Av Ida Nyström
Hej!
Mitt namn är Ida och jag har jobbat som barnmorska i snart fem år. Ett arbete som jag älskat från första stund. Jag var runt 4-5 år när jag bestämt visste att det här var mitt kall i livet. När jag gick till biblioteket med min pappa som liten har han återberättat för mig att jag bad om att få låna en bok om barnmorskeri. Bibliotekarien visade oss in på barnavdelningen och när jag förstod det stoppade jag pappa och viskade att ”jag vill inte se såna där böcker, jag vill se riktiga bilder eftersom jag måste lära mig det här på riktigt”. Jag skrattar när jag tänker på det, men så har det faktiskt fortsatt sedan dess. Intresset för förlossningar, nyfödda barn och deras mammor har alltid legat mig väldigt nära hjärtat. Jag var nyss fyllda 21 år när jag fick mitt första jobb på en förlossningsavdelning som undersköterska, minns att jag var väldigt pirrig och med lite skräckblandad förtjusning funderade på vad det skulle bli av mitt liv om det inte skulle kännas rätt där väl på plats? Jag hade ju längtat i ett helt liv kändes det som och nu var det snart på riktigt. Passionen vann, om vi säger så.
Att ta steget till något nytt
Jag satt på expeditionen efter ett dagspass på mitt jobb i Stockholm, hade precis rapporterat klart familjerna jag tagit hand om till min kollega. Närmare bestämt så var det 11 familjer den dagen, alltså 11 mammor och 11 nyfödda små barn, totalt 22 personer. Under ett sådant pass fanns ingen chans till varken toabesök eller lunchpaus. Klockan var 14:00 och magen kurrade. Jag funderade på om det inte fanns något ställe där jag kunde jobba, om än bara för en stund, där jag fick tid att kunna vara mer närvarande i mötet med mor, barn och den nyblivna familjen. Det ledde till en konversation med en kollega där hon sa att ”Du borde åka till Tromsø, en liten ö uppe i Nordnorge! Där är fantastisk natur och en betydligt lugnare förlossningsavdelning. Ta några veckor där!”.
Hennes ord gick inte att få ur mitt huvud den eftermiddagen. Jag som älskar att resa och ta del av nya länder och kulturer, hade redan spenderat sex veckor som sjuksköterskestudent i Tanzania samt några vändor fram och tillbaka till Bali där jag haft äran att arbeta vid sidan om den mycket erfarna barnmorskan Robin Lim. Nordnorge låg betydligt närmare geografiskt och hade sedan några år funnits i mitt bakhuvud som en plan B, det i-landsproblem som rådde var bara att jag helt enkelt trivdes alldeles för bra där jag var. Trots hektiska pass då och då så har jag fortfarande inte satt foten på en klinik som ligger mig så varmt om hjärtat som ”min bas” hemma i Stockholm. Det vet jag att de alla vet väldigt väl.
Jag var sugen på ett litet äventyr, komma ifrån vardagslivet och uppleva något annat för en stund. Det här beslutet gjordes givetvis inte över en natt, men det kom att bli ett beslut som jag aldrig skulle ångra. Var börjar man? Jag mejlade direkt till kliniken i Tromsø och de välkomnade mig i princip i vändande post. Första och viktigaste steget var klart, nu fattades bara en norsk legitimation som förvisso bara innefattar några dagars administrativt arbete, fokus och vilja. Efter 3-4 veckor hade jag en godkänd norsk legitimation i min hand. Planen var att åka upp och jobba i två månader under sommaren, som jag hört skulle vara en fantastisk årstid där uppe i norr. Efter några månader dundrade äntligen flyget upp i luften från Arlanda och jag var förväntansfull, nyfiken och laddad inför det äventyr som låg framför mig. När planet påbörjade landningen och vi kom ned under molnen fick jag för första gången syn på fjällen, de majestätiskt snöklädda topparna (trots början av juli) och det turkosa havet som sköljde in mot kritvita sandstränder. Har jag kanske tagit fel flyg och landar på Hawaii tänkte jag tyst för mig själv då vi sakta sjönk mot den magiska vy som bredde ut sig nedanför oss. Där och då hade jag ingen aning om vad dessa fjäll och hav skulle ge mig de kommande månaderna. Det gör mig nästan rörd att tänka tillbaka på idag, lite mer än två år senare.
Att gå från en stor förlossningsklinik till en mindre
Att börja jobba på en avdelning med ca 1300 födslar per år var som att få jobba i totalt lugn och närvaro för mig som var van vid en klinik med flera tusen födslar per år. Det tog många veckor innan jag kunde slappna av helt inne på rummet utan att jag automatiskt sprang ut för att kolla av med mina kollegor om det var ”ok” där utanför. De nordnorska kollegorna bara tittade på mig och sa ”ja här är allt under kontroll, behöver du hjälp med något där inne?”. Det hände nämligen ganska ofta att det endast var en födande kvinna inne på förlossningen och då fanns givetvis mina kollegor nära tillhands om jag behövde minsta lilla hjälp. Tillgången till hjälp var egentligen ingen skillnad från jobbet i Stockholm, den påtagliga skillnaden var väl mer att kollegorna utanför rummet ibland fick lägga ifrån sig en arbetsuppgift eller sin stickning ur händerna. Det här lugnet var något nytt för mig och efter ett tag började jag komma in i det mer och mer. Jag såg fler och fler möjligheter öppnas upp i att få tillbringa all min närvaro inne på rummet hos paret och även vilken effekt det gav.
Vi har ju endast verkligheten som facit, men jag tror absolut i efterhand att vår möjlighet till närvaro många gånger räddade kvinnor från medicinska interventioner och instrumentella avslut. Som barnmorska är det en fantastisk erfarenhet att ha fått uppleva och jag önskar verkligen alla mina kollegor densamma. Jag började efter en tid att skilja ut de olika nyanserna av närvaro. Att den inte alla gånger behöver vara fysisk eller verbal, den kan också vara där i form av trygghet för paret att veta att jag fanns utanför dörren när de än önskar. Det blev en arbetssituation som gav mig enormt många nya lärdomar gällande hur en på bästa sätt kan finnas där för paret.
Bortsett från känslan i rummet så var det mycket nytt med att byta land och arbetsplats, såklart. Rutiner som utförs på nya sätt, ny information, nya kollegor, nytt språk, ja, helt enkelt mycket nytt att ta in. Jag kan inte annat än att rekommendera det till dig som ha viljan och modet att testa.
Om vikten av stöd och närvaro
Vid sidan av jobbet hade jag förmånen att möta många nya vänner och bekanta som kom att bli en större del av mitt liv än jag nånsin vågat drömma om. Via dem fick jag uppleva allt ifrån de mest magiska båtturer i midnattssol till sena partynätter i byn. Två månader gick fort och när jag fick frågan om att förlänga äventyret på den lilla ön kunde jag inte tacka nej. Det blev totalt ett år på sjukhuset där som har gett mig så många fina erfarenheter och minnen. Stilla vattenfödslar, okomplicerade födslar i olika positioner, instrumentella födslar, igångsättningar, eftervård, olika sjukdomstillstånd under graviditet, planerade och akuta kejsarsnitt, prematura födslar och även, tyvärr, födslar där barnet fötts utan liv av olika orsaker. De sistnämnda gav mig nog den största insikten om hur viktigt vårt stöd och, återigen – närvaro – är inne på rummet. Jag vill tacka alla kvinnor och partners för förtroendet att ha mig som barnmorska under dessa svåra stunder. För mig har det varit en ära att få bidra till att den tuffaste av födslar också delvis kan bli en ljus upplevelse mitt i en stor sorg där ord känns fattiga. Det är ni föräldrar som lär mig något nytt i varje möte och jag tror det är grunden till att jag hittills och förhoppningsvis aldrig kommer att tröttna på det jag gör.
För att återgå till äventyret så var planen att resa tillbaka till Stockholm efter ett år, men planen blir sällan som man tänkt sig 🙂 En månad innan flytten hem så ringde chefen från Lofotens fødestue. Jag hade egentligen haft siktet inställt på en sådan klinik från första början när jag tänkte på Norge, men beslutade att ta ett större sjukhus i första hand för att få lite mer erfarenhet av språket och kulturen i kombination med akutsjukvård. För er som inte är insatta så innebär en fødestue att det är en förlossningsavdelning för lågrisk-kvinnor som drivs och styrs av endast barnmorskor. Ifrån Sverige sett är de unika eftersom vi inte har några sådana kliniker kvar i vårt land idag. I Norge finns ett fåtal kvar, tyvärr med ett minskat antal födslar för varje år sedan 2012. Chefen i Lofoten hade sparat mitt nummer från en tidigare ansökan och var nu i akut behov av en barnmorska till sommaren. För att göra en lång historia kort blev det återigen ett månadskontrakt som snabbt blev till över ett år och här är äventyret inte över än…
Mitt varmaste tips till dig som är barnmorska och går i tankar om att byta land eller bara önskar ett äventyr kombinerat med jobb; gör en god planering och våga kasta dig ut! Planerna håller sällan, men är en bra trygghet i början och jag lovar, det finns alltid människor som är redo att ta emot dig dit du åker! Lycka till på era barnmorskevägar och skriv i kommentarsfältet om ni har några frågor.
Tack till Dig, vem du än är, för att du läst min text!
Ida
