När jag tog mig in genom den tunga glasdörren till Neonatalen på Karolinska Universitetssjukhuset var det som att kliva in i en alldeles ny värld. Det var med viss tveksamhet jag som barnmorska bekantade mig med avdelningen. Allt var uppskruvat.

Infusionspumpar i långa rader och stora skärmar som pockade på min uppmärksamhet. Det var små blinkande lampor, bländande blått sken och varje liten maskin med ett eget oljud.

Brummande CPAP:er och slurpande kallsupar. Oväntad extubation och syrgasgrimmor som aldrig satt på plats. Sonder som skulle kollas. Lila till rosa, ljusgrönt, grönt, gammalt blod och ystadmjölk. BabySemp, Bmd, Bme eller var det PnD?

Mitt i allt organiserat kaos fanns ett litet barn. Och där bredvid, i den bruna nedsuttna fåtöljen, en nybliven förälder.

Det slog mig att, till skillnad från pappan iklädd den vita landstingsskjortan, kunde jag välja – på andra sidan glasdörren fanns den vanliga världen, där fanns Förlossningen och BB, men den var inte längre lika fängslande och dess färgnyanser hade bleknat.

Så inleder jag min bok, Föda för tidigt. En bok för nyblivna prematurföräldrar.

Under sju års tid alternerade jag mellan att jobba på förlossningen och neonatalen, innan jag beslöt mig för att enbart jobba med de allra minsta och mest sjuka nyfödda. Det blev tydligt att måendet hos föräldrar på neonatalavdelningen ofta skiljer sig från andra nyblivna föräldrars mående. Precis som hos alla nyblivna föräldrar finns en undran och många gånger en oro kring hur det kommer att bli. Men hos de som fått barn långt innan beräknat födelsedatum finns en annan typ av oro och andra känslor. Hos vissa väldigt smärtsamma.

Neonatalen är en avdelning för nyfödda vars vårdbehov är större än vad BB kan erbjuda. Men förutom det lilla barnet finns här även nyblivna föräldrar, föräldrar i chock och många gånger i sorg. Vars mående ofta hamnar i skuggan av barnets behov av vård. Och som förälder ställer man ofta sitt eget mående åt sidan.

På Neonatalen träffar jag mammor som gått miste om delar av sin graviditet, som ännu inte fått känna sitt barns mjuka hud mot sin. Nyblivna föräldrar som när det inte finns ett tydligt svar till varför istället vänder frågan inåt och lägger skulden på sig själv. Jag träffar föräldrar som inte vet om de kommer hem med sitt barn.

Att få ett barn alldeles för tidigt är för många ett trauma, ett trauma de bär med sig långt efter att de lämnat sjukhuset.

Neonatalavdelningen är som en egen liten ö

Den tillhör barnkliniken men är ändå så tätt sammankopplad med förlossningsvården, bara minuter bort från sista krystvärk. En plats få gravida har hört talas om och knappt några barnmorskor satt sin fot på. Och det trots att 10 % av alla nyfödda kommer att behöva neonatalvård.

Men att jobba på neonatalen är inte för alla och som barnmorska är det framför allt det mindre komplicerade och friska som är vårt ansvar och kompetensområde. Men vetskapen om att neonatalen finns behöver nå ut så att den gravida får veta att förutom BB så finns även vi. Och vi som jobbar med graviditet, förlossning och kvinnohälsa behöver få större kännedom om vad det faktiskt innebär för det lilla barnet, kvinnan och familjen när graviditeten avslutas långt innan beräknat födelsedatum.

Så klart är inte allt bara komplicerat och svårt på neonatalen. Trots att många av barnen haft en tuff start kommer många hem välmående. Och fast jag inte längre bistår fina, stärkande födslar så får jag se föräldrar gå från att vara osäkra och många gånger rädda till att kunna minsta lilla detalj om sitt barn, stärkta i sin föräldraroll.