Av Cecilia Kauppi
Det här är en replik på debattinlägget ”Hemfödsel bör inte skattefinansieras” som publicerades i SVD den 10 juli.
Skribent är Cecilia Kauppi som är 50 år och mamma till fyra döttrar mellan snart 22 och 11 år. Hon har en fil kand i litteraturvetenskap och arbetar på bibliotek. Under ett antal år var hon aktiv i Amningshjälpen och drev bloggen Amma Vidare tillsammans med sin vän Kim.
Att föda hemma är ovanligt i Sverige, och det omgärdas av en hel del fördomar
Hemförlossningar erbjuds sedan lång tid av den offentliga vården i bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och i Storbritannien. Varför är frågan så kontroversiell just i Sverige?
Det är framförallt högutbildade kvinnor som föder hemma i Sverige. En grupp som är vana att söka information och som är väl pålästa om forskningsläget. Anna Rask-Andersen och Torbjörn Karlsson påstår i SvD att föräldrar skulle undanhållas väsentliga fakta. De antar att vi lockas av alternativmedicinska idéer och är lättpåverkade av trender på sociala medier. Jag tror att många med mig är trötta på att bli förminskande och misstänkliggjorda. Att debattörerna dessutom öppet medger att de inte ens brytt sig om att ta reda på definitionen av fysiologisk födsel är problematiskt i sig.
Jag har till skillnad från artikelförfattarna fött två barn hemma regionfinansierat med det tidigare bidragssystemet i Stockholm, och vill hävda att deras bild är direkt felaktig. I slutet av graviditeten ingick ett risksamtal med en förlossningsöverläkare, som gick igenom de sällsynta händelser som kan vara svåra att förutse, såsom tex navelsträngsprolaps och skulderdystoci. Vi fick all relevant information och utrymme att ställa frågor. Läkaren gick igenom journalen och tidigare födslar, gjorde en medicinsk bedömning och fattade beslut om att godkänna eller avslå ansökan.
Vi behöver större förståelse för att föräldrar värderar risken för sällsynta händelser olika, inte minst utifrån erfarenheter från tidigare födslar. Jag hade tidigare fött två barn helt okomplicerat och snabbt på sjukhus, och kände inget behov av att stressa iväg med täta värkar i bilen igen. Mina barn har fötts fullgångna, spontant, varit fixerade i god tid och jag har blött sparsamt. Dessutom hade barnmorskorna med sig läkemedel i händelse av blödning och utrustning för att sy mindre bristningar, med mera. Jag kände mig trygg med deras erfarenhet och kompetens och är nöjd med den vård jag fick. En barnläkare gjorde hembesök någon dag senare, och barnmorskorna kom på återbesök och tog PKU prov. En kvalificerad vård i hemmet.
Gemensamt för många som väljer planerad hemfödsel är en önskan om att optimera förutsättningar för en fysiologisk födsel, genom att undvika förflyttning, stress, biverkningar av kemisk smärtlindring och värkförstärkande medel. Man ser ett värde i att behålla det friska normalt, vill inte riskera att störa eller forcera processen.
Man kan ha en positiv och stärkande förlossningsupplevelse också på sjukhus med smärtlindring och andra ingrepp. Det är inte någon tävling där en fysiologisk födsel skulle vara bättre per se än en medikaliserad. Poängen är att den som föder känner sig trygg och själv får ta beslut om sin vård. Kvinnor behöver olika saker för att känna sig trygga under värkarbetet. Vi har olika önskningar, varje graviditet innebär nya förutsättningar och vi har olika behov. Men så fort man börjar göra interventioner så behövs en större övervakning. Hemma riskerar man inte ens att ta hål på hinnorna, man åker in och gör det på sjukhuset ifall förloppet blir utdraget.
Vid behov är man naturligtvis beredd att flytta upp en vårdnivå. Två närvarande barnmorskor ser tidigt om något avviker och då överför man till sjukhus i god tid. Den absolut vanligaste orsaken är att födseln går för långsamt framåt, mamman kan önska mer smärtlindring och behöva andra insatser. Det är sällan bråttom. I många andra europeiska länder får friska kvinnor med normal graviditet välja vårdform själva, och hemförlossningar är väl integrerade i vårdsystemet.
Diskussioner kring att föda hemma hamnar så lätt i anekdotisk bevisföring och katastroftänk där vi tappar bort nyanserna.
Frågan man bör ställa är inte om något kan gå snett, utan om risken för ett dåligt utfall ökar vid en födsel hemma jämfört med på sjukhus. För förstföderskor finns en liten ökad risk enligt vissa studier. För friska omföderskor och deras barn fanns inte någon ökad dödlighet jämfört med likvärdiga lågriskgravida med planerad födsel på sjukhus. Studier visar dessutom att risken för att drabbas av förlossningsskador, samt att förlossningen avslutas med instrument eller kejsarsnitt, det vill säga även efter överföring, var lägre för den grupp som hade planerat att föda hemma.
Detta framkommer i internationella metastudier publicerade i ansedda vetenskapliga tidskrifter som The Lancet (2019 och 2020). Det är sant att man inte kan lotta vem som ska föda hemma, vilket krävs för att forskning ska klassas som mest tillförlitlig. Men all forskning är det inte etiskt att lotta till, och det är långt ifrån tal om någon sorts alternativ medicin.
Det är välkänt att värkförstärkande dropp och medicinsk bedövning, som ges frikostigt på sjukhus idag, är faktorer som ökar sannolikheten för att komplikationer kan tillstöta. Den pågående ökningen av igångsättningar likaså. Det behöver också vägas in och nyansera den samlade bilden av risker i födandet. En dansk studie från 2023 publicerad i BMJ satte fokus på problem inom förlossningsvården med stress, löpandeband – princip där förlossningar forceras för att snabbt göra plats för nästa patient som väntar på att få komma in. Studien lyfter även överanvändning av värkförstärkande dropp i Sverige idag som oroande, vilket medför en risk för syrebrist och medtagna barn.
Det är problematiskt att man i större delen av landet tvingas betala sin hemförlossning ur egen ficka, trots att man redan har betalat via skatten. Vi behöver se över organisationen för hemfödslar så att kvinnor som vill föda hemma med stöd av barnmorskor inte föder oassisterat av ekonomiska skäl. En säker födsel ska inte behöva vara en klassfråga.
Att många mindre förlossningsenheter lagts ned på senare år, och att födande i glesbygd har fått orimligt lång resväg till närmaste sjukhus är inget man kan lägga skulden på hemfödslar för. Det är osakligt att ställa de olika bristerna inom förlossningsvården mot varandra. En lågteknologisk vård är dessutom kostnadseffektiv.
En hemfödsel passar inte alla. Det passar främst för en selekterad lågriskgrupp. Men en differentierad förlossningsvård med valfrihet och flera olika vårdnivåer är en del av en modern vårdkedja. Det fungerar bra i våra grannländer. Varför saknas nyanserna i diskussionen om fler alternativ i Sverige?
Källor:
Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses
https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(19)30119-1/fulltext
”Women who are low risk and who intend to give birth at home do not appear to have a different risk of fetal or neonatal loss compared to a population of similarly low risk women intending to give birth in hospital.”
Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta vi-analyses
https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext
”Among low-risk women, those intending to birth at home experienced fewer birth interventions and untoward maternal outcomes.”
Inconsistent definitions of labour progress and over-medicalisation cause unnecessary harm during birth
https://www.bmj.com/content/383/bmj-2023-076515
”Historically, the morbidity toll of prolonged labour has been on women in rural, resource constrained settings receiving interventions “too little, too late.” Although this may still be true for some women living rurally, interventions now often happen “too much, too soon” in urban and overburdened maternity units lacking empathetic designs. For instance, a survey among 204 Swedish midwives found that excessive oxytocin use for augmentation was driven by congestion and high workload rather than individual women’s needs.”