Av Maria Borda

Jag heter Maria Borda och har sedan 2009 skrivit om föräldraskap genom tiderna och jorden runt. Jag driver idag instagramkontot @mariaborda.se, håller webinarier och gör online-kurser. I mitt arbete har det alltid varit viktigt att se på föräldraskapet, graviditeten och födandet ur ett holistiskt perspektiv. Med det menar jag att man inte bara ser på dessa livsstadier som något som sker i en människa, eller människor emellan, utan att man försöker förstå helheten – vad som formar samhällets normer och vad som formar våra val. Detta har varit den röda tråden i allt mitt arbete. Och förra våren hade jag privilegiet att göra ett arbete som involverade kvinnor från Nordamerika och få ta del av deras historier om att föda hemma. De hade alla en sak gemensamt: De hade en förälder som hade europeiskt ursprung, och en som tillhörde något av de många urfolken i Nordamerika. I detta inlägg ska jag berätta om våra samtal.

The Decolonize Birth Movement

Den europeiska kolonisationen i den del av världen som vi har kommit att kalla Amerika innebar inte bara en invasion av territorier utan också av kroppen. Sedan urminnes tider hade födande, postpartum och amning varit kvinnornas område, och kunskaperna hade gått i arv, generation efter generation. Dessa kunskaper var högt värderade, och i många kulturer hade de traditionella barnmorskorna en upphöjd roll. Men med kolonialismen kom nya idéer kring kropp, födande och kvinnorollen, pådyvlade av människor från radikalt annorlunda samhällen med radikalt annorlunda världsbild. Födandet förändrades och blev en så integrerad del av den koloniala processen, att kvinnorna till slut intalade sig själva att det var för deras eget bästa. Men 500 år senare skulle ett skifte ske, och överallt skulle kvinnor börja ifrågasätta allt de har lärt sig är sant, rätt och bra kring hur vi föder. Genom sociala medier skulle det börja sprida sig en medvetenhet, ett motstånd och en kamp för egenmakt. Jag bestämde mig för att prata med kvinnorna bakom hashtaggarna #decolonizebirth, #indigenousdoula och #indigenousbirth. Deras historier kom att beröra mig på ett djupt personligt plan. På grund av pandemin fick jag genomföra intervjuerna via Zoom, och jag tillbringade många nätter under ett par månaders tid med att samtala med kvinnor från Mexiko till norra Kanada, som generöst delade med sig av sina upplevelser. Det blev samtal fulla av skratt, tårar, igenkänning, sorg och kärlek.

Stölden av arvet

Via sociala medier hade jag gjort ett antagande om att de kvinnor som är aktiva i rörelsen för att avkolonisera födseln, hade en fot i en urfolkskultur, och en fot i den euroamerikanska kulturen. Jag tyckte mig se att urfolkskvinnorna som bodde på reservaten, eller hade en trygg identitet som ”indigenous”, oftare födde på sjukhus. När jag efterlyste urfolkskvinnor att intervjua fick jag runt trettio svar, och alla kom ifrån kvinnor med blandad etnisk tillhörighet. Ingen av dem hade vuxit upp i reservat, alla hade vuxit upp i vita miljöer. Många av dem hade upplevt rasism i sin egen familj och lärt sig av sin vita förälder att deras urfolksarv inte var något att ha. Men de hade alla känt en längtan till, en saknad efter att lära sig om den sidan av familjen. När de besökte sina släktingar i reservaten kände de sig utanför, som om de egentligen inte hörde dit. De saknade språket, de saknade kläderna och de saknade kunskaperna om kulturen. Och trots att de ekonomiska och sociala förhållandena på reservaten ofta är bedrövliga, så hade kvinnorna känt sorg, ilska och avund gentemot de släktingar som hade fått växa upp med gemenskapen där.

Under graviditeten blev längtan större, och frågorna kring ursprunget fler. ”Hur hade mina förmödrar gjort i den här situationen?” var en fråga de alla ställde sig. Men de hade sällan någon att fråga. Hade dessa kvinnor haft tillgång till kulturen och känt sig trygga i sina identiteter som Navajo, Cree, Cherokee, Apache eller Haudenosaunee, så hade födandet kanske inte blivit så viktigt för dem. De hade kunnat föda på sjukhus. Jo, jag skriver det, och jag inser att det kan missuppfattas och provocera, men det finns en logik i det påståendet. När människor känner att de inte har någon makt över sina liv, när de känner sig förtryckta, tystade, bestulna på allt, så blir den egna kroppen, det enda man har, slagfältet för motståndet. Dessa kvinnor kände så. De kände att allt hade tagits från dem. De var ”stripped naked, stripped of identity, stripped of belonging” och ”stripped of culture”. Men genom födandet kunde de åtminstone knyta an till något de upplevde som äkta, som ursprungligt och konkret. Att ta makten över sitt födande blev ett sätt att avkolonisera sig, att säga nej till västvärldens värderingar, att förkroppsliga motståndet och fysiskt göra anspråk på en plats i kulturen. Att känna sig mer ”indigenous”, inte bara i hjärnan, inte bara på pappret som visade blodkvantum och DNA, utan med hela kroppen.

Födelsen

Kvinnornas historier om de där timmarna av värkarbete, trans och fokus var alla laddade med känslor av djup andlighet och tro på att de var en del av något större än de själva. Nästan alla berättade att när de hade drabbats av rädsla eller tvivel, hade de upplevt att deras förmödrar hade vakat över dem och påmint dem om att de hade gjort detsamma, i led efter led, generation efter generation. Att deras smärtor och ansträngningar hade lett till att barnet som var på väg, kunde existera. Dessa insikter hade gett dem kraft att fortsätta.

Jag frågade Thea, en av kvinnorna, varför hon valde att föda hemma, efter att ha haft sin första födsel på sjukhus. Hon berättade att hon hade blivit illa behandlad på sjukhus, att hennes kropp och önskningar inte hade respekterats. ”Jag brukade ha mardrömmar, jämt. Det var om något som kändes djupt personligt, men i verkligheten hade jag aldrig upplevt det. Jag tror att kolonisationen påverkar så många delar av våra liv, också födelsen. Det är en känsla av övergrepp, av våld – mina gränser har passerats. Så traumat vi går igenom med den koloniserade födelsen är dubbel. Det är inte bara denna situation som vi inte har kontroll över, utan en känsla av att de här människorna kontrollerar oss, och det är inget nytt. De har gjort det i hundratals år. Så jag kände mig våldtagen, min själ sa till mig att jag inte ville uppleva det igen, att jag inte ska låta dem kontrollera mig mer”. Thea grät när hon berättade det. På BB hade hon legat fastkopplad till maskiner, med bebisen i en balja bredvid. Hon hade slitit av sig slangarna, tagit sin bebis och rest sig upp för att lämna sjukhuset. Sköterskorna hade sagt: ”Men så kan du inte göra!” ”Åh jo, det kan jag!” Hade Thea sagt, och bara traskat ut. Sedan hade hon bestämt sig: ”Nästa gång föder jag hemma. Min själ sa: Vänta bara, så ska ni få se!”