Etikett: Anna Tallwe

Med blicken mot partnern

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Han hörde av sig och ville träffas eftersom de var intresserade av doula. Vi sågs på ett café. Jag presenterade mig och frågade vad det var som gjorde att dom var nyfikna på en doula. Pappan sa, det är jag. Jag tror inte att jag kommer att vara det bästa stödet för min fru. Jag är rädd. Men nu är det något helt annat jag är redan lugn efter denna korta stund tillsammans. Är du där så är jag helt trygg. Frun log tacksamt och vi bestämde att ses hemma hos dom nästa gång.

”Jag följde efter honom ut i fikarummet, där lade han sig ner på soffan. Jag tog mina händer på hans panna. Han blundade. Tårarna rann. Efter en stund sade han att han var redo igen. Vi gick sakta genom korridoren öppnade dörren in till förlossningsrummet. Jag placerade fåtöljen i rummet med ryggen mot sängen. Han satte sig och tittade in i väggen. En kort stund därefter var det tid för bebisen att födas. Han gick ut igen. Bebis föddes. Jag berättade att bebis var född och vi gick tillbaka till rummet. Med min hand lätt vilande på ryggen och ett steg i taget närmade han sig sakta sin fru och sin nyfödda son. Han satte sig vid sängen och tog emot sin nya familj. Tårarna trillade. Denna gång av lättnad och en översvallande kärlek.”

Av Anna Tallwe

Efter tio år som doula är jag övertygad om att en trygg partner gör halva arbetet för den födande. Är partnern trygg har hen tillgång till all den känslomässiga närhet som den födande behöver. En närhet som vi vet avspeglar sig på smärtupplevelsen, kärleksrelationen och starten på den nya familjen. Oavsett hur tryggheten skapas för partnern så verkar den som fött vara nöjd med stödet han eller hon ger. 

Det är just detta som gör att jag har kommit att älska det stöd jag kan ge till partnern inför och under födseln. Stödet kan se väldigt olika ut under födseln – oftast är det ganska osynligt. Vi behöver sällan prata så mycket. Vi känner redan varandra och tilliten finns där. Lägger jag en hand på så känns det tryggt. Slumrar jag i en fåtölj så känns det tryggt. Säger jag att jag kommer att finnas där hela vägen så känns det tryggt. Det jag bevittnar så ofta är att den avslappning som partnern upplever smittar av sig till den födande.

En av drivkrafterna till att jag skrev boken ”Förlossning – bli en delaktig partner” var att jag såg att partners inte fick tillgång till förberedelser som kunde skapa trygghet för dom. Hur ska man kunna skapa lugn för någon som föder om man själv är osäker, orolig och rädd? 

Under skapandet av boken satt jag i timmar och lyssnade på partners upplevelse av att vara stöd under en födsel. Det var några av de mest berörande stunderna i mitt liv. Jag fick höra allt från de starkaste kärleksförklaringar till den största rädslan. Jag var inte beredd. Jag hade aldrig suttit ner med en partner ensam och bara lyssnat. Jag mötte partners som fem – tio år efter födseln fortfarande var rädda för det de upplevt. Dom brast i gråt och i förtvivlan. Dom hade aldrig fått stöd och aldrig berättat. Några kunde se att deras upplevelse var en del i att dom senare separerat. Sedan fanns det berättelserna om det rakt motsatta. Som beskrev den största kärlek och hur dom efter den stunden ser på sina kvinnor med enorm vördnad för vad dom gjort. Hur de kommit varandra närmare, där kraften i födandet gjort dom mer kärleksfulla. 

Jag satt många gånger i bilen på vägen hem från dessa möten och grät. Glädje – och sorgetårar om vartannat. Vid ett tillfälle förstod jag att många av de partners jag mötte aldrig hade fått äga sin upplevelse. Deras upplevelse av födseln hade alltid stått i relation till den födandes. 

Vad skulle hända för de familjer vi möter om fler partners upplevde trygghet under födseln? Hur skulle det bli för den födande och bebisen, den nya familjen? 

”I rummet stod personalen och försökte få min fru att inte krysta. Hon låg i sängen och jag såg hur ont hon hade. Hon lät på ett sätt jag aldrig tidigare hört. Jag såg hur barnmorskan tittade oroligt på barnets hjärtljud som jag förstod sjönk. Ytterligare en barnmorska kom in och en läkare. Alla försökte uppmana till att sluta krysta, att andas. Jag visste att hon behöver trygghet och lugn. Jag lade mig bredvid henne i sängen. Höll om henne och viskade: Älskling du behöver andas, slappna av. Jag är här. Det tog bara en kort stund så förändrades allt i rummet. Min fru kunde ta sig igenom värkarna utan att bebisens hjärtljud försvagades. Jag hade inte vetat att det var viktigt och jag hade nog inte vågat ta den platsen om jag inte hade förstått min roll som partner i förlossningsrummet. Tack för att jag läste din bok.”

Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Bokrecension: Förlossning bli en delaktig partner

Lämna en kommentar

Anna Tallwe är en alldeles förtjusande person som jag har haft förmånen att få lära känna lite under det senaste året. Hon är doula och arbetar för att förbereda och stötta föräldrar genom födandet. Alldeles nyss kom hon ut med boken: Förlossning, bli en delaktig partner.

Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Boken vänder sig framförallt till partnern eller den stödperson som ska vara med på förlossningen. Annas önskan är att partnern ska bli bemött och få en möjlighet att känna sig värdefull, trygg och delaktig hela vägen. Det lyckas hon med.

Själv anser jag att boken är värdefull för alla som ska föda eller som jobbar med födande. Att vara och ge stöd under en födsel är nämligen en av de mest betydelsefulla – och mest komplexa komponenterna – i ett förlossningsrum. Det är inte alltid så lätt att vara ett bra stöd. Att finnas där och göra sig själv känslomässigt delaktig i processen är lätt för de flesta som har en kärleksfull relation med sin partner. Men för att kunna vara ett riktigt bra stöd behövs även en grundläggande förståelse för födandets dynamik. Hur kan man genom sitt stöd hjälpa födandet framåt?

Att Anna har mer kunskap än de flesta om födandet är tydligt. Här några av de viktigaste raderna i hela boken:

Förutsättningar för tillståndet föda

Den födande kan inte vara duktig på att föda, det är inget hon kan prestera fram. Att föda barn är ett tillstånd som den födande behöver uppnå. Hennes kropp vet hur man föder barn, men den behöver få rätt förutsättningar för att försätta sig i detta tillstånd. Man kan jämföra födandet med att sova, som också är ett tillstånd. Det är inget man kan vara bra på, inget man kan prestera. Har du provat att försöka tvinga fram sömnen så vet du. Prestationskrav skapar motsatt effekt. Det du behöver känna till är vilka förutsättningar kroppen behöver för att komma till tillståndet sömn.

Vidare beskriver Anna hur en förflyttning sker från den rationella delen av hjärnan, vårt neocortex till ”känslohjärnan” och det limbiska systemet under en förlossning. Det är när hormoner frisätts som det är möjligt för en kvinna att hamna i tillståndet att föda barn. Och om hon inte känner sig trygg under förlossningen så går det inte att nå tillståndet att föda.

Anna går igenom hur partnern eller stödpersonen rent konkret kan vrida på kvinnans egna ”oxytocinkran” under förlossningen. Boken avslutas med tips och bilder på smärtlindrande tekniker. Jag är väldigt glad att Anna också vågar problematisera vår kultur med överanvändning av värkstimulerande dropp och hur tillståndet ”att föda” blir svårare att uppnå med detta dropp.

Sammantaget: Det här en kort och lättläst bok som på ett mycket konkret sätt går igenom födandets olika aspekter ur en partners perspektiv. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill lära sig mer om stödets betydelse och dess olika komponenter under en förlossning.

Partnern och förlossningen

Lämna en kommentar

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoach på www.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder