tänker presentera här på bloggen, som ett fint sätt att inleda år 2017.

Åke, Elin och Abbe

I somras fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara med när Elin och Åke skulle föda sitt första barn. Jag tackade ja på stående fot! Det var ett av mina bästa beslut. Abbe föddes hemma i sitt vardagsrum och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag ser den här fina familjen som föddes samtidigt.

I slutet av oktober åkte vi hela familjen och hälsade på goda vänner som för närvarande bor i Edinburgh i Skottland. Det var en resa vi sent kommer glömma. Paola är en av mina närmsta vänner och dom firade in det nya året med oss igår!

Vikram och Paola

Paola doktorerar och flög med yngste sonen Vikram till Sverige innan jul för att göra sin halvtidskontroll här i Uppsala, titeln på arbetet är ”Care for the newborn – breastfeeding and skin- to- skin contact”.  Jag tänker presentera hennes forskning mer utförligt  i ett annat blogginlägg!

Min kära vän Lisa födde sitt andra barn hemma med hjälp av en hembarnmorska som heter Kirsten och idag går det att läsa hela den berättelsen på hennes blogg Dream Dare Do – om att föda sitt barn och sig själv https://lisasdreamdaredo.com/2017/01/01/att-foda-sitt-barn-och-sig-sjalv/ . Jag nockades fullständigt av de vackra bilderna och fick lov att publicera den här! Under hennes första graviditet var en annan hembarnmorska inblandad, Agneta Bergenheim, och storasyster syns på bilden i bakgrunden. Det är min äldsta dotters bästa kompis! Barnet som låg i gravidmagen på bilden känner jag också väl. Vi har rest ihop i Frankrike, bland annat.

Lisa och Kirsten

Tack alla mina fina vänner för att ni finns (även alla som inte fick var med i just det här blogginlägget!) Utan er – inget liv.