Etikett: autonomi

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Viveca Crafoord

Hej! Vilken ära att få vara med här.

Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.

Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.

Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.

Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.

Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.

Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.

Medikaliseringen av barnafödandet

Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.

Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.

Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.

Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.

Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.

Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.

Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?

Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.

På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.

Vad tror du?

Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:

*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).

Rädslan ligger tung över taken, endast jordmor är vaken

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Camilla Snickars

Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.

Marica Öst foto

Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.

Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.

Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.

Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…

Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.

Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.

Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

3 kommentarer

För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.

Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.

Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:

”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”

Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.

Svårt att tacka nej till intagnings-CTG

Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.

Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.

Men hur fungerar patientlagen i praktiken?

Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:

Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning

Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.

”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”

De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.

Information om olika undersökningar och behandlingar

För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.

De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.

Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.

Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?

Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.

Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.

Referenser:

Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

Crafoord, V. (2017). Informerat samtycke och informerade val under graviditet
och förlossning (Examensarbete, Högskolan i Borås). http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1205237/FULLTEXT03

Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

SFS 2014:821. Patientlag. Stockholm: Socialdepartementet.

Forskning och fakta om hemfödslar

5 kommentarer

Planerad hemförlossning

Föda hemma? Foto: Lovisa Engblom

Fenomenet hemfödslar rör upp känslor. Vissa blir enormt provocerade när det här kommer på tal. Jag har sällan varit med om en diskussion där positionerna så lätt låser sig som vid den om hemfödslar. Många som jobbar med födslar har varit med om så många tillfällen där barn eller mor blivit oväntat och akut dåliga under förlossningen och magkänslan säger att man bör vara nära en larmknapp med läkare som kan komma springande. Barnläkare, narkosläkare eller förlossningsläkare. Ja det är fantastiskt bra i många fall.

Larmknapp kan vara bra!

Men det går att vända på resonemanget och hävda att man har varit med om så många födslar där allt har gått bra och magkänslan säger att det inte finns skäl nog att tvinga alla kvinnor till sjukhus för att föda. Särskilt inte de friska kvinnor där allt förväntas gå bra och som verkligen vill och planerar för att föda hemma. Eftersom den individuella risken rent statistiskt är väldigt låg vid en förväntat normal födsel och eftersom vi har rätt att ta kalkylerade risker på andra områden i livet. Vi åker bil på snöhala vägar, släpper ut våra små barn i svarta och röda slalombackar, åker motocross,  hoppar studsmatta, rider.  Allt detta är ofta långt farligare än att vara frisk och föda hemma med rätt hjälp.

I sin iver att propagera för det ena eller det andra så tappar man lätt bort fakta. Eller lyfter fram viss forskning som pekar i precis den riktning man vill och glömmer annan forskning som har ”fel”. Ett vanligt argument är att studier av tillräckligt hög kvalité inte är gjorda och att man därför måste anta en försiktighetsprincip, nämligen avstå från att föda hemma. För att inte riskera osäkra forskningsresultat som speglar ett  visst klientel av människor så  bör kvinnor lottas till antingen sjukhusfödsel eller hemfödsel innan det går att dra säkra slutsatser. Så kallade randomiserade studier. Eftersom detta i de flesta fall inte är etiskt försvarbart så får man vänta på forskning som aldrig kommer kunna göras.

Vem bestämmer över kvinnor och hemförlossningar? Om autonomi och självbestämmande

Jag tror att vi måste ta till oss av den forskning som redan finns – väga riskfaktorer mot friskfaktorer och släppa in kvinnan själv i beslutet. En kvinna som föder är autonom och med bestämmanderätt över sig själv och sin kropp. Eftersom den generella risken är så låg så tycker jag inte att det är etiskt försvarbart att strunta i vad kvinnor önskar och vill i den här frågan. Vi kan inte heller utforma vården på ett sådant sätt som  inte inkluderar alla och sedan hävda att de som vill föda hemma vill välja en vårdform som inte finns. Att kvinnor som vill föda hemma tackar nej till vård.

Överläkare Ellika Andolf skrev en debattartikel förra våren med slutklämmen att det bara är  kvinnor Söder om Sahara som föder hemma. Det är en artikel som lyfter ett perspektiv som är bra att ta del av – men med en helt felaktig slutkläm. Där finns en referens till en studie om hemfödslar som gjordes i New England om Födslar i Oregon 2012-2013 – en retrospektiv kohortstudie som dock inte har ett så stort urval av födslar jämfört med tidigare gjorda studier från andra länder. Den visar en totalt sett liten men ändå ökad risk för de barn som föddes hemma.  En hemfödsel söder om Sahara kanske inte är lika säker som en hemfödsel i Stockholm. Det är nämligen många faktorer som spelar in; mödravård, typen av assistans, selektering mellan förväntat friska och förväntat komplicerade födslar, möjlighet att vid behov kunna överföras till sjukhus på ett smidigt sätt. Och så vidare.

Ellika Andolf lyfter på ett bra sätt fram att förlossningsvården måste bli bättre på att individualisera vården av födande kvinnor – att de ska erbjudas alternativ och kontinuerligt stöd av barnmorska även på sjukhus. Det kan jag bara instämma i! Men om vi ska försöka locka kvinnor som överväger att föda hemma till sjukhusen så tror jag att vi måste bli mycket, mycket bättre och verkligen gå från ord till handling. Instifta nationella riktlinjer om kontinuerligt stöd av barnmorska till kvinnor i aktiv födsel och implementera det –  inte heller tränga undan alla alternativa förlossningssätt,  bli bättre på att bistå kvinnor i upprätt födande och skapa fler föderum som inte präglas av stress och onödig oro. Samt organisera och erbjuda alternativ inom förlossningsvården som verkligen attraherar – möjligheten att få lära känna sitt team av barnmorskor redan innan är ett sådant exempel. Kanske ett team av barnmorskor – ett latensfas på väg – så att förstföderskor slipper studsa fram och tillbaka mellan förlossning och hem i latensfas och på så sätt bli störda i sitt värkarbete. Tendensen är att vi pratar om att det ska bli så bra medan det i själva verket blir sämre, eller i bästa fall ett bibehållet status quo med väldigt lite personcentrerad och individualiserad vård.

Forskning om hemfödslar

År 2011 publicerade en forskargrupp i England  Birthplace study. Resultatet stödjer policyn att friska kvinnor med förväntat normala födslar bör ges möjlighet att välja födsloplats. Fördelarna med att föda hemma är att man löper mindre risk för onödiga interventioner.  För omföderskor såg man ingen ökad komplikationsrisk hos barnen som föddes hemma. För förstföderskor hittade man en liten men ökad risk för barnen som föddes hemma (9 av 1000 hade komplikationer jämfört med 5 av 1000 barn som föddes på sjukhus). Man hittade däremot ingen ökad risk för förstföderskor som födde på en alternativ barnmorskeledd enhet jämfört med en läkarledd enhet på sjukhus.

I en studie från Nederländerna där hemfödslar är vanligt, publicerad år 2009  Perinatal mortality and morbidity   hade man ett mycket stort underlag av födslar – närmare bestämt 529 688 stycken.  60 % planerade att föda hemma medan 30% planerade att föda på sjukhus, för de resterande 10% var val av födelseplats okänt. Här har man kunnat få statistiskt jämförbara urval eftersom gruppen bestod av friska gravida med förväntat normala födslar i en kohortstudie (om än inte en RCT, det vill säga en randomized controlled trial med ett lottat urval). Slutsats; det förelåg ingen ökad risk för barnen som föddes hemma. Men en förutsättning var fungerande mödravård,  duktiga barnmorskor som kunde bistå och ett bra system för överföring till sjukhus när  behov uppstod.