Så startade Doula och Kulturtolk

Bodil Frey var initiativtagare till det första Doula och Kulturtolksprojektet i Göteborg; det som har blivit uppmärksammat och nu fått stor spridning i Sverige. Här beskriver hon med egna ord hur verksamheten kom till!

Jag började som doula för femton år sedan, och funderade redan då på hur doulor skulle kunna hjälpa de kvinnor som har störst behov av stöd. Många av dem kanske inte kan betala för en privat doulatjänst.

Så småningom, 2006, lyckades jag att starta ett projekt med EU-medel där vi doulor stödde ensamstående kvinnor i Göteborg under förlossningen. Vi hade ett samarbete med Minna-mottagningen för att få kontakt med kvinnorna. Det var mycket positivt och tjugo kvinnor fick stöd, men sedan var det ettåriga projektet slut.

Föreningen Födelsehuset startade på mitt initiativ 2007, och efter flera nya ansökningar om doulaprojekt fick vi till slut ja på en ansökan till Folkhälsokommittén i Västra Götaland. Den handlade om att utbilda doulor med olika språk, så att de skulle kunna stötta gravida kvinnor som inte kunde svenska. Så 2008 kunde Doula och Kulturtolk starta, och vi rekryterade 12 kvinnor med olika språk.

Vi hade tagit reda på vilka som var de viktigaste språken, och hade några fler arabisk- och somalisktalande än andra språk. Vårt krav på svenska språket var att den blivande doulan skulle kunna tillräckligt bra svenska. Det var inte nödvändigt att ha samma standard som en tolk. Men förmågan att kommunicera bra, och att vara en varm person som tycker om att hjälpa andra, var viktigt. Vi frågade förstås också under intervjun hur de kunde lösa att plötsligt kallas iväg till en förlossning.

Vår utbildning var på tio dagar, fördelade på fem veckor. Det var den ”vanliga” doulautbildningen som bara är på fyra dagar, samt ett tillägg av studiebesök på förlossningen, mer grundlig info om kroppen och förlossningen, och hemuppgift om traditioner och hur man ser på graviditet och förlossning i deras hemland. Samt diskussion om möjliga kulturkrockar och missförstånd. En viktig uppgift, som också finns med i den vanliga doulautbildningen, var att skriva om de egna förlossningarna och berätta för gruppen. Det var mycket rörande och intressant. En del hade fött i sitt hemland, andra som nyanlända till Sverige.

Kursen hölls av mig, som hållit många doulautbildningar innan, och barnmorskan Eva-Maria Wassberg, som höll i vissa delar.

När doulorna började arbeta, (de fick betalt per timme för sina uppdrag) visade det sig fungera mycket bra. Och eftersom Folkhälsokommittén även hade finansierat en utvärdering och ”krattat manegen” med kontakter till politiker i Hälso- och Sjukvårdsnämnden, kunde verksamheten få en permanent finansiering istället för att ta slut efter första projektåret.

Regelbundna möten mellan doulorna och verksamhetsledaren, både enskilt och i grupp, var mycket viktigt för en bra kvalitet i arbetet, och för att ge rätt stöd och vidareutbildning till doulorna. Jag lärde mig också otroligt mycket genom allt jag fick höra av dem. En ganska chockerande bild av stora hål i vårt välfärdsnät blev synlig. Många nyanlända gravida och nyblivna mammor har väldiga problem i hela sin livssituation och ingen som hjälper dem. De skulle behöva mer stöd och information på sitt eget språk, men får mycket mindre än vi ”vanliga svenskar”.

Efter fem år slutade jag som ledare för doulaverksamheten i Födelsehuset, men har sedan fortsatt att arbeta med liknande teman i Föreningen Tidigt Föräldrastöd. Nu har vi ett treårigt Arvsfondsprojekt som heter ”Jämlik start i livet”. Där har vi bland annat kulturtolkar på en Familjecentral i Angered. Vi kan även ställa upp med doulor till svensktalande kvinnor med särskilt behov av stöd. De hänvisas till oss från barnmorskor på mödravården, socionomer och andra.

Det är mycket glädjande att idén doulor med olika språk spridits till och integrerats i flera delar av Sverige: Skåne, Halland, Stockholm, Södertälje, Västerbotten och Värmland. Jag hoppas att även svensktalande kvinnor med särskilt stödbehov kan få rätt till en doula framöver! Som jag ser det är det en liten insats som kan betyda så oerhört mycket i en sårbar situation.

Info om projektet Jämlik start i livet: http://tidigtforaldrastod.se/projekt-jamlik-start-livet/

 

 

Förlossningsdebatt och poddavsnitt

Läs Bodil Freys debattinlägg i Expressen! Det är bra.

”För det behövs nytänkande. Enbart mer pengar till samma sorts förlossningsvård, till samma organisationsform, kommer inte att ge den förbättring som behövs. Det är en mycket dyr organisationsform, och den motsvarar inte vad många kvinnor behöver och önskar sig.”

Även om det ofta är medicinskt säkert att föda barn i Sverige så har vi misslyckats helt med att differentiera vården, det vill säga kunna erbjuda alternativa vårdformer. Det behövs en nationell genomlysning av förlossningsvården –  där bör kvinnor tillfrågas om vilken vårdform de önskar föda i. För idag finns det knappast en meny att välja ifrån. Om en ny rätt lyckas smyga sig in på menyn så försvinner den ofta fort med motiveringen att det är orättvist om inte alla får samma.

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt i Förlossningspodden där Jane Fogelström medverkar som gäst. Jag gör nämligen lite research om henne inför ett framtida blogginlägg! Hennes verksamhet birth of courage är jättespännande.

Jane Fogelström

I poddavsnittet berättar hon om en liknelse hon använder sig av när hon vill beskriva födandes tillstånd. Hon jämför att föda med att ha sex. När blir sex som bäst? Jo när man kan släppa sina rädslor och ge sig hän, låta det som vill komma ut få göra det. Att få känna sig trygg är helt grundläggande. När blir födandet som bäst? Inte när kvinnan känner sig otrygg och rädd iallafall.

 

Personcentrerad vård?

Foto: Lovisa Engblom

Bodil Frey undrar retoriskt om dagens förlossningsvård verkligen motsvarar de födande kvinnornas önskemål och behov.

Bodil Frey

Läs på SVT Opinion,  http://www.svt.se/opinion/bodil-frey-om-forlossningsvard De skriver felaktigt att Bodil är barnmorska, det är hon inte. Hon är istället förlossningspedagog och doula.

Vem frågar kvinnorna vad de vill? Bodil Frey har  gjort det. Hon har skickat ut en förlossningsenkät och fått in svar från 3500 kvinnor som födde barn 2014-2016. Efter deras betyg så har Bodil sedan rankat förlossningsenheterna i fallande ordning med de populäraste klinikerna överst.

Bäst betyg fick BB Sophia, tätt följt av Karlskoga. Sedan kom Södra BB, Sollefteå och Örnsköldsvik. Se hela listan på http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/topplista-forlossningssjukhus/

BB Sophia och Södra BB har redan lagts ned. Sollefteå är på väg att läggas ner. Karlskoga och Örnsköldsvik har länge varit hotade av nedläggning. Det blir tydligt att vad än födande kvinnor anser om sin förlossningsvård så  väger det som luft när beslut ska fattas angående framtidens förlossningsvård.

Centralisering av förlossningsvård är dagens giv! Kostnadseffektivt, styckevis och delt – på ackord; ju högre förlossningstal desto mer effektivt. Det finns ingen vetenskap som talar för att all förlossningsvård bör centraliseras. Tvärtom så finns det nog en hel del som talar emot. Det är inte oviktigt hur man väljer att organisera förlossningsvård – den har ett samband med vården som sen kommer att kunna ges, alldeles oavsett personalens goda intentioner.

En gissning är att ju högre förlossningstal desto mindre personcentrering. Det hela blir en fråga om logistik och smidiga flöden mellan rum och tid, kvinnor som behöver föda inom ett visst intervall för att  sen kunna slussas vidare till nästa station.

Att skapa stationer för kvinnor att passera, tex en induktionsavdelning, en förlossningsavdelning och en BB-avdelning, det är att stycka upp förlossningsförloppet och kvinnan i små portionsbitar skilda från varann. Avdelningslogistiken kommer först och kvinnan får sitta där i en rullstol och bli skjutsad mellan rum, först kanske med värmekuddar nerstoppade i skjortan –  från induktionsavdelningen in på ett föderum. Sedan med en bebis i famnen – från föderummet till BB. Det hela kan naturligtvis göras på ett fint och respektfullt sätt från personalens sida men takten på hela baletten kommer att  behöva skruvas upp i samband med att förlossningstalen stiger. Då blir det lättare och lättare att snubbla.

Men när förväntningarna är riktigt låga och kvinnorna mest är jublande glada över att överhuvudtaget få en plats att föda på, ja då vet tacksamheten inga gränser. Det är ett effektivt sätt att strypa drömmen om en bättre vård och styra in kvinnor på att vara mer än lovligt  tacksamma för den vård de faktiskt får.