Etikett: DN

Om sommar, Sofia Wood och mod

Lämna en kommentar

Sommarlov är både en befrielse och en boja. När jag var ett barn i skolåldern så var sommarlov enbart en fröjd: en befrielse från den inrutade skolvardagen. Ett äventyr! Lovet böljade sig fram och jag fick vara med och forma innehållet.

Som mamma till många är långa sommarlov något tudelat. Underbart och jobbigt i samma andetag. Det är frukost som aldrig försvinner från köksbordet. Saftklet som klibbar på golvet. Bråk om badringar. Oboy. Tomma mjölkpaket, långa kvällar, tidiga mornar, blöta handdukar, badkläder, myggbett som kliar, solhattar som försvinner.

Det är mäktigt. Och det tröttar ut.

För mig är sommar lika med tid att läsa. Och kanske är det just det jag saknar mest nu när Nils fortfarande är så liten. Att jag inte hinner sjunka in i läsningen. När texten jag läser väl drabbar mig så måste jag lägga undan boken för att avvärja något eller bara hålla jämna steg.

Några av mina allra finaste sommarminnen är böcker jag läst på olika platser.

Gotland, spöregn och sträckläsning av Jane Eyre. Vilken 13-åring läser Jane Eyre idag?

Åh jag har så många fina läsminnen från olika sommarplatser. Från solstolar, soffor, sommarsängar… och ja från en och annan hängmatta.

Jag hoppas ändå, i ett inlägg lite längre fram i sommar kunna dela med mig av de böcker jag försöker hinna läsa. Det är nämligen så bra och läsvärda allihop!

Men nu. Några reflektioner. Jag läste nyss om Sofia Wood i DN, hur influencerskapet inte har gjort henne särskilt lycklig utan tvärtom fått henne att längta efter mer mening. Så nu gör hon delvis halt och sadlar om till sjuksköterska. Måste säga att det är beundransvärt att hon gör slag i saken och börjar läsa till sjuksköterska med siktet inställt mot att bli barnmorska! Heja dig Sofia Wood!!

Samtidigt kände jag en sån bottenlös sorg när jag läste reportaget i DN. Den där längtan efter mening och viljan att göra gott. Den hade jag också då för 22 år sedan när jag började läsa till sjuksköterska. Men drömmen om att bli sjuksköterska och sen barnmorska, det romantiska skimret och den där fantastiskt fina längtan som brann innanför bröstet, den är nu helt uppbrunnen. Det är aska och total desillusion där innanför. Jag kan inte uppbåda en endaste bit av drömmen jag hade för den är borta. Nermalen av det kompakta motstånd som finns gentemot barnmorskor som inte enbart vill vara obstetriska sjuksköterskor.

Barnmorskor som vill bistå kvinnor tryggt i hemmen. Barnmorskor som inte vill vara tvungna att använda vår tids lyckoamuletter: CTG. Barnmorskor som inte vill lura förstföderskor att en igångsättning på rutin i vecka 41 är nödvändig utan tvärtom något som kan skada dem för livet.

Istället känner jag idag en nyvunnen entusiasm inför mitt entreprenörsskap. Här brinner en låga som bara blir starkare. För den kunskap jag sitter på kan ingen ta ifrån mig. Det är en mäktig insikt. Om jag förvaltar den väl.

Jag får ofta frågan varför jag inte forskar

Svaret är: för att det tar tid. Och för att jag inte vill bli inlåst inom akademin.

Jag vet att forskning är kopplat till status och knytblus. Och ett visst mandat. Men jag vill hävda att jag forskar ( även om det kanske retar gallfeber på någon som faktiskt forskar).

Men jag har ett prövande förhållningssätt till verkligheten och den – verkligheten – har överraskat mig flera gånger. Fått mig att byta åsikt. Fått mig att förstå hur lite jag vet. Hur fel jag har haft om mycket.

Jag vill lyssna på riktigt till kvinnor som föder – eller som har fött. Och den mesta kunskap jag har fått om födande har jag fått från kvinnor jag har följt och som jag har lyssnat till. Den plattform jag har byggt upp har gett mig en stor och unik möjlighet att inleda samtal med många gravida och födande över hela Sverige. Även med barnmorskor och doulor. Jag för dagligen samtal med dessa kvinnor och skulle inte vilja byta ut denna tillgång mot något annat just nu.

När jag är modig så leder det till att andra också vågar vara modiga. Och mod är något som kan få liv när det finns ett hopp. Att befinna sig på en plats med nerbrunnen aska är ingen bra plats. Jag har bytt plats och här växer det nu drömmar i mitt nya växthus.

#Birthmatters

Lämna en kommentar

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.

 

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Ja debatten om förlossningskrisen pågår fortfarande för fullt i Sveriges tidningar. Bilden på de mensiga barnmorskebyxorna blev en viral som spred sig till utlandet. Men under veckan som varit så har två riktigt välformulerade debattartiklar och en fin intervju landat i pressen. Jag tänker länka till dem här!

Först ut i min länkparad så hittar ni Emma Philipsson från förlossningspodden. Hennes debattartikel i Expressen lyfter frågan dit där den hör hemma – att det handlar om en värdig vård. Vad en födsel får kosta. Under två års tid har Emma lyssnat på födeberättelser i sin podcast och har på så sätt fått en unik inblick. Emma är doula och i mina ögon en av de få offentliga personer  som utan att själv vara en av barnmorskorna som sliter ut sig  ändå på djupet har förstått vad det hela handlar om.

Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling i det här landet måste läsa Åsa Anderssons debattartikel i SVD.                        

I artikeln diskuteras vårdformen BFK;  barnmorskeledd födelseklinik, och varför vi inte har någon sådan i Sverige ännu. Hon vänder sig emot att läkarna har tolkningsföreträde även i de frågor som rör barnmorskors expertområde och snuddar vid det som man förstår efter att ha djuplodat i frågan; de strikt hierarkiska strukturerna i vården. Där barnmorskor får larma, gapa, skrika sig hesa för döva öron (eller för all del forska och skriva välformulerade debattartiklar, det spelar liksom ingen roll vad); när det kommer till makt över beslut och frågor som rör vårdform och kvinnors kroppar är barnmorskors röster aldrig de som väger tyngst.

I morse läste jag en fin intervju i DN med två av mina bästa kollegor, Ann och Elisabeth, som intervjuas om sina nya liv som jordemödrar i idylliska Arendal. Arbetsgivaren betalar resa och boende, arbetsvillkor och lön är bättre.  Allt i Norge är inte bättre men det är ett sätt att komma vidare i sitt liv som barnmorska och ändå få arbeta med födslar, fast på ett värdigt sätt och utan att själv gå sönder samtidigt.

 

 

 

 

Politisk såpopera om förlossningskris

Lämna en kommentar

Krisen i förlossningsvården har de senaste dagarna utvecklats till en politisk såpopera i media. Det började med att sjukvårdsministern Annika Strandhäll besökte Huddinge förlossning för att själv göra sig en bild av läget. Hon följde med barnmorskan Sima Nouraddani under en dag.

DN var där  och rapporterade.

Annika Strandhäll fick vara med på en födsel och var helt lyrisk efteråt, när hon kramade om planeringschefen på socialdepartementet utbrast hon ”Jag vill jobba som barnmorska!” Och det var ju fint på alla sätt och vis. Det är just den där glädjen som får många att vilja bli barnmorskor. Men det intressanta är ju varför så många sedan väljer att sluta jobba inom förlossningsvården – eller som barnmorskor.

Det här fick dock Ella Bohlin att se rött. Dels surnade hon till för att Annika Strandhäll hade besökt ett sjukhus som styrs av ett alliansstyrt landsting.

-Varför besöker hon inte det krisartade Malmö lasarett som har ett landsting som styrs av sossarna?

Själv menade hon att vi inte har någon BB-kris. DN: Vi har ingen BB-kris. Det blev alltså en politisk pajkastning om vilket landsting som egentligen har en BB-kris, det sossestyrda eller det alliansstyrda? Och varför skulle det vara så farligt av Annika Strandhäll att besöka ett Stockholmssjukhus? För oss barnmorskor spelar det ingen roll vilket landsting eller vilken BB-kris som besöks eftersom problemet är nationellt.

Påståendet att vi inte har någon BB-kris fick många barnmorskor som jobbar inom förlossningsvården att bli förbannade – med rätta. Barnmorskan Ann Ljungblom skrev träffsäkert om detta i sin blogg http://holymama.se/ella-bohlin-vakna/!

Att i svepande ordalag få höra att vi inte har någon BB-kris är som ett rejält slag i ansiktet på de barnmorskor som dagligen sliter med att få timmarna att gå ihop i denna kris. Ja det kan vara droppen som får bägaren att rinna över! Att inte ens få rätt i sin egen verklighetsbeskrivning är förnedrande. Annika Strandhäll förstod emellertid denna psykologi och såg till att slå mynt av detta. Hon uppdaterade sin facebookstatus såhär:

Som minister med ansvar för Hälso sjukvården har jag det yttersta ansvaret för hälso sjukvårdspolitiken och tillsynen. Alliansstyre eller ej. Det borde Ella Bohlin veta. Det ansvaret tänker jag ta. Hon behöver inte lyssna på mig men kanske på alla dessa frustrerade barnmorskor, undersköterskor och läkare som vill göra ett bra jobb. Och oroliga föräldrar. Vi har definitivt en BB-kris. Inte minst i Stockholm. Vi politiker behöver lyssna på professionen. Därför tillför regeringen extra resurser och gör långsiktiga satsningar. Ella Bohlins svar i denna artikel (DN, min anm.) är snudd på skandal.

Om Ella var sur förut så är hon nog inte gladare nu. Jag tycker att hela spektaklet är sorgligt. För medan politikerna bråkar om hur verkligheten egentligen ser ut så skickas kvinnor runt i pågående värkarbete eller hålls hemma i sitt förlossningsarbete alldeles för länge. Medan barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna fortsätter att slita ut sig. Tack och lov replikerade barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg klokt och nyktert på detta i dagens DN.

Kvinnor som föder och kvinnor som vårdar

Lämna en kommentar

Idag plockar jag upp tråden där flera andra har gjort inlägg i debatten om förlossningsvården, fast från lite olika håll. Jag sätter ihop resonemangen här och gör dem delvis till mina. Lisa Magnusson skriver i DN att  Kvinnorna betalar för den dåliga förlossningsvården. Hon menar att man prioriterar ned förlossningsvården eftersom det är kvinnor som föder barn. Jag kan bara instämma; kvinnovård är inte högprioriterad vård och förlossningsjukvård är bassjukvård – vilket betyder att den varken är särskilt experimentell eller häftig till sin natur. Det är en struktur som skär genom hela kakan. Omvårdnadsforskning ses av vissa mest som en fesljummen soppa. Kvalitativ omvårdnadsforskning av ett kvinnligt kodat yrke (barnmorskor) om kvinnor som föder, nja den är inte direkt het på forskningsmarknaden.

Sollefteåkvinnors och mäns ångest över att kanske behöva föda sitt barn i en bil är inte heller högprioriterad. Det finns andra intressen som styr och utformar vården. Såhär skriver Lisa Magnusson:

”Att män får mer och dyrare vård finns det studie efter studie som visar. Hjärtsjukvården är utformad efter män, vilket innebär att kvinnors symtom riskerar att smyga obemärkta förbi. Kvinnor har mindre chans än män att få vård efter en stroke. Okunskapen om typiska kvinnosjukdomar, som ätstörningar, smärttillstånd och pms, gör att kvinnor inte får den hjälp de ska ha. Men aldrig blir väl den låga värderingen av kvinnor så tydlig som i förlossningsvården. Det rör sig trots allt om en akutvård som skickar hem patienter på grund av platsbrist. Som skyfflar dem över länsgränser. Tvingar dem att föda i korridorer. I bilar. Vid vägrenen.”

FörlossningspoddEmma har skrivit ett bra blogginlägg där hon spinner vidare på frågan Kan en man verkligen bli en bra barnmorska? Såklart att en man kan bli en bra barnmorska. För mig är det ungefär samma fråga som ”Kan en man verkligen vara pappaledig?” Den frågan ställdes nog ofta i Sverige när det var väldigt ovanligt med pappalediga män. Eftersom erfarenheten av att vara föräldraledig främst var kvinnors. Det finns en massa män som är gynekologer och det är inget vi undrar över. Varför skulle det plötsligt vara svårare att vara man – och barnmorska? För att det är mer kvinnligt kodade arbetsuppgifter månne. Barnmorskan ansvarar för de omvårdnadsinsatser som ges under födandet. Att stödja och vårda och ta hand om  är mer mjuka värden.

Av samma anledning som jag tror att det är bra om fler män väljer att vara pappalediga så tror jag att det är bra om fler män väljer att bli barnmorskor. Det gagnar ingen födande kvinna när det fortsätter att vara enbart en kvinnosak – istället för att uppgraderas till den genuint mänskliga erfarenhet det är att föda barn. Och att stötta den som föder.

Foto: Lovisa Engblom