Av Camilla Särnholm
Jag går på min beredskap klockan 17 på kvällen den 23 december. Jag har varit ledig på dagen och sovit en stund på eftermiddagen. Nu loggar jag in i Obstetrix och tar rapport från avgående kollega. Vi är fyra barnmorskor i mitt team som turas om att ha beredskap. Kollegan har haft beredskap under dagen och berättar att hon varit hemma hos en familj som födde med oss tidigare i veckan och att allt var bra. Barnet ammas och föräldrarna mår bra. Om några veckor kommer mamman tillbaka på efterkontroll till den barnmorska som bistod födseln. Förutom ett BB-hemmabesök har kollegan tagit några samtal och berättar att Maria äntligen verkar starta upp!
Maria är en av våra förstföderskor som är beräknad i dagarna. Hon och Josef är ett ungt par med en oplanerad graviditet. Faderskapet har varit lite oklart men paret gläds åt graviditeten. Bredvid glädjen över det väntande barnet har Maria också burit på en hel del oro och rädsla.
På grund av Corona kom Maria ensam till inskrivningsbesöket, men vi har haft en hel del kontakt med Josef på FaceTime. Att även skapa en relation till föderskans partner har känts väldigt viktigt och pandemin har satt upp nya villkor för det. Jag har träffat Maria under graviditeten och hon har också haft flera stödsamtal med min kollega på grund av sin förlossningsrädsla. Vi har tillsammans tittat på Marias rädsla för att känna sig ensam, kontrollförlust, smärta och för att få en stor bristning.
Men nu låter det alltså som att Maria har börjat få värkar. Jag äter middag med min familj och diskar när Maria ringer. Hon berättar att värkarna känns mer intensivt nu och hon undrar om det ska kännas så här? Jag bekräftar att det låter normalt. Hon beskriver att barnet rör sig mycket i magen. Under samtalet lugnar Maria ner sig lite och jag undrar om hon vill att jag ska åka hem till henne och Josef. Det vill hon gärna.
GPS:en på min lilla barnmorskebil tar mig en bit utanför Stockholms förorter. Jag vet att paret har haft en rörig bostadssituation men nu har de alltså hittat ett tillfälligt boende. Det känns varmt och ombonat hemma hos dem, det är skönt att komma in så här mitt i vintern. Jag blir inte förvånad över att de har så många djur inomhus, vi som arbetar i min barnmorska träffar ofta alla möjliga husdjur.
Tyvärr har Maria och Josef inget badrum, men Maria har en TENS-apparat som jag hjälper henne att starta. Jag avlyssnar fosterljud, det är verkligen en pigg bebis där inne. Bebisen ligger fortfarande högervänd, liksom på senaste besöket på barnmorskemottagningen. Maria undrar om jag kan undersöka henne och se om det hänt något med livmodertappen. Det har det! Maria är utplånad och öppen fyra centimeter.
Jag ringer till koordinatorn på Huddinge förlossning och får höra att det är helt fullt där just nu. Jag informerar om vår situation och att vi nog kan stanna kvar hemma ett tag till och att vi kan höras senare under natten. Tensapparaten fungerar bra och tillsammans med Josef andas Maria lugnt. Jag bäddar ner dem båda i en halmsäng och tar fram min stickning.
Framåt småtimmarna tilltar värkarbetet och både jag och Josef masserar Maria och trycker på hennes höfter. Maria kräks och undrar om det är möjligt att åka in till förlossningen snart. Jag tar igen kontakt med koordinatorn och jo, nu har platsläget förbättrat och vi kan få ett rum. Vi blir så glada och börjar packa ihop våra saker.
Jag kommer först till Huddinge förlossning och rullar in en förlossningspool i rummet som vi fått. När Josef och Maria kommer är poolen halvfylld. Maria slappnar av i vattnet medan det fylls på. Vi släcker belysningen i taket och kör samtidigt en door test som är normal. En undersköterska på förlossningen kommer in med en karaff med saft och kopplar på lustgasen.
Lustgasen fungerar bra och vattnet har en väldigt avslappnande effekt. Samtidigt verkar värkarbetet mycket mer krävande och Maria låter på toppen av värken. Klockan är snart halv sex på morgonen då jag ringer och väcker min kollega och berättar att vi är inne på förlossningen och att det nog snart blir födsel. Det är uppenbart att barnet trycker rejält nu och Maria tar tag i Josef som sitter på andra sidan poolen.
Jag sitter bredvid och pratar lugnande med dem båda. Allt går så fint framåt och snart är bebisen här. Jag berättar att jag ringt kollegan och att hon också kanske hinner vara med. ”Det känns som att det är något här!” pustar Maria mellan två värkar. Jag uppmuntrar henne att känna efter själv, varpå hon flämtar till och säger att ”ja! Det är ett huvud här!”.
En stund senare smyger kollegan in i det nedsläckta badrummet. Maria står på knä i poolen och föder långsamt fram barnet på två värkar. Bebisen får simma fram till henne där hon lyfter upp honom mellan sig och Josef. Bebisen är pigg och skriker högt.
Jag tar ett steg tillbaka och möter kollegans blick i det dunkla rummet. Samförståndet, glädjen och lättnaden i att komma till slutet av det här parets resa. Tillsammans har vi jobbat för det här i en tid kantad av extra mycket oro och rädsla. Nu pustar den lilla familjen ut. Jag ska åka hem och sova och min kollega tar över vården av den nyblivna mamman denna morgon 24 december.
* Min Barnmorska har nu funnits i 2 ½ år och drivs än så länge som ett projekt på Huddinge sjukhus i samarbete med tre barnmorskemottagningar inom SLSO. Arbetssättet kallas Caesload midwifery och innebär att vi är ett litet team av barnmorskor runt den gravida under graviditeten. När det sedan är dags att föda så följer den barnmorskan som har beredskap med familjen in till förlossningen och bistår födseln eller åker hem och bistår födseln i hemmet om det är en planerad hemfödsel. Vidare följer vi upp med BBvård i hemmet. Vi har hämtat inspiration från Danmark och England, och sedan i höstas har vi organiserat oss i fyra team med fyra barnmorskor i varje team. Varje team har 13 beräknade föderskor per månad varav en hemfödsel. Vi arbetar enligt ett fyraveckorsschema där arbete på mottagningen varvas med beredskapstid. Lite enkelt kan vi säga att det är varannan vecka beredskap och varannan vecka barnmorskemottagning. Det ger en bra balans både i tempo och arbetsuppgifter. Vi har även pass på förlossningen utöver våra beredskapspass. Det är något vi känner är viktigt för relationen till våra kollegor där, och för att ge oss större möjlighet att uppdatera oss på det senaste eller ta del av vad som är aktuellt på sjukhuset.
Projektet är öppet för alla gravida som kan tänka sig föda vaginalt. Vi gör ingen ytterligare selektering. Sedan september välkomnar vi även friska omföderskor som vill föda hemma. En stor del är förlossningsrädda både primärt och sekundärt. Under graviditeten följer vi basprogrammet och erbjuder liksom andra barnmorskemottagningar extra stödsamtal vid rädsla eller annan psykosocial indikation.
