Av Lovisa Rosell
Jag hade arbetat som doula flera år innan jag själv fick barn. Intresset för förlossningar har funnits där så länge jag kan minnas, som barn älskade jag att läsa förlossningsberättelse efter förlossningsberättelse. Kroppen, kraften, och bilderna drabbade mig så starkt. Det var som att en ny värld hade upptäckts och redan då visste jag att jag ville vara en del av den. Jag blev doula strax efter att jag fyllt tjugo och har sedan dess fått äran att vara med på många olika födslar. Jag har sett hur viktigt trygghet, närvaro och stöd runt för den som föder är för hela födelseprocessen. Det var insikter som formade mig och mina val när jag några år senare själv väntade mitt första barn. Det är den hemförlossningen jag nu ska berätta om.
Jag hade en månad kvar till beräknad förlossning när jag en natt vaknade av molande värk och illamående. Nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Samma dag hade vi planerat att vår barnmorska Cayenne skulle göra ett hembesök hos oss, när hon kom berättade jag om natten och hon sa att hon kunde undersöka mig för att se om det var någonting på gång. Det visade sig att min livmordertapp nästan var helt utplånad. Chris, min kille skulle till Alperna med sitt jobb fyra dagar senare och vi funderade på om han skulle kunna åka eller inte.
Vi bestämde med Cayenne att vi skulle ses hemma hos henne kvällen innan Chris resa för att göra en ny undersökning och se om något mer hade hänt. Dagarna fram tills dess flöt på som vanligt, inga tecken på att något var på gång, så jag sa till Chris att han kunde förbereda sig på att åka. Det blev onsdag och vi åkte hem till Cayenne, hon undersökte mig och med ett leende säger hon ”Det blir ingen resa, det blir barn i helgen, du är öppen 3 centimeter”. Vi tittade på varandra och skrattade. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig att höra, lite chockade men ändå glada åkte vi hemåt.
Bilresan hem gick åt till att ringa samtal, avboka resan och packa upp väskor. Helgen kom, men ingen förlossning. Varje kväll kom en lätt molande värk smygandes, men den försvann alltid efter någon timme. Och så höll det på. Men så, två veckor efter besöket hos Cayenne, började en kväll som alla andra. Men till skillnad från de andra kvällarna så minns jag allt från den här kvällen, vad vi åt, vilken serie vi såg, jag minns till och med vad jag hade på mig för kläder. Det hade blivit sent, så jag gick och la mig, helt ovetandes om vad som väntade.
Två timmar senare vaknade jag av att sängen var blöt. Jag gick upp till badrummet och förstod att det var vattnet som har gått. Jag smsar Cayenne och vi bestämmer oss för att höras lite senare. Chris sov fortfarande och jag la mig i sängen för att försöka somna om. Men efter en kvart kom en värk som var så kraftig att jag behövde sätta mig upp.
Den här stunden minns jag så väl. Jag minns hur jag kliver upp och ser snön som som ligger så tungt och mjukt utanför huset. Allt var stilla. Huset var nedsläckt, och jag gick in till köket. Lutandes mot köksbordet vaggade jag mig igenom värkarna med blicken vilandes ut mot snön. Det var nästan en helig känsla som infann sig när jag insåg att jag höll på att föda barn medan hela världen sov.
Värkarna blev både tätare och mer intensiva. Plötsligt känner jag hur jag måste kräkas och skyndar mig till badrummet för att spy. Då vaknar Chris. Klarvaken klär han på sig och utan att vi säger något till varandra så förstår han. Vi blir kvar i badrummet, jag vilar över över en saccosäck som vi köpte på Jysk veckan innan. Chris trycker på mina höfter genom värkarna och det var så skönt, det var som att hans händer inte bara höll ihop mina höfter, utan även hela mig och jag kunde sjunka ännu djupare ner i varje värk. Han hade vaknat precis när jag behövde honom. Värkarna blev kraftigare. Möt det upprepade jag i mitt huvud. All koncentration gick åt till att inte följa med impulsen utan att stanna kvar i värken, inte slinta, inte tveka inte känna annat än vikten av mina fötter sjunka ner mot marken. Jag minns värkarna men jag minns också pauserna. Ruset som spred sig i hela kroppen under vilan. Jag mumlade för mig själv hur glad jag var att jag var just här och ingen annanstans.
Värkarna kom tätt och jag började förstå att det skulle gå fort. Chris ringde Cayenne och sa att hon kunde komma nu. Jag började göra mörka ljud och märkte hur hela kroppen började vibrera inuti, ju mörkare rösten blev ju mer försvann motståndet i kroppen och smärtan blev inte alls lika vass. Rösten bar mig verkligen, den fick mig att stanna kvar. Fram tills att det kom några värkar när ingenting längre fungerade. Jag minns att jag tänkte på Cayenne. Att jag behövde henne nu. Och de där sterila kvaddlarna kanske inte vore någon dum idé. Det dröjde inte länge förrän det kom en värk som inte påminde om någonting tidigare.
En impuls som var så stark, som inte gick att stå emot, den tog ett ofrånkomligt grepp om hela min fysiologi. Kroppen tryckte på i en kraftfull riktning neråt. När jag sen hänger över handfatet står Cayenne i dörröppningen, med mjuk röst frågar hon om hon ska undersöka mig, och det vill jag. Hon undersökte mig där jag stod. Hon gjorde det så mjukt att jag inte ens märkte något. Hon säger att jag är helt öppen och frågar mig hur jag vill föda, jag satte mig på huk och Chris satte sig bakom mig.
Hon säger till mig att inte trycka på utan bara andas, och jag andas och andas. Efter en stund kom en värk som öppnade hela mitt bäcken inifrån, ja så kändes det. Att det var huvudet som kom förstod jag inte på en gång. Det var inte alls den där brännande känslan som jag hade hört talas och som jag sen upplevde med mitt andra barn. I nästa värk glider hans kropp mjukt ut på madrassen och jag tar upp den kladdiga lilla kroppen mot mitt bröst. Han var så självklar från första stund. Vi kunde inte sluta titta på honom. Jag la mig på madrassen och såg att det började bli ljust ute, en ny dag var på väg. Men nattens hemlighet tillhörde fortfarande bara oss.
