Etikett: doula

Så kan du stötta den som ska föda

Lämna en kommentar

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Doula lifestyle

2 kommentarer

Först vill jag ta hål på några myter! Den om bloggare; att blogga bara är för lata och slappa, det är inget jobb, det kräver ingen insats. Bara att lägga upp några bilder på smoothies, skriva några rader och sen hoppas att läsarna och pengarna strömmar in. Det är fel. Jag har kommit att få stor respekt för några av Sveriges största bloggare, till exempel UnderbaraClara eller Kostdoktorn. Det är otroligt mycket jobb som ligger bakom deras bloggplattformar. Att komma till den punkt där man tjänar pengar på sitt bloggande och kan ha anställda – ja dit är det en lång väg. Success is persistence även här och det finns inte så många genvägar. Möjligen om man redan är känd av andra anledningar – då kan det vara lättare att nå ut med ett budskap även via bloggen.

Den om doulande; att doula är ju inget riktigt jobb, det är ju bara att följa med på andras förlossningar och ta betalt, vem som helst kan ju vara doula. Lättförtjänta pengar! Nej. Det är inte lättförtjänta pengar. Doulor gör det som vården går bet på. Eftersom förlossningsvården är fragmenterad och inte organiserad efter det relationella i första hand. Man föder på ett ställe, flyttas över till nästa när barnet har kommit ut, det är skiftbyten och personal som kommer och går i en strid ström. Någonstans i det här flödet föder man sitt barn och så var det med det. Doulan kan man betrakta som ett ankare i detta hav.

Hen lär känna paret innan, bygger upp ett förtroendekapital och har sen jour i flera veckor. Att vara jour är en livsstil. Det innebär att man upplåter fyra veckor av sitt liv till en väntan på detta skeende, det  som kan hända närsomhelst, på natten, på dagen, på helgen eller på de egna barnens födelsedagar. Sedan är man med under hela födseln som kan gå snabbt eller ta låång tid på sig. Det går aldrig att veta innan! När du åker till  det här jobbet så vet du inte när passet är över. Relationsbiten är hela grejen. 10 000 för detta kan  låta mycket men är inte någon stor summa pengar att leva av, det blir ungefär 5000 kvar. Det är inte lättförtjänta pengar men det är väldigt roliga pengar! Jouren är ofta det som avgör kostnaden. För att kunna frigöra denna jourtid vill och behöver en del ta 15-20 000 kronor – oftast eftersom flera har lättare att tjäna ihop dessa pengar på annat sätt. Det är egentligen en mer rimlig summa som motsvarar insatsen lite bättre men det är mycket pengar att betala! Att vara doula känns för många så meningsfullt och därför vill man gärna pressa ner priset så mycket det bara går. Man kan vara doula helt gratis också – om man vill och känner för det – finns inget fel med det heller!

 

 

 

Vem kan vara doula?

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.