A walk down memory lane: Mina fem förlossningar

Vi håller på och förbereder inför en stor renovering av källaren. Det ska bli två fina tonårsrum, ett allrum med tv, ett gästrum, ett stort förråd och en STOR tvättstuga som också ska kunna fungera som husets träningslokal med bastu och dusch. Det kommer att bli så fint! En dag. Men oj vilken tid det tar att gå igenom så många flyttlådor. Minnen, dagboksanteckningar, viktiga papper som har hunnit bli oviktiga – fotografier. Jag kom över en bunt fotografier som jag helt hade glömt bort och oj vad det högg tag någonstans där i maggropen. Mina barn förstås. Så fina, små, vackra och underbart söta. Och vi, så unga föräldrar! Ganska söta vi också.

Här är jag 27 år gammal, trebarnsmor och sjuksköterska. Hade hunnit med att vara föräldraledig i USA och jobbat på barnsjukhuset i ett år.

Så kom jag att tänka på mina olika förlossningar och hur de har påverkat mig på olika sätt! Eftersom jag håller på att läsa Factfulness av Hans Rosling så har jag fått ett begrepp för det där som de flesta av oss gör i början efter en förlossning: vi generaliserar.

Första förlossningen och generaliseringsinstinkten

Hur den första förlossningen blev, ja det sätter tonen för för alla de kommande förlossningarna. Och om det inte blir några fler barn så kommer upplevelsen ändå att ge resonans genom hela livet. Det är nästan skrämmande vilket vägskäl det är att föda sitt första barn. Eftersom vi inte är mer än människor så generaliserar vi gärna utifrån hur just vår första förlossningsupplevelse blev. Det är både bra och dåligt. Bra för att alla upplevelser är sanna. Dåligt för att det kan bli jättetokigt om vi generaliserar utifrån en enda upplevelse.

När jag födde mitt första barn var jag ett oskrivet blad som förlossningsvården kunde skriva en mindre roman på. Här är ett index över dessa romankapitel:

  • Lång latensfas
  • Sovdos
  • Sovdos
  • Uppgiven, trött, slut
  • Lustgas
  • Lustgas
  • Epidural
  • Värkstimulerande dropp
  • Lycka
Invigd i föräldraskapet. Så lycklig över min första dotter!

Jag hade länge svårt att höra andras förlossningsberättelser som bestod av helt andra kapitel än de som fanns i min roman. Särskilt svårt hade jag för att höra alla de stärkande och positiva berättelserna! Herregud, det var ju som att läsa värsta självhjälpsböckerna. Föda av egen kraft och sånt. Hu! Jag fattade verkligen inte då hur man kunde vilja föda barn utan en epidural till exempel.

Idag vet jag vilken makt som ligger i förlossningspersonalens händer. Hur man beter sig i förlossningsrummet under någons första födsel kan nämligen eka genom alla de andra födslar du kommer att få uppleva.

Andra förlossningen

Inför vår andra förlossning ville jag vara mer förberedd. Jag läste på. Övade att andas på konstiga sätt (men kände instinktivt att det var fel att träna på andningen, det blev bara snurrigt i huvudet). Vi gick en förlossningsförberedande kurs med Janette Brandt! Och det var precis den inspiration jag behövde. Någonting i Janettes smittande entusiasm var så läkande för hon hade ett helt annat sätt att se på födandet än alla de andra som jag mött på min väg. Hon pratade inte barnmorskans språk. Inte förlossningsläkarens språk. Inte narkosläkarens språk. Hon pratade på som om födandet inte alls självklart var sjukhusets angelägenhet. Man behövde inte alls komma till sjukhuset och ”ta det som det kommer”. Det gick fint att ta både sin förlossning och föderummet i anspråk. Hon var befriande kavat – helt frikopplad från någon institution.

Hur kunde nån som inte själv jobbade på förlossningen hands on med förlossningar veta så mycket om dynamiken i födandet?

Inför min andra förlossning var jag alltså taggad på att ta min födsel i anspråk. Jag ville få äga den där stunden på sjukhuset lite mer. Det blev högsommar och jag läste ut Ian M’c Ewans ”Saturday” samtidigt som jag fick dropp med extra järn på sjukhuset. Det var så fint att ligga där i solen och få läsa en av mina favoritförfattare medan droppet tickade in. Jag njöt. Alltså, den sommaren. Han kom sent en sommarnatt, eller tidigt en sommarmorgon, beroende på hur man ser det. Ja, jag fick äga min förlossning lite mer. Men det var ingen walk in the park för det.

Min andra stora, stora kärlek.

Bearbetning av sina egna förlossningar

Bland det första som brukar hända på en doulautbildning, eller i början av en barnmorskeutbildning, är att alla börjar bearbeta sina egna erfarenheter av förlossningar och allting som hör därtill. Amning, amningsstöd, förlossningsstöd, traumatiska händelser, vad personalen sa, smärtlindring som togs… Det rör upp känslor när man behöver lära sig att förhålla sig till födandet utifrån.

Att lära sig att se bredare innebär att separera den egna upplevelsen, ja sluta filtrera andra förlossningar utifrån den egna förlossningsupplevelsen. Det kan tyckas självklart men kan vara ganska svårt i början.

Tredje förlossningen

Jag började jobba på barnsjukhuset och blev med barn igen. Vardagen var ganska tuff. Sjukhustiderna, alltså kvällar, helger, tidiga mornar och nätter var svårt att kombinera med småbarn och ännu en graviditet. Barnen blev ju sjuka titt som tätt så som dagisbarn blir. Men jag blev också sjuk varje gång! Det slog aldrig fel. Alla sittningar på barnakuten med gravidmage och ett litet febrigt skrott minns jag som om det var igår. På många bilder från den tiden ser man att jag hade det ganska kämpigt. Kanske började min depression redan innan hon var född?

Vårt tredje barn i min famn!

Det gick så snabbt när hon kom till världen den där snöiga marsdagen. Min minnesbild från den morgonen är att jag sitter på pilatesbollen och försöker ta värkarna, en i taget. Andas mjukt, följa med, dyka ner i den brinnande värken. Men mina två små barn förstår inte alls varför mamma vill vara ifred från dem helt plötsligt. Så de turas om att springa in och ut ur rummet – så fort dörren stängdes skulle små barnhänder prompt öppna den igen. Åh, barnvakten kunde inte komma fort nog!

Världens goaste unge födde jag den dagen. Ja hon var som en mjuk smekning mot min kind.

Det var tur för perioden som låg framför oss blev ganska tung och jobbig. Jag fick en förlossningsdepression. Och jag lovar att skriva mer om det i ett eget inlägg någon gång, för det förtjänar verkligen ett alldeles eget inlägg. Men som depressioner fungerar, så fungerar även förlossningsdepressioner. Jag kände mig alldeles tom inuti, som ett skal utan innehåll. Hela min riktning försvann. Jag försökte rycka upp mig på egen hand minns jag, men det gjorde bara saken värre. Inget ryck i världen kunde hjälpa mig. Det var som kvicksand, ju mer jag fäktade desto djupare sjönk jag.

Till slut sökte jag hjälp och fick det. Jag som tidigare varit väldigt skeptisk mot antidepressiv medicin (varför?) fick uppleva hur det var när depressionen vände. Jag minns när jag kunde ta en tupplur igen och känna mig trygg och lugn inombords, fri från oro. Jag kom ut, började ta promenader och orkade masa mig iväg till ett Friskispass. Hela den erfarenheten gjorde mig så ödmjuk.

Aldrig mer tänka att en deprimerad människa bara borde rycka upp sig.

Vi vågade få ett fjärde barn!

Ja tänk att vi vågade det. Men först blev jag färdig barnmorska och hann jobba i precis ett år på förlossningen. När jag skulle föda mitt fjärde barn så åkte jag till jobbet för att föda, en mycket märklig känsla. Han låg lite tokigt och det blev inte riktigt den harmoniska upplevelse som jag hade hoppats på. Men det blev bra till slut! Och han är heelt underbar, vår Martin.

På café med våra två små!

Men sen fick vi inte sova på tre år. Det är en annan historia som jag inte vet om jag orkar dra. Om jag orkar så gör jag det.

Femte förlossningen!

Jag är så glad att vi vågade bli föräldrar en femte gång. Graviditeten blev jobbig. Men vid det här laget hade jag hunnit vara med på så många förlossningar och verkligen fått ett helt annat och nytt perspektiv på det här med födande. Jag insåg hur färgade mina egna förlossningar hade blivit av den kontext som jag hade fött i. Ingen är befriad från den kultur som råder. Och barnafödandet är inte befriat från kultur och sedvänjor. Inte ens i Sverige.

För mig blev det viktigare än något annat att få känna mig trygg, eftersom jag visste att det skulle hjälpa mig att föda barn på mitt sätt. Alltså, jag förstod det på djupet den här gången. Inte på ytan. Hur det blev? Ja, den historien kan du läsa här: När hon kom till världen

Det var en gång en liten familj. Foto: Lovisa Engblom