Av Paola Oras

Hur vi tar hand om våra småbarn har ändrats en del i Sverige de senaste 300 åren och råden från experter har också förändrats under den tiden. De folkliga traditionerna har inte varit desamma som experternas råd om hur spädbarn bör tas omhand, så det är intressant att titta på de två spåren var för sig. Om vi börjar med att titta på hur experternas råd har sett ut under den här tidsperioden så kan man konstatera att de förändrades mycket över tid men att de också har vissa gemensamma drag. Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Det material som texten grundar sig på är framförallt Kajsa Ohrlanders bok: När barnet fick en kropp: om statsmaktens försök att ändra folkliga traditioner inom barnavården från 1700-talets mitt till 1900-talets början, från 1987 samt Marianne Liliequists avhandling: Nybyggarbarn- Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920, från 1991.

Idag har barn stora rättigheter i Sverige och det är för oss en självklarhet att det finns ett intresse för hur vi bäst tar hand om våra barn, men går vi längre tillbaka i tiden är det inte självklart att samhället skulle intressera sig för de små barnen, de var i första hand familjens angelägenhet. Anledningen till att det här intresset växte under 1700-talet var att man förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.

Spädbarnsdödligheten var hög och kunde man få ned den så kunde man få befolkningsmängden att växa och därmed få en ekonomisk tillväxt. Alltså vaknade intresset för spädbarnen. Staten tog också över mer och mer av det traditionella fadersansvaret och papporna fick en mer perifer roll i familjen. Mammorna ansågs obildade och okunniga men var samtidigt nyckelpersoner när det kom till spädbarnen som skulle räddas. Man kan säga att staten gick i förbund med barnen mot de okunniga föräldrarna, framförallt mammorna, samtidigt som de var tvungna att gå via mammorna och försöka få dem att följa experternas råd kring spädbarnsvård.

Amning, sömn och tröst

Några viktiga områden i spädbarnsvården är amning, sömn och tröst. Fram till 1920-talet var rådgivningen inriktad på att amningen var viktig och att mamman själv skulle amma sitt barn. På den här tiden baserades den medicinska vetenskapen framförallt på de gamla humoralpatologiska teorierna som bygger på att sjukdomar uppstod genom obalans mellan olika kroppsvätskor. Amningen sågs då som en självklar förlängning av fosterlivet där bröstmjölken ”beredes av samma slags blod som fostret blifwit danat” (Ohrlander 1987, s. 34) och alltså var det den biologiska mammans mjölk som ansågs viktig för barnet. Användningen av ammor har aldrig varit särskilt utbredd i Sverige jämfört med andra europeiska länder och var ingenting som rekommenderades under den här tidsperioden. Om mamman själv inte kunde amma så rekommenderades i första hand ersättning i form av ”halvmjölk”, det vill säga hälften komjölk och hälften vatten. Mammans egenskaper  och känslor ansågs överföras till barnet via mjölken och i de fall en amma trots allt användes var det viktigt att amman hade en god karaktär och liknade mamman och att hon togs väl om hand. I Ohrlanders bok (1987) ger Cederschiöld (1868) en beskrivning av hur en amma borde vara.

” …omkring 25 år. Hennes mjölk skulle inte vara yngre än 14 dagar eller äldre än 4-5 månader. Hon borde till förståndet vara kvick och rådig, till sederna from, ärlig och beskedlig, till lynnet mild och glättig. Hennes hull borde vara stadigt och fylligt, huden slät, andedräkt och tunga rena, tandkött och tänder friska. Hon borde se och höra väl, ha välljudande stämma samt ett rent uttal. Hon borde inte vara hysterisk eller ha nervkramper.” (Ohrlander 1987, s. 38)

Stor vikt fästes också vid att den ammande mamman skulle vara i känslomässig balans för att inte överföra negativa känslor på barnet. Under 1900-talet förändrades detta i och med den medicinska vetenskapens framsteg och att bröstmjölkens kemiska sammansättning kom i fokus. Inställningen till att använda en amma blev lite mer positiv och fokus låg på både mammans och ammans fysiska hälsa. I och med det ansågs det inte längre viktigt att amman behandlades väl, tvärtom uppmuntrades föräldrarna att inte ha överseende med hennes fel och brister. Mammans egen sinnesstämning ansågs inte heller viktig längre utan amningen blev helt och hållet en fysisk fråga.

”Ofta är det ren okunnighet eller vidskepelse, som göra, att modern försummar sin plikt att giva barnet di. Utan verklig anledning inbillar modern sig själv eller inbillas hon av andra, att hon är för klen eller nervös för att giva barnet di. Av vem som helst, av välvilliga men okunniga anhöriga, ta den unga modern råd angående uppfödningen av sitt barn.” (ur Jundell 1913, i Ohrlander 1987, s. 41)

Förutom att man nu lämnat idén om att mammans sinnesstämning var av betydelse så började man se amningen som en modersplikt eftersom man hade klart för sig att amningen medförde hälsofördelar. Det är också värt att notera att det är mamman och hennes ”okunniga anhöriga” som får skulden för idéerna trots att det är tidigare experter som spridit dessa. Till skillnad från kyrkan hade den medicinska vetenskapen få tvångsmedel att ta till men möjligheten att bötlägga kvinnor som inte ammade diskuterades faktiskt.

Gällande amningstider så förespråkades viss regelbundenhet och ordning redan under 1700-talet. Jämfört med senare rådgivning var dock inställningen mycket mjukare under den här tiden, samtidigt var råden aldrig samstämmiga med den barnstyrda amning som praktiserades bland folket. Från 1800-talet och framåt skärptes tonen något mot det som experterna ansåg vara ovanor hos folket och man förespråkade som regel 2-3 timmars intervall mellan amningarna. Intervallen skulle dock inte följas slaviskt utan i viss mån anpassas efter barnets behov. Det var först på 1900-talet som den extremt reglerade amningen fick genomslag där barnet skulle ammas 20 minuter varje gång, max en halvtimme, och amningarna skulle förläggas till klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Man började också rekommendera en tidigare avvänjning än vad som praktiserades bland folket, redan vid 10-12 månader.

Den medicinska vetenskapens genomslag vid sekelskiftet flyttade fokus mot fysiologiska processer, kemiska analyser, hygien, regelbundenhet och uppfostran. En kombination av fysiologiska och moraliska förklaringar låg ofta bakom råden. Idealet var att barnet skulle fungera som en liten klocka och att det skulle lära sig självbehärskning och lydnad från livets första dag. I bondesamhället fanns inställningen att barnet hade en viss rättighet till amningen och att man inte hade rätt att ”beröva barnet diandets njutning”. Bland det tidiga 1900-talets experter var det dock just det men ansåg viktigt, att barnet skulle lära sig att inte ge efter för det lustfyllda, den övningen ansågs vara karaktärsdanande. Att spädbarnet fungerade annorlunda än en vuxen sågs mer som ett problem som skulle fostras bort än som något man skulle försöka förstå och lyssna på.

När det gäller gråt, skrik och tröst så ansågs gråten vara mycket farlig för barnet och något som genast skulle åtgärdas ända fram till 1800-talets senare hälft. Under 1900-talet blev gråten mindre farlig. Även om sådant som smutsiga blöjor och skavande kläder skulle åtgärdas, så skulle mamman, i uppfostringssyfte, se till att inte alltför snabbt trösta barnet.

Under 1700-talet och 1800-talets första hälft är det återigen de humoralpatologiska teorierna om balans mellan kroppsvätskor som ligger bakom råden. Eftersom kroppsvätskorna inte flödar fritt under gråten hade man föreställningen att skrikandet kunde leda till både sjukdom och död.

”Kunna barn undgå att skrika så är det wäl. Mycket skrikande kan ha elaka påföljder. Blodet qwarhålles under skrikandet uti hjärnan. Det sliper wäl in genom lungpulsådern, men ej ut. At jag ej må nämna, det däraf för barnet torka i halsen, blifwer hett, och kan lätt få bråck.” (ur Rosén von Rosenstein, 1764, i Ohrlander, 1987, s. 50)

Gråtens farlighet handlade inte enbart om att barnen blev röda i ansiktet då de skrek och att blodet hölls kvar i huvudet utan också om att gråten kunde bero på bakomliggande orsaker som i sin tur innebar obalans mellan kroppsvätskorna. Dessa kunde till exempel vara grön avföring eller förstoppning, eller att mjölken var dålig på grund av mammans sinnesrörelser eller felaktiga kost. Man ansåg också att det kunde bero på överbelastning av magsäcken på grund av för mycket mat. När gråtens farlighet upphörde mot slutet av 1800-talet låter det istället så här:

”…och på det att det icke må vänja sig att genom skrik tilltvinga sig allt hvad det åstunda, och att åter bli upptaget och buret på armarna. Barnet bör nämligen ifrån sin spädaste ålder lära sig att blifwa lydigt och underordna sina önskningar moderns vilja. Sålunda ska barnets uppfostran börja redan ifrån första dagen af dess tillvaro.” (ur Cederschiöld, 1873, i Ohrlander, 1987, s. 56)

Av samma humoralpatologiska skäl avrådde man från att vagga barnet fram till senare hälften av 1800-talet. Det kunde leda till sjösjuka och kräkningar och en alldeles för häftig blandning av kroppsvätskorna. Motarbetandet av vaggandet och vyssjandet upphörde dock inte i och med att de humoralpatologiska teorierna övergavs, senare blev det en moralisk fråga, att barnen inte skulle skämmas bort genom att tröstas på det viset.

Under samma period som de humoralpatologiska teorierna styrde trodde man också att sjukdomar uppstod ur ett sjukdomsaltrande ämne i atmosfären och att dålig luft var en orsak till sjukdomar, de så kallade miasmiska teorioerna. Därför fanns ett stort intresse för arrangemangen kring barnets sovplats. Den skulle vara sval, ljus, öppen, inte för nära golvet och med möjlighet till god luftväxling. En intressant detalj som få känner till är att den klassiska spjälsängen byggdes utifrån miasmiska teorier.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Om man istället vänder blicken mot föräldrarna och den praktiserade spädbarnsvården så kan man säga att det  i bondesamhällets Sverige under 1700- och 1800-talen praktiserades en behovsinriktad spädbarnsvård. Det innebär att hela familjen var involverad i att tillgodose barnets behov av tröst, närhet, vyssjande och vaggande och att barnen ammades ”på minsta pip” (Liliequist, 1991). Det fanns ofta praktiska skäl till att människor gjorde som de gjorde men givetvis också föreställningar om vad som var bäst för barnet. I trångbodda dragiga stugor var det en utmaning att hålla ett spädbarn varmt om natten. Att ha barnet hos sig i sängen var därför ett enkelt sätt för mamman att hålla barnet lagom varmt och gjorde det samtidigt enkelt att amma vilket gav lugn och ro och mer sömn till hela familjen. Amning var både viktig näring och tröst för barnet och en av få tillgängliga barnbegränsningsmetoder för föräldrarna. Amningsperioden varade oftast i två till tre år eller tills det kom ett nytt syskon. Amning under första levnadsåret ansågs vara ett minimum och det hände också att barn ammades i fem till sex år. Det fanns områden i Sverige där amningsförekomsten var lägre, med hög barnadödlighet som följd, och det berodde till stor del på att de mammorna trodde att det var nyttigare att ge barnet komjölk. Skrik och gråt hos barnet var signaler man tog allvarligt på och som man snabbt försökte åtgärda orsaken till. De berättelser som finns nedtecknade vittnar om att man såg de första åren i barnens liv som en tid då de skulle hållas nöjda och glada. Det ansågs helt enkelt inte lönt att försöka uppfostra ett litet barn utan man bejakade att de var som de var och bemötte dem på deras egen nivå. Barnen ansågs vara fullt utvecklade känslomässigt men vare sig mogna eller mottagliga för att lära sig fasta vanor, lydnad eller moral. Tanken att det skulle vara ohälsosamt för de små barnen att få sin vilja igenom var en främmande tanke i bondesamhället.

Under 1900-talet verkar det som om experterna fick lite mer inflytande över föräldrarna i och med att fler kvinnor började föda barn på sjukhus och var tvungna att inrätta sig efter sjukhusets rutiner. Föregångaren till dagens barnavårdscentraler, Mjölkdroppen, byggdes även ut och gjorde att fler mammor kom i direktkontakt med ”experterna”. Fast hur noggrant råden efterlevdes i verkligheten kan nog diskuteras.

Kunskap om amning har låg status

Det känns skönt att konstatera att kunskapsläget är ett annat idag och att många råd har ändrats till det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att fortfarande se den röda tråden skymta fram från denna rådgivningshistoria. Att ”experter” går i förbund med barnet mot mammorna och levererar råd med samma självklara auktoritetsroll som tidigare, trots att dessa råd ibland är helt ovetenskapliga. För mig som arbetar med amning händer det att jag får höra en del felaktiga råd som föräldrar fått från sjukvårdspersonal och som särskilt riktar sig mot hur mammorna gör. Det kan vara råd som rör alltifrån att inte låta barnet somna vid bröstet, till att introducera smakportioner tidigt, till påståenden om att bröstmjölken bara är blask när barnet är runt ett år och därför påverkar tillväxten negativt. Kunskapsbristen om amning är stor bland många som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det beror delvis på att de flesta grundutbildningar som vårdpersonal genomgår innehåller oerhört knaper information om amning, om ens någon alls. Men det beror också på att kunskapen har låg status och därför inte tillmäts samma värde som annan kunskap.