Vad kan jag som snart är klar barnmorska göra för att förändra?

Det är en fråga som återkommer till mig. Vi är många som vill se en förändring av förlossningsvården där barnmorskor har tid att vara närvarande fullt ut hos de födande med one-to one care, där evidensbaserade vårdformer med kontinuitet är en självklarhet och där det finns en mycket större möjlighet att göra val som passar individen. Många önskar även att födandet ska få erkännas som den viktiga och djupt förändrande övergång det också är. Att ta hänsyn till alla de andra dimensionerna av födandet (de känslomässiga, psykosociala och existensiella) är att ta tillbaka värdigheten i födandet.

Nåväl, i praktiken verkar det vara otroligt svårt. Med jämna mellanrum tar barnmorskestudenter kontakt med mig och de brukar vara ledsna, lite uppgivna och frustrerade. Det finns ofta en stor diskrepans mellan teorin på utbildningen och den krassa verkligheten. Att hitta sin plats i det kan vara svårt. Här är ett gästinlägg som en barnmorskestudent skrivit: Ska det vara så svårt – tankar om att vara barnmorskestudent.

I min bok beskriver jag redan i inledningen vilken chock det var för mig att som student bli introducerad till den svenska förlossningsvården. Att möta det medikaliserade födandet kom som en överraskning för flera av oss studenter. Stressen, svårigheten att hinna vara närvarande i stunden och tilltron till allt annat än just kvinnan som födde barn var minst sagt överväldigande för mig. Arbetsvillkoren är också en tuff bit för många. Treskift, långa nätter varvat med tidiga mornar, svårigheter att få ordentlig matrast eller att hinna gå på toaletten. Tuff miljö och känslan av utsatthet. Allt det som barnmorskor på förlossningen sakta normaliseras in i kan komma som en chock även för ganska erfarna sjuksköterskor. För det går inte att prioritera sin egen matrast framför en kvinna som föder barn.

Men jag ska försöka svara på frågan vad du som snart är klar barnmorska kan göra för att förändra.

Först – se till att bli färdig barnmorska!

Att ha ett kritiskt förhållningssätt, ifrågasätta, reflektera och fundera över rutiner i förlossningsvården är bara friskt och bra. Det finns inget så friskt som en utifrånblick på en praktik som i mångt och mycket bygger på kulturella normer. Jag ser det därför som ett friskhetstecken när blivande barnmorskor inte bara köper allt i ett nafs. Men, det går inte att förändra vården som barnmorskestudent. Den ambitionen får du lägga på hyllan tills utbildningen är färdig. Att göra saker på tvärs mot rådande norm slår ofta tillbaka på dig som individ. Det blir svårt att få ut sin examen. Så tiden som student handlar mycket om anpassning och att foga in sig i det som redan är. Men det är också en fantastisk tid att bygga starka och hållbara band till dina kursare och lärare på utbildningen. De banden håller ofta i en livstid. Så nätverka allt du kan. Och kom ut på andra sidan med en legitimation i handen.

Sen, hitta din ”sphere of influence” där du kan utöva inflytande

Förändring är möjlig. Men för att en förändring ska ske behöver tillräckligt många enas om en problembild. Idag är vi inte tillräckligt starka och tillräckligt många som enas om själva problemformuleringen. Barnmorskan Rachel Reed uttrycker det såhär:

”The treatment of women is unlikely to change significantly without a major shift in the underlying culture. The first step is to see the problem and acknowledge our individual contribution to it.”

Det kan ju kännas hopplöst. Men det finurliga med livet är det inte är hopplöst. Däremot kan saker vara svåra och stora förändringar tar ofta lång tid. Så som individ gäller det att identifiera sin egen ”sphere of influence”, alltså en yta där du själv kan göra skillnad. Vilka har du runt dig? Vilka träffar du i ditt jobb varje dag? För i allt det vi gör så kan vi bidra till en förändring även om du inte kommer få syn på den stora förändringen förrän långt efteråt. Men i varje samtal, i varje möte och i varje diskussion du har med andra människor så kan du bidra och utöva just ditt inflytande. En folkrörelse är folk som rör sig. Varje steg i rätt riktning spelar roll. Varje impuls och ”rörelse” som du utövar på din omgivning har effekt. Varje dag kan du göra skillnad.

Först och främst, du kan göra stor skillnad för varje kvinna du möter i ditt jobb.

Du kan också utöva ett inflytande på dina kollegor på din arbetsplats.

Du kan utöva ett inflytande när du forskar.

Du kan utöva ett inflytande när du organiserar dig i din professionsorganisation.

Du kan utöva ett inflytande när du skriver en bok. Den som kan skriva text har ett enormt övertag eftersom väl formulerad text har en sådan sprängkraft. Som Margaret Atwood formulerar det:

”A word, after a word after a word is power.”

Du kan utöva ett inflytande som politiker. Men du kan också stötta politiska initiativ eller andra organisationer som redan driver dina hjärtefrågor.

Du kan utöva ett inflytande när du inspirerar. Ordet ”influencer” är inte taget ur luften, och influencers idag har stor makt. Sociala medier utövar ett inflytande på oss alla.

Så sammantaget gäller det att identifiera just det som du är bra på och sen välja rätt nivå på ditt engagemang så att du inte brinner upp i båda ändar. Ilska kan vara en bra drivkraft men den kan också bli destruktiv och till slut gå ut över dig själv. Utbrändhet är vanligt bland barnmorskor. Den som upplever sig stångas mot en vägg kan till slut gå sönder själv. Var därför lite varsam. Att hitta ett hållbart sätt att lyfta olika frågor är ofta nödvändigt. Med tiden och erfarenheten så kommer ditt ”sphere of influence” sakta att öka. Det gäller därför att hålla i och orka finnas kvar.

Slutligen vill jag tipsa om podden Midwives Cauldron. Lyssna särskilt på avsnitten om: ”being with woman while working in the system”, som finns i två delar. Här kommer länken till det första avsnittet:

Midwives cauldron/ being with woman while working in the system-part 1

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER!

svar på läsarfrågor

Svar på läsarfrågor!

Här kommer mina svar på några av de frågor som jag har fått från er!

Boktips till en barnmorskestudent

Åh vilket bra ämne! Det var ju några år sedan som jag själv läste till barnmorska och det har tillkommit flera nya bra böcker som inte fanns då. Själv tycker jag att barnmorskeutbildningen är för kort i Sverige (detta eftersom det är svårt att hinna skapa sig en ny yrkesidentitet på de 1,5 åren som står till förfogande efter sjuksköterskeutbildningen). Medan sjuksköterskeutbildningen har sitt fokus på omvårdnad (och de specialistutbildningar som finns efter basutbildningen framförallt erbjuder fördjupade specialistkunskaper inom just omvårdnad) så skiljer barnmorskeutbildningen ut sig. Den slår nämligen upp portarna för ett helt nytt kunskapsfält, nämligen midwifery. Och 1,5 år är på tok för kort för att man ska hinna bli en helgjuten midwife. Så, håll i och håll ut. Och LÄS många böcker. Här kommer mina bästa tips på böcker till dig som är barnmorskestudent:

  • Trygg förlossning av Liisa Svensson och Susanna Heli
  • Ina May’s Guide to Childbirth av Ina May Gaskin
  • Gentle Birth, gentle mothering av Sarah J. Buckley
  • Give birth like a feminist av Milli Hill
  • Amning i vardagen av Marit Olanders

Alla dessa böcker borde vara kurslitteratur på våra barnmorskeutbildningar, och Give birth like a feminist borde vara obligatorisk läsning för alla blivande barnmorskor.

Hur stillar man sin oro för att behöva föda ensam i Corona-tider?

Gör en plan A, plan B och plan C. Involvera din omgivning! För det första är nog risken att du ska behöva föda helt ensam otroligt liten. Om din partner har oturen att bli sjuk kan du ha med dig en vän eller en doula som stand in för din partner (som förhoppningsvis kan vara med på videolänk istället). Om du ändå mot förmodan skulle komma in till förlossningen helt ensam så kommer en barnmorska eller undersköterska att försöka vara hos dig precis hela tiden. För att skapa en positiv kontroll inför förlossningen så rekommenderar jag att du försöker påverka det du kan påverka och släpper det andra. Jag har skrivit ett långt inlägg enkom till dig som är orolig för att föda såhär i Corona-tider. Varsågod, här kommer det igen.

Tankar om oassisterade hemförlossningar

Att planera för att föda oassisterat är inget jag rekommenderar. Jag rekommenderar att alla som ska föda har minst en barnmorska vid sin sida som kan göra kvalificerade bedömningar av mor och barn under förlossningen. Födandet är i grund och botten en normal fysiologisk process och oftast går det bra, så är det. Men naturen i sig är ingen garanti för att en förlossning kommer gå vägen, hur trygg man än känner sig i sig själv och med sin närmaste omgivning. Ungefär 15 % av alla kvinnor drabbas av komplikationer under graviditet och förlossning och utan tillgång till mödra och förlossningsvård så dör 1-2 mödrar per 100 levande födda barn. Även om man tillhör den grupp kvinnor med bäst förutsättningar inför förlossningen (alltså att man är frisk och föder i fullgången tid) så kan saker hända. Med barnmorskor på plats vid en hemförlossning så ökas säkerheten för både mor och barn. En barnmorska kan, förutom att bidra med trygghet, även rädda liv! En barnmorska vet hur man går tillväga vid en stor blödning efteråt, och en barnmorska vet hur man hjälper ett taget barn med andningshjälp efter förlossningen.

Däremot kan jag tyvärr förstå att vissa kommer till den slutsatsen att de hellre föder hemma oassisterat än åker in till sjukhus. Detta eftersom vi helt saknar alternativ till centraliserad förlossningsvård i Sverige. Centraliserad förlossningsvård kan till sin natur bli ganska rigid (alltså lite stelbent) och tillmötesgår inte alltid enskilda individers önskan om att till exempel få slippa vissa sjukhusrutiner. När hemförlossningar inte heller finns med som ett reellt eller skattesubventionerat alternativ så återstår inte så mycket. Har man då en stark önskan om att få slippa en förlossning på sjukhus – ja vad återstår?

Det är just av den här anledningen som jag anser att vi behöver ha nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning. För att det skulle göra förlossningsvården ännu säkrare – och mer jämlik. Det är till exempel inte bevisat att en förlossning på sjukhus är det säkraste alternativet för friska omföderskor, tvärtom finns det forskning som pekar på att en planerad hemförlossning kan innebära vissa fördelar. Och när fenomenet oassisterade hemförlossningar växer så förstår jag inte vart motståndet till att barnmorskor hjälper till vid förlossningarna ligger. Vi verkar leva efter devisen att kvinnor som väljer att föda oassisterat hemma (och deras barn) får skylla sig själva. Detta eftersom hjälpen hela tiden kommer på någon annans villkor istället för att utgå från varje enskild kvinna och hennes barn. Jag anser inte att det är vård efter behov.

Doulaassisterade hemförlossningar är ett fenomen som har växt i kölvattnet av detta. Just eftersom vi har misslyckats med att möta den grupp kvinnor som tackar nej till centraliserad förlossningsvård. Doulor har ofta en bred kunskap om förlossningar, men är inte kvalificerade för att handlägga hemförlossningar. Även om doulor själva avsäger sig allt medicinskt ansvar vid sådana uppdrag så tycker jag inte att det går att avsäga sig allt medicinskt ansvar när man hjälper till vid en hemförlossning. Om något går snett så kommer även en doula att gå in och ta ett medicinskt ansvar. Och då är vi liksom tillbaka på ruta ett. Tillbaka till tiden när självlärda gummor i byn hjälpte kvinnor att föda. Innan socknen fick sin egen barnmorska.

Många saker sker på rutin på en sjukhusförlossning. Vad kan man tryggt tacka nej till om inga komplikationer uppstår?

Egentligen får ingen vård ges utan ditt samtycke och rent teoretiskt har du rätt till att tacka nej till alla rutiner. Patientlagen går före avdelningens PM. Men betänk då detta: Om du vill tacka nej till rutiner under förlossningen rekommenderar jag att du har en kontinuerligt närvarande barnmorska som är hos dig hela tiden i förlossningsrummet. Att göra saker på rutin kompenserar till viss del för att barnmorskor inte kan vara där hos dig hela tiden – det underlättar barnmorskans arbete när hen behöver räcka till för flera födande samtidigt. Så om du är frisk och ska föda och du har en närvarande barnmorska hos dig hela tiden – ja då kan du tryggt tacka nej till flera rutiner. Intagnings-CTG till exempel. Barnmorskan kan istället lyssna intermittent eller vid behov. En venkateter i handen behövs inte heller enbart på rutin, utan vid behov. En spruta med syntetiskt oxytocin efter förlossningen behövs inte heller på rutin om barnmorskan kan vara på plats hos dig och kontrollera blödningen. Vaginala undersökningar behöver inte göras på rutin. Men somsagt, tryggheten bygger på att det finns en närvarande barnmorska hos dig som kan gripa in om det behövs.

Barnmorskestudent

Ska det vara så svårt? Tankar om att vara barnmorskestudent

Barnmorskestudent
Ska det vara så svårt?

Jag får många brev och meddelanden från barnmorskestudenter som känner sig vilsna. Som efter sin praktik på förlossningen inte kan tänka sig att arbeta där, fastän det var just att få arbeta med födande som kändes så lockande med utbildningen. Det är en stor diskrepans mellan teorin som lärs ut på barnmorskeutbildningen – och verkligheten så som den ser ut på våra förlossningsavdelningar. Vi måste våga prata om det. För idag får många studenter själva gå runt och bära på den inre konflikt som uppstår. Jag var en av dem. Här är en text författad av en barnmorskestudent som jag har fått tillåtelse att publicera här på bloggen:

Att vara barnmorskestudent på en förlossningsavdelning innebär en krock mellan två tankesätt. Å ena sidan har vi lärt oss att lyssna och lita på kvinnan, hennes kropp och hennes förmåga att föda. Vi har läst i kurslitteratur (och andra texter om födande) om vikten av trygghet, av att låta det vara lugnt och om hur födande kan främjas med kontinuerligt stöd. Å andra sidan har vi både från skolan och från handledare en förväntan att vi ska kunna ta hand om flera kvinnor samtidigt, att vi ska göra medicinska riskbedömningar och interventioner utifrån PM och vårdkultur på avdelningen.

Jag kan imponeras av duktiga handledare som klarar av de ansträngda situationerna och vilja bli lika duktig men samtidigt kan jag känna att jag vill göra ännu mer. Jag vill vara ett kontinuerligt stöd för en kvinna, vara närvarande på riktigt och ryta ifrån och sätta mig på tvären när föderskorna inte får det stöd de behöver. Men jag vill också kunna hålla alla bollar i luften, ha koll på flera förlossningar samtidigt och få beröm av mina handledare.

På ett sätt inser jag att jag sätter för höga krav på mig själv när jag förväntar mig att jag ska vara ”bättre” än barnmorskorna som arbetat med detta i flera årtionden. Jag ska lära mig hantverket till perfektion och samtidigt förändra hela systemet och jag inser att det inte är hållbart för min psykiska hälsa men samtidigt undrar jag vem som ska göra det om inte jag och mina kurskamrater. 

När jag träffade på en barnmorska som istället för att uppmana till epiduralbedövning såg till att någon var på rummet och skapade trygghet hela tiden blev jag glad och kände att så vill jag också jobba. Men när nästa barnmorska tog över ifrågasattes på ett hårt sätt varför kvinnan inte fått epiduralbedövning och varför hon inte hade PVK för säkerhets skull (trots att förlossningen bedömdes som lågrisk). Som barnmorskestudenter har många av oss redan lågt självförtroende och att få den typen av kritik kan ta hårt även om vi känner att vi agerat rätt utifrån evidens. Jag förstår att man när detta sker gång efter gång bryts ner och börjar arbeta ”som alla andra”, jag vill inte att det ska hända mig men inser att jag isåfall behöver starka förebilder som jag hittills inte hittat så många där jag är. 

Vi är några som pluggat ihop som pratar och drömmer om att starta eget med sammanhållen vårdkedja där kvinnan träffat barnmorskan som bistår förlossningen under graviditeten. Där längre förberedande besök under graviditeten är en självklarhet, där det finns möjlighet för vattenförlossning och både hemförlossning och barnmorskeledd enhet med närhet till obstetrisk enhet vid behov finns. Där vi kan göra hembesök i latensfas och postpartum. Vi säger nu att vi måste göra det till verklighet och att det är möjligt. Men vi har alla sett hur enheter som BB Sophia och Södra BB läggs ner trots att de födande är nöjda och hur bidraget för hemfödslar slopas i Stockholm. Vi följer nu med spänning projektet Min Barnmorska och hoppas det kan sprida sig så alla som vill (både barnmorskor och födande) får den möjligheten.

I den region vi är finns det inga alternativ. Det finns ett sjukhus med förlossningsavdelning och där finns ett litet badkar som man inte ”får” föda i. Det finns inga verksamma hembarnmorskor och jag har inte ens träffat på någon doula här, även om det finns enstaka när man googlar. 

Jag vill lära mig allt och bli världens bästa barnmorska som står trygg på stadiga ben i alla situationer men vägen dit går genom att vara ny och lära sig av andra. För att bryta mig ur det här systemet på ett säkert sätt måste jag först arbeta och få erfarenhet i systemet. Det är inspirerande att läsa om barnmorskor som dig, Märta, som hittat sätt att arbeta med det ni tror på. Jag har även varit på föreläsning med Helena Maass som har stor erfarenhet av hemförlossningar men samtidigt som det är inspirerande är det lite nedslående. När inte ens så starka barnmorskor med gedigen erfarenhet och kunskap kan försörja sig på alternativ förlossningsvård utan behöver bredda eller arbeta med annat undrar jag hur jag skulle klara det. Jag vill inte rätta in mig i ledet men jag vill inte heller skrika och bråka för det är inte sån jag är. Jag vill bara lära mig och ge stöd och vård som följer vetenskap och beprövad erfarenhet och som jag kan vara stolt över. Ska det vara så svårt?

Har du skrivit en magisteruppsats?

Foto: Lovisa Engblom

Först – stort tack för alla era lyckönskningar och grattishälsningar som kom efter mitt förra inlägg om det femte barnet! Imorgon åker jag till ett kärt ställe i Spanien med den egna familjen, en kusinfamilj och en vänfamilj. Farmor och farfar finns redan på plats i det stora huset. Det ska bli underbart. Jag kommer äntligen få mer tid att läsa, och jag tänkte börja med att läsa det här inlägget http://www.sheenabyrom.com/blog/2017/5/22 .       

Hon resonerar om Normal birth – a moral and ethical imperative. 

Jag vill även läsa mer barnmorskeforskning, även om det tar tid att läsa och värdera forskning. Det är ju juni och flera kullar med barnmorskor har precis examinerats. Jag blir jätteglad för de magisteruppsatser jag får ta del av! Skicka dem gärna till info@fodamedstod.se – de kanske hamnar i mitt nästa blogginlägg. Fler får då en chans att ta del av det som ni har vaskat fram under de långa och ibland ensamma  timmarna framför datorn.

 

Vårkänslor

Så kom den. Dagen då vårsolen lyste och himlen var blå. Vindstilla. Precis när april höll på att gå över i en mikrodepression av hagel, snöblandat regn och råkall vårkyla så kom räddningen. Idag klev jag ut i trädgården och började påta. Åkte och köpte barkmull och gödsel, spontanshoppade  fem pelargoner i olika färger. Vår radhustäppa är minimal men alldeles underbar. Jag och min yngste son räfsade bort löv, slet bort fjolårets vissna perenner  från rabatterna och sådde gräsfrö på den plätt av gräsmattan som alltid blir en lervälling när vårfloden kommer. Nu är det toppdressat och klart. Nygödslade rabatter. Hela grannskapet har visst smittats av vårsolen för plötsligt är alla ute och påtar.

Jag förundras ibland över det där som säger poff! Grönskan i juni är precis ett sådant poff. Det där som först går långsamt, trevande och försiktigt för att sedan explodera i ett stort nu. Det finns andra processer i livet som också plötsligt säger poff. Just nu är jag doulajour åt flera födslar och varje födsel är som ett enda stort sprakande fyrverkeri. Först det där smygande och trevande, något som kanske kan vara  förvärkar (en föraning) eller en latensfas? Väntan. Sedan går det så rasslande fort och plötsligt är alla över på den andra sidan. Att sugas in i ett nu. Det gillar jag.

Alla som är intresserade av hemfödslar är välkomna på ett informationsmöte den 10 maj kl 17-18:30  på Allvis familjehälsa, Tideliusgatan 12 i Stockholm. Nu på fredag är det 10-årsjubileum för Uppsalas barnmorskeprogram här i Uppsala. Då hoppas jag få träffa många av mina kollegor här i Uppsala! Jag är också väldigt nyfiken på er barnmorskestudenter som går ut nu i vår och som kanske har hunnit skriva klart en magisteruppsats? Jag blir jätteglad för de arbeten eller uppsatser som ni mailar till mig. Så ni som vill att fler ska få ta del av ert arbete, maila till info@fodamedstod.se

Nybörjarminor och barnmorskeproffs

 

Igår träffade jag tre av mina riktigt kära barnmorskevänner på Katalin i Uppsala. Vi är ett gäng som har följts åt sedan det begav sig för sju år sedan i Uppsala – då några av oss började läsa till barnmorskor! Någonstans där när vi var alldeles nya på utbildningen och precis hade klarat av vår första  tenta eller höll på att plugga som bäst ( jag minns inte riktigt) så gick vi ut och åt på Katalin. Vi drack vin och kunde inte sluta prata. Allt vi skulle få erfara som barnmorskor låg framför oss och det kändes jättespännande! Pirrigt. Nervöst. Och alldeles underbart. Det var som att få öppna dörren till en ny värld – tillsammans.

Men utbildningen och tiden som ny barnmorska var inte bara en lärorik walk in the park, det var en i allra högsta grad omtumlande tid som också var smärtsam, jobbig och enormt utmanande! På alla sätt. Och på olika sätt för var och en av oss. Så vi har gråtit ihop och skrattat ihop och pratat födslar och funnits vid varandras sida under hela den här tiden. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Utan mina nära barnmorskevänner som har funnits där och burit mig när saker har gjort ont och jag har gått sönder litegrann – ja då hade jag inte suttit här och varit så glad som jag faktiskt är idag.

Det har gått några år sedan den där första gången på Katalin och vi träffas fortfarande! Men vi kan nu prata om saker med ett lite behagligare avstånd; det finns en djupare kunskap och erfarenhet där – en annan förankring. Jag förundras över de proffs mina vänner har blivit! Barnmorskeproffs. För det är vad som händer när alla nybörjarminor är avröjda och livet som barnmorska går vidare.

Emma, Linn och Maja

Det är ett sant privilegium att få följas åt ihop.