Det är snart tre veckor sen lille Nils kom till världen. De två första veckorna gick jag runt som i ett rus. Jag var SÅ lycklig. Det var en lycka över att förlossningen gått så bra (trots att den inte gick helt enligt plan), över att graviditeten nu var över och att resultatet var så lyckat: en underbar välskapt bebis. En känsla av både lättnad och oövervinnerlighet. Eftersom amningsstarten med mitt femte barn blev så otroligt tungrodd med sår och mjölkstockningar så har jag varit lite rädd för att råka ut för samma sak den här sjätte gången.
Att det skulle bli mycket amning den första veckan var jag väldigt beredd på. Jag har också varit beredd på att få skavsår på bröstvårtorna av nötningen den första veckan. Det blev både skavsår och mjölkstas de luxe, men helt överkomligt. Efter några dagar hade det värsta klingat av.
En mjölkstockning senare
Mot slutet av den andra veckan tog jag i lite för mycket. Jag fick för mig att städa halva huset (låter kanske tokigt men det behövde göras). Felet var väl inte att jag städade utan att jag samtidigt slutade vara lyhörd för vad mina bröst behövde. Jag stressammade i städpaus med för trång BH på mig. Slarvade lite. Kände att ena bröstet var lite väl svullet och mot kvällen hade svullnaden blivit till en sten som kilat in sig i bröstet. Febern smög sig på. Det är nästan löjligt hur sjuk man kan känna sig av en mjölkstockning. Påverkat allmäntillstånd, oh yes! Minst sagt. Det är som att vara rejält sjuk i influensa med huvudvärk, muskelvärk och hög feber. Och så såklart rejält ont i det ena bröstet.
Hela helgen gick åt till att häva stockningen. Vi ammade och ammade. Jag beställde hem kål av ett barn (tycker vitkålsomslag kan göra underverk mot svullnad och smärta vid mjölkstockning). Men det tog lite tid innan kålen levererades så den behövde aldrig användas. Lika snabbt som febern slog till, lika snabbt var den över den här gången.
En bebis som vill amma hela tiden
Veckan efter mjölkstockningen kände jag den där berömda euforin igen… Men med en ny upptäckt: min son ville nu amma hela tiden! Alltså inte nån gång i timmen utan heela tiden. Max 10 minuters uppehåll mellan amningarna. Jag vet naturligtvis att amningsmönster varierar och att det är helt normalt att vilja amma ofta, ofta. Men jag har aldrig haft en bebis som velat amma SÅ ofta även efter den första inledande amningsstarten. Vilken tur att Nils föddes år 2021 och inte år 1970, då på den reglerade amningens tid. Han hade haft en mycket svår tid om någon fått för sig att det enbart skulle ammas var fjärde timme. Jag orkar knappt tänka på skriken som dessa barn och mödrar måste ha genomlevt.
Det verkar iallafall vara många som har erfarenheter av barn som vill amma mest hela tiden i början (jag frågade mina följare på instagram och det var många som kände igen sig) . Den ständiga amningen ger nog med sig efter ett tag.
Jag hittade ett fint och informativt blogginlägg på babybaby.se om bebisar som vill amma jämt.
Och Paola Oras blogginlägg om spädbarn och deras naturliga amningsmönster är ett måste för den som vill förstå.