Foto: Lovisa Engblom
Åh vilken härlig afton det blev igår på min boksläppsfest! Tack alla ni som kom och firade mig – det betyder SÅ mycket för mig. Och underbart att så många av barnen som finns med i boken var med på festen! Samtidigt var det några av er som inte hade möjlighet att komma, och ännu fler som jag önskar att jag hade kunnat bjuda. Jag vill därför dela med mig av det tal som jag höll på festen igår (och på min instagram story idag kan du se bilder från när jag håller talet). Varsågod, här kommer det:
Resan till Föda barn med stöd
Den här resan började år 2000 när jag var 19 år gammal och reste i Amerika. Det var där jag av en slump kom i kontakt med the alternative birth movement. Jag träffade kvinnor som hade fött sina barn hemma och en stark nyfikenhet att få fördjupa mig mer i detta mysterium väcktes i mig.
Nu är det år 2020 och jag har äntligen förvärvat den kunskap som jag önskade få då. 20 år har resan fram till den här boken tagit. När jag var nyss fyllda 23 år födde jag Miriam. Och när jag var 28 år gammal började jag läsa till barnmorska. Då hade vi hunnit få tre barn.
Jag trodde att jag var färdig barnmorska när jag hade gått klart min barnmorskeutbildning. Men det var jag inte. Däremot hade jag lärt mig hur man gör allt rätt inom det system vi har i förlossningsvården i Sverige idag. Jag hade till och med blivit riktigt duktig. Men jag saknade en djupare kunskap om födandets inneboende dynamik, hur starkt omgivningen har makt att påverka ett förlossningsförlopp , vilken kraft och förmåga födande kvinnor faktiskt besitter och hur det som händer under timmarna på förlossningssalen har makt att påverka ett helt liv.
Men i mig fanns fortfarande en stark drivkraft att på djupet försöka förstå mig på födandets mysterium. Jag ville lära mig mer. Så jag sökte aktivt efter den kunskapen. I mitt sökande hamnade jag både på BB Stockholm och på Södra BB. Där lärde jag mig massor. Sen utbildade jag mig till doula.
Men mest har faktiskt ni som är här idag lärt mig om födande. Det är helt sant. Utan er och de insikter jag har fått av att vara med på era födslar så hade jag aldrig kunnat skriva den här boken. Först när jag började följa kvinnors egna processer genom födandet – istället för att enbart följa sjukhusprocessen, ja då fick jag den sista – och största – pusselbiten till födandets mysterium.
Att skriva den här boken hade jag heller aldrig kunnat göra utan er faktiska hjälp. Jag vill först och främst tacka min syster Elin vars hjälp har varit helt ovärderlig. Utan dig Elin hade det inte blivit någon bok. Jag minns vår första bokträff då jag hade försökt foga ihop lite olika texter till något men det hela var ganska fragmentariskt och du sa: Nej, det här är ingen bok. Och så försökte du förklara mysteriet med hur en bok blir till. Att det är ungefär samma sak som att föda ett barn. Den metaforen var väldigt hjälpsam, hur varje kapitel är som en värk som man inte kan runda eller springa ifrån utan som man måste gå rakt igenom. Man måste slappna av och KÄNNA den. För varje värk man tar sig igenom så kommer man närmare målet. Magin som måste till på slutet för att det ska lyfta och faktiskt bli – ja en BOK. Du sa också att vi inte ska sätta igång den här förlossningen i förtid utan avvakta spontan start. Jag gjorde som du sa även om jag kände mig extremt höggravid och överburen där på slutet.
Men det var klokt. För det gav utdelning. Att få ett manus antaget på ett förlag är som att försöka krypa igenom ett nålsöga med vinterkläder på sig. Den förläggare som nappade på manuset skrev att han ”sällan varit med om att få ett så genomarbetat spontanmanus på sitt bord”. No shit.
Jag vill också särskilt tacka dig Stefan. Utan ditt stöd hade det aldrig blivit någon bok. Du har på ett förbehållslöst och mycket kärleksfullt sätt stöttat mig igenom hela den här processen. Jag tror att du har förstått hur viktig den har varit för mig. Det är nog rätt speciellt att vara gift med en barnmorska som drivs av passion och som bygger sin karriär helt efter egna mallar. Men hos dig har det hela tiden bara funnits stöd och ovillkorlig kärlek. Okej. Ibland en gnutta irritation på att jag kan sitta och skriva långa texter eller transkribera intervjuer utan att märka att hemmet håller på att falla ihop helt runtom mig.
Flera av er som är här idag har bidragit med era egna förlossningsberättelser till den här boken. Och ni ska veta att det har varit en sån ynnest att få förtroendet att förvalta era berättelser. Det är nämligen just dessa berättelser som gör att boken lyfter. Utan dem – ingen magi. Storytelling äger nämligen en magisk kraft. Så med det vill jag säga TACK. Och SKÅL. Vi gjorde det. Tillsammans såg vi till att den här boken Föda barn med stöd fick komma till världen.
