Åsa Wahlberg!
Second victim var en av alla de föreläsningar på barnmorskekonferensen i våras som jag verkligen ville gå på. Jag gjorde också det, men kände mig tvungen att gå ut eftersom min bebis just då inte hade samma lust som mig att sitta tyst och lyssna på föreläsning. Som tur var fick jag en liten pratstund med Åsa Wahlberg efteråt och kunde ta ett fint foto.
De flesta som jobbar inom förlossningsvården kan relatera till termen second victim. Det är ju alltid patienten, den som vårdas, som är the first victim. Men att vara en person (personalen) som står bredvid, eller i värsta fall, att vara den som kanske har bidragit till att orsaka skadan hos patienten – det är det som menas med termen second victim. Svåra händelser i vården drabbar alltid fler personer än de man i första hand tänker på och det är utgångspunkten i Åsa Wahlbergs avhandling Second Victims in Swedish Obstetrics.
Alla som jobbar inom vården får förr eller senare vara med om något jobbigt. Så är det bara. Och även om vi givetvis måste arbeta organisatoriskt för att förebygga vårdskador (skapa kollektiva minnen från svåra händelser och dra kollektiva lärdomar) så kan vi inte förebygga den mänskliga faktorn. Eller det faktum att vi är människor allihop och inte robotar. Personal som är med om svåra händelser inom vården och inte får tid för bearbetning eller reflektion efteråt kan drabbas av känslomässig utbrändhet som i sin tur kan ge nedsatt empatisk förmåga.
Åsa Wahlberg utförde en enkätstudie där barnmorskor och förlossningsläkare fick svara på frågor om svåra händelser som de hade varit med om i vården. En stor majoritet av barnmorskorna och läkarna hade varit med om en eller flera svåra händelser och 15 % rapporterade symtom som stämmer överens med post-traumatiskt stressyndrom ( undvikande, intensiv rädsla, skräck, panik, påträngande minnesbilder). Risken att drabbas av PTSD var fördubblad om personen i fråga kände skuld för något hen gjort – eller inte gjort i samband med händelsen. Det var också värre om patienter eller anhöriga hade reagerat anklagande eller negativt. För att kunna ta sig igenom och bearbeta den svår händelse var stödet från kollegor viktigt.
När Åsa Wahlberg intervjuade några barnmorskor och läkare om sina erfarenheter så kunde de ofta identifiera flera bidragande faktorer till händelsen. När katastrofen väl var ett faktum kom känslan av panik och maktlöshet, samt en känsla av att de arbetade i ett illusoriskt tryggt system. För när saker ställdes på sin spets saknades både kontroll och säkerhet.
Åsa Wahlberg har med sin avhandling låtit oss förstå att den sårbarhet vi yrkesverksamma utsätter oss för när vi arbetar inom vården inte ska underskattas. Vi behöver ha en beredskap för att kunna stötta och ta hand om personal som har varit med om svåra händelser inom förlossningsvården. Det kollegiala stödet runtom är viktigt för alla second victims!
