Fest!

Vår!

Att flytta är som att ta ett djupt andetag och hoppa i vattnet. Det är att förlora sig en stund och sedan kämpa för att komma upp till ytan. Dagarna innan det nya hemmet nu börjar ta form har varit ett kontrollerat kaos och först igår på dagen jag kunde börja andas igen och känna att ett nytt hem faktiskt håller på att utkristallisera sig. Det firade vi, jag och Hanna, genom att åka på Elin Ternströms disputationsfest på Norrlands nation i Uppsala. Vilken fest! Som om våren och glädjen hade flyttat dit och översvämmat hela Norrlands nation.

Disputationsfester är ju verkligen som att efter år av anspänning och arbete få pusta ut och dra efter andan igen. Jag har varit på några sådana fester genom åren och gemensamt för dem är att det brukar gå att ta på lättnaden, sorlet och glädjen i festsalen.

Snyggt!

Vägen dit, ja alla dagar innan man står där och försvarar din avhandling är ju oftast allt annat än spikrak. Att forska är snårigt, även för den mest begåvade. Det  är en process som innebär att stöta på utmaningar av olika slag, komma över hinder, jobba sig igenom både roligt och mindre roligt jobb för att längst under alla lager av nötande kanske hitta en pärla; ett guldkorn. Att med grundligt arbete och vetenskaplig metod  vaska fram bra forskningsresultat! Men det är ett hedervärt arbete som förtjänar att firas. Själv tycker jag (såklart) att det är extra roligt när barnmorskor disputerar. Festen igår genomsyrades av en omsorg om detaljer, både vad gäller själva forskningen och avhandlingen – men även dukningen, blommorna, namnskyltarna och talen! Tillsammans bildades en rätt så oemotståndlig och förtjusande helhet.

Nu medicine doktor!

 

 

 

 

 

 

 

Identification and Treatment of Women with a fear of birth: Elin Ternströms avhandling

Elin Ternström

Jag publicerade ett foto av Elin Ternström på mitt instagramkonto med texten:

Så stolt över Elin som har lämnat in sin avhandling och snart disputerar på ett otroligt viktigt ämne! Förlossningsrädsla.

Reaktionerna från mina följare var omedelbara. Många av er efterfrågade möjligheten att få ta del av Elin Ternströms forskning och därför är jag så glad att idag kunna dela länken till avhandlingen i sin helhet här: Förlossningsrädsla fulltext diva.

Det finns en sammanfattning på svenska för den som vill, på sidan 65. Det kommer även en längre sammanfattning av avhandlingen och de studier som gjorts för er som vill läsa här på bloggen! Jag kan avslöja att det är en stark (välgjord) och välskriven avhandling. Elin och hennes kollega var med i ett stort reportage i DN nyss  just med anledning av denna forskning.

 

Elin rapporterar från Toronto!

International confederation of midwives i Toronto

Elin Ternström som just nu är med sin familj i Toronto på ICM2017 delar här med sig av sina reflektioner:

Min känsla är att årets ICM fokuserar mycket på indigenous people (svårt att översätta men det handlar om att utsprungsbefolkningarna ska återfå sina mänskliga rättigheter…!) too much too soon vs too little too late  (dvs övermedikalisering i vissa länder och ingen tillgång till mödrahälsovård i andra länder) och att se det friska även hos de sjuka kvinnorna; till exempel så är en kvinna med diabetes alltid så mycket mer än den där diabetesdiagnosen.

På invigningsdagen höll bland annatJane Philpott som är hälsominister i Kanada tal. Hon är allmänläkare och har bott och arbetat i Niger där hon varit med om många födslar. Hon berättade om hur hennes arbete där hjälpte henne att förstå hur viktiga barnmorskor är för mödrar, barn och familjer. Under konferensen har man förstått att inuiterna i Kanada har varit och är diskriminerade på många olika sätt. Ett exempel som tagits upp är att när de har cirka fyra veckor kvar till beräknad förlossning så måste de – helt ensamma – resa väldigt långt för att få tillgång till vård. Detta arbetar nuvarande hälsoministern med, första steget var att se till att inuiterna får ta med sig en anhörig utan att behöva betala när de ska föda… Nästa steg är att se till att de ska slippa resa bort när de ska föda, att barnmorskor istället ska finnas i alla communities. Detta verkar vara ett väldigt stort löfte då endast 10% av gravida i Kanada har tillgång till en barnmorska.

Igår lyssnade jag på Rikke Damkjaer Maimburg som presenterade data från hemförlossningar i Danmark.
I Danmark har kvinnorna rätt att välja var de själva vill föda, dvs hemma eller på sjukhus. Detta har varit lag sedan 2005 men i praktiken förändrades ingenting då utan det gjorde snarare att valet skulle finnas kvar för alla.
Detta leder till att man måste bygga på kvinnornas förtroende gentemot barnmorskors kunskap så att de till exempel inte ska föda hemma om det inte känns säkert rent medicinskt.
Om kvinnans graviditet skattas som en riskgraviditet och hon ändå önskar att föda hemma har kvinnan rätt att ha en barnmorska med sig hemma. Hemförlossningarna i Danmark ökar och därför arbetar man för att även barnmorskestudenter ska få vara med på hemfödslar.

Svenska barnmorskor på plats i Kanada. Elin Ternström tredje från vänster.

Hälsning från Toronto!

Just nu träffas flera av världens barnmorskor i Toronto på ICM 2017. International confederation of midwives. De träffas under parollen ”Promoting autonomous midwives as the most appropriate caregivers in keeping birth normal, in order to enhance the reproductive health of women and the health of their new-born and their families.”

Den här familjen från Uppsala är på plats i Toronto! Forskaren och barnmorskan Elin Ternström ska delta i konferensen medan pappa Åke tar hand om Abbe. Förhoppningsvis, om det hinns med, så kan vi få några bilder och updates från konferensen här på bloggen!

KBT mot förlossningsrädsla?

Elin Ternström är barnmorska och doktorand – hon forskar om hur vården bäst kan hjälpa förlossningsrädda kvinnor att förbereda sig inför födseln och i möjligaste mån bli av med sin rädsla. Eller hur de bäst kan få hjälp att hantera den. Spännande!

På 80-talet såg barnmorskor behovet av ett speciellt omhändertagande vid stark förlossninsgrädsla. Då öppnade man särskilda mottagningar för den här gruppen av kvinnor – det som kom att kallas för Aurora. Modellen spred sig över landet och har fått olika namn men det är samma koncept; ett särskilt samtalsstöd som ges av barnmorskor  och som är baserat på klinisk erfarenhet. Under samtalen kan man göra upp en särskild födsloplan och även vid behov få en igångsättning av födseln. De går ut på att förbereda, stödja, bekräfta och informera samt erbjuda ett särskild medicinskt och omvårdande stöd under födseln. Verksamheten öppnade utan några kliniska studier bakom. I efterhand har man studerat Auroraverksamheten och sett att kvinnor är nöjda med samtalen men att deras rädsla inför födandet inte minskar.

Personer som lider av depression och olika ångestsjukdomar har framgångsrikt behandlats med KBT via nätet. De här sjukdomarna och dess symtom är närliggande de som kvinnor uppvisar vid förlossningsrädsla. Man vet också att gravida använder nätet som sin främsta informationskälla under graviditeten. Därför ville Elin vara med och undersöka om det går att behandla förlossningsrädsla på samma sätt! För att undersöka detta har man utformat en randomiserad kontrollerade studie med jämförelser mellan Aurora och KBT via nätet. Kvinnorna som ville delta i studien blev lottade till till det ena eller det andra. Ett första steg för att kunna göra denna studie var att undersöka förekomsten av förlossningsrädsla i populationen – det blev hennes första artikel. Den vetenskapliga artikeln rönte stor uppmärksamhet på grund av det intressanta och tankeväckande resultatet! Nyheten spreds fort över landet, här från SVT:s arkiv:

”Mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor

I ett projekt har 606 kvinnor från 53 olika länder besvarat ett frågeformulär om förlossningsrädsla. Resultatet visar att 18 procent av de svenskfödda och 37 procent av de utlandsfödda kvinnorna var rädda. Det är alltså mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland de utlandsfödda.

– Resultaten visar att barnmorskan behöver rikta extra uppmärksamhet till utlandsfödda kvinnor angående deras oro och rädsla inför förlossningen och göra en planering för hur förlossningsrädslan kan hanteras, säger Elin Ternström som är doktorand vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Utlandsfödda kvinnor har tidigare pekats ut som en riskgrupp för att utveckla förlossningsrädsla. Trots det har, tills nu, inga studier gjorts i Sverige där alla kvinnor, oavsett språk, tillfrågas om sin rädsla inför förlossningen.”

I den andra vetenskapliga artikeln har Elin intervjuat kvinnorna  där de har fått berätta hur de tänkte när de fyllde i instrumentet som forskargruppen använder för att mäta förlossningsrädsla – en form av validering. Den tredje och fjärde artikeln är inte publicerade än. Hennes licenciatavhandling går under namnet:

Identifying childbirth related fear among foreign born and Swedish born women in Sweden using the Fear of Birth Scale

Förhoppningsvis kan forskningsprojektet hjälpa oss att utforma vården och behandlingen av förlossningsrädda kvinnor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Stay close to home

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?