Etikett: amning

Jämställdhet och amning

Amning och feminism

5 kommentarer
Amning och feminism
Går det att amma och samtidigt leva jämställt?

Av Paola Oras

I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.

Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.

Olika feministiska teorier

Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.

Jämställdhet och amning
Det rosa handvirkade bröstet
Foto: Lovisa Engblom

Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.

Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.

Amningen som boja eller befriare

Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.

Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.

Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.

Amning, jämställdhet, nyfödd

Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.

Amning

Vad säger barnen själva om amning?

Lämna en kommentar
Amning

Av Paola Oras

Ofta fokuserar vi på barnet när det gäller amningens hälsofördelar och på kvinnan när det handlar om upplevelsen av amning men vad säger egentligen barnen själva om hur det är att amma? De flesta barn i vår kultur har inte börjat prata innan de slutar att amma och därför är det ovanligt att höra beskrivningar av amning med barns egna ord. I en australiensisk studie av Karleen Gribble från 2009 med titeln ”as good as chocolate” and ”better than ice cream” frågade hon över 100 ammande barn som var två år eller äldre om amning. Barnen fick svara på varför de ville amma, hur det kändes när de gjorde det och hur de tyckte att mjölken smakade.

På frågan varför de ammade svarade barnen ganska enkelt – för att de älskade att amma eller för att mjölken var god. När barnen fick frågan hur det kändes när de ammade sa de bland annat följande: mysigt, gosigt, varmt, glad, känns bra, mamma älskar mig och trött. Alla barn kunde dock inte svara på de här frågorna. Ungefär en tredjedel kunde inte svara på varför de ville amma och närmare hälften kunde inte beskriva hur det kändes, däremot kunde hela 85 % svara på hur det smakade. Jämförelserna i smak var många men tillräckligt lika för att förmedla principen. Barnen svarade till exempel att mjölken smakade som jordgubbar, mango, päron, banan, fruktsallad, choklad, glass, godare än glass, klubba, marmelad och mjölk. De använde också beskrivande ord som gott, sött, varmt och smaskigt. En intressant detalj är att två barn vars mammor nyligen haft mastit, en infektion i bröstet, istället svarade att mjölken smakade salt och äckligt.

Amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden

Många känner sig obekväma med att se ett lite större barn ammas, förmodligen för att vi är ovana vid det eller för att bröst har blivit så sexualiserade i vår kultur att det blir en krock i hjärnan. Medan amning av spädbarn uppmuntras så intar omgivningen inte så sällan en misstänksam inställning till amning efter ett års ålder.

Faktum är att amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden. Så pass att amerikanska barnläkarföreningen kände sig tvungna att gå ut med ett förtydligande 2005 där de klargjorde att det inte på något sätt är skadligt för barn över ett år att fortsätta att amma. Världshälsoorganisationen har också vävt in det i sin rekommendation ”i två år eller längre”. Det finns ingen övre gräns eftersom ingen har kunnat påvisa några skadliga effekter med att amma länge.

Amning, barn över ett år
Helt okej att fortsätta amma.
Foto: Lovisa Engblom

Det som många inte känner till är att det är ett ganska nytt fenomen att barn avvänjs så tidigt. Om vi går bortom de kulturella föreställningar som präglar vår uppfattning om hur länge det är normalt att amma så kan man konstatera att det ur ett biologiskt perspektiv är normalt för människan att amma tills barnet är mellan 2,5 och 7 år. 

I ursprungsbefolkningar är det ofta sista barnet i syskonskaran som ammas längst, när ingen ny graviditet väntar. I bondesamhället i Sverige var det vanliga att barnen ammades tills de var två-tre år och ibland uppemot sex år. Det var först under 1900-talet som läkarna började rekommendera en tidigare avvänjning, vid 10-12 månaders ålder och på många håll i världen är normen fortfarande att barnen delammar i mer än ett år. Exempelvis ammas 95% av alla ettåringar i Bangladesh, 82% i Bolivia, 88% i Indien, 86% i Kenya, 80% i Indonesien och 98% i Nepal jämfört med Sveriges 20%. Bland tvååringarna är det färre som ammas men i många länder är det ändå runt hälften av barnen eller fler som fortfarande ammas. För länderna ovan är siffrorna för tvååringar 91% i Bangladesh, 46% i Bolivia, 66% i Indien, 54% i Kenya, 50% i Indonesien och 95% i Nepal (statistik från WHO). I Sverige förs ingen amningsstatistik efter ett år.

I den australiensiska studien som nämndes ovan frågade man även mammorna varför de fortsatte att amma till två år eller längre och de svarade att det främsta skälet var för att de märkte att deras barn blev så glada och mådde bra av det eller att barnet inte ville sluta amma. De svarade att det kändes enkelt och naturligt för dem att bara fortsätta amma. De  fick också beskriva de vanligaste anledningarna till att deras barn ville amma och i vilka situationer de oftast ammade. De svarade att barnen ammade som tröst, för att de var hungriga, för att de ville ha närhet, för att de gillade smaken eller för att de var törstiga. Oftast ville barnen amma när de skulle somna för natten, under natten, när de vaknade, när de skulle sova middag, när de gjort illa sig, när de var upprörda, trötta, när de var sjuka och när de såg andra barn som ammade. Många som har ammat ett barn som är över året kan nog känna igen flera av beskrivningarna ovan. Fenomenet att äldre barn vill amma när de ser andra barn som ammar kan intygas av alla som någon gång har deltagit i en gruppaktivitet med andra ammande barn. Barnen kan då inspireras av varandra i all oändlighet!

Amning, bröstmjölk
Hälsodrink?

I Sverige finns en stigmatisering och okunskap om amning efter ett års ålder. Det är inte ovanligt att kvinnor bemöts med stor skepsis från både familj, vänner, förskolepersonal och vårdpersonal. Många tror att kvinnor som ammar länge har skumma motiv. Antingen tror man att det finns något incestuöst inslag, eller att kvinnan vill ha en ursäkt att hålla sin partner på avstånd eller för att hon vill fortsätta att göra barnet beroende av sig. En annan missuppfattning är den om mjölkinnehållet. Tvärtemot påståendet att det ”bara är blask i brösten” efter ett år så blir bröstmjölken energitätare efter året för att passa det större barnets behov. Den innehåller alltså allt det som den innehåller under den tidiga amningsperioden men har lite mer energi. Tänker man närmare på det så är det ju lite av en superkraft att kunna frambringa en sådan hälsodrink som dessutom är ”lika god som choklad men godare än glass”!

Jag tänkte låta ett barns röst om hur det kan vara att sluta amma få avsluta den här texten. Att amma den allra sista gången är ju något definitivt och samtidigt början på en ny fas i relationen. Den amerikanska miljöjournalisten Jennifer Grayson beskriver i sin bok Unlatched hur det var när hon slutade amma sin äldsta dotter Izzy, som då blivit fyra år. De hade pratat om det länge innan, gjort ett fint album på alla mysiga stunder de hade haft och planerat ett ”weaning party”. Familjen åkte till Disneyland för att fira den stora händelsen och på kvällen skulle Izzy amma för sista gången. Utmattad av den spännande dagen somnade hon dock utan amning, så avslutet fick bli hemma följande dag. Grayson berättar att dottern var stolt över att hon nu var en ”big gurrrl” som hon själv sa och tog avslutet rätt bra. De första dagarna var hon ledsen ibland men kunde ganska lätt avledas och lockas till skratt. Izzy såg också chansen att vända situationen till sin fördel. Vid ett tillfälle log hon pillemariskt mot sin moster och bad om extra mycket glass eftersom ”it’s really hard to give up Milky”. Den första tiden efter avslutet ville hon lukta på bröstet innan hon somnade. ”Like a chocoholic who had recently gone on a diet” skriver Grayson, tog hon varje kväll en lång djup sniff  och utbrast ”ahhh, delicious!” innan hon kröp ihop i sin mammas famn och somnade. En dag kommer Izzys allra sista avsked av amningen och det är så djupt rörande att jag gråter varje gång jag läser det. Grayson berättar hur Izzy en kväll efter sin njutningsfulla långa lukt lutar sig lite närmare  bröstet och viskar ”I’ll never forget about you, Milky.”

Amningsstöd och amning

Amning, ett slagfält och lågt prioriterat område där kvinnors egna erfarenheter och kunskap sällan lyfts

2 kommentarer
Amning, ett slagfält

Jag kan ibland känna en sån sorg över att jag fick så lite stöd och hjälp med amningen, då när mina stora barn var små. Jag kan också känna sorg över att jag saknade så mycket kunskap om amning. Till exempel: jag trodde att det var helt nödvändigt att sluta amma innan jag kunde återuppta mina studier till sjuksköterska. Jag visste inte att det kan gå utmärkt att kombinera jobb och amning. Inte heller visste jag hur smidigt det kan vara att ha kvar amningen under den första dagistiden när barnen insjuknar i kräksjukor och feber titt som tätt. Istället för att sitta och teskedsmata med äckliga sockerlösningar som de kräktes upp kunde jag ha stuckit till dem bröstet. Jag fick höra att amning i princip var onödigt för barns välmående i ett så förträffligt land som Sverige, och att det framförallt var i länder med mer smuts som amningen verkligen fyllde sitt syfte.

Amning, dagis och VAB

Well, I beg to differ. Idag är jag både erfaren mor och har jobbat professionellt med amning sedan många år. Det gick relativt lätt att börja amma mina fyra äldsta barn men jag avslutade amningen med dem alla innan de hunnit fylla ett, bland annat för att jag trodde att det var nödvändigt för att jag skulle kunna börja jobba. När de sedan började dagis fick jag och min man turas om att vabba på halvtid under hela deras första år på dagis och det trodde jag var en naturlag – att dagisstart alltid behöver innebära ett helt gäng vidriga dagissjukor med riktigt sjuka små barn och stressade föräldrar som grälar om vems tur det är att vabba nu.

Amningsstöd och amning
Amning av mitt femte barn Foto: Lovisa Engblom

När jag födde mitt femte barn tänkte jag annorlunda. Jag ville behålla amningen så länge det kändes bra och rätt för mig. Ironiskt nog så blev våra första sex veckor ihop en av de största prövningarna jag gått igenom som förälder eftersom jag blev sjuk i tre mjölkstockningar efter varann. Jag fick hög feber och smärtsamma sår på bröstet – och en svampinfektion. Men jag ammade på eftersom mitt eget självförtroende var så robust, jag hade ju ammat fyra barn innan. Fast utan den professionella hjälp och det stöd som jag fick av barnmorskor och läkare på amningsmottagningen i Uppsala så hade jag inte orkat – jag hade helt enkelt tur och fick experthjälp. Då lärde jag mig att det finns riktig kunskap om amning i vården, men att den är ojämnt och fläckvist fördelad. Den kan bygga på att några eldsjälar har samlats på ett ställe medan ointresset är kompakt på ett annat ställe. Jag lärde mig också att man inte kan förflytta kunskap om amning från ett ställe till ett annat som när man passar en boll från ett hörn till ett annat. Amning är ett specialområde som vilket annat område som helst inom vården. En jämförelse: man kan inte stänga ner en förlossningsklinik som sedan 20 år har specialiserat sig på kontinuerligt stöd och vattenfödslar och tro att man inte ska tappa kompetens – på samma sätt kan man inte bara stänga ner en amningsmottagning och tro att man inte kommer tappa kompetens. En crash course i amningsstöd kan aldrig kompensera 20 års samlad expertkunskap. Det säger sig självt när det handlar om till exempel medicinsk kirurgi men när det gäller lågt prioriterade områden som amning är det visst ingenting som säger sig självt.

Nåväl, efter sex veckor var jag frisk och sedan har vi haft en fantastisk amningsrelation, jag och min yngsta dotter. En relation som nu har varat i över två år. Jag får kalla kårar när jag tänker på hur det hade varit om Hanna hade råkat komma först i syskonskaran, om jag hade blivit så sjuk med amningen med mitt första barn istället för mitt sista, då när jag varken hade kunskap, erfarenhet eller självförtroende. Aldrig att jag hade tagit mig igenom de första sex veckorna (som var rätt vidriga), jag hade nog gett upp på vecka två. Den upplevelsen hade med stor sannolikhet satt sig djupt i mig, och vem vet hur det kunnat påverka mina amningsrelationer med de fyra nästkommande barnen?

Till saken hör att det enda barn som vi har sluppit VAB, vidriga dagissjukor, stress och jobbiga VAB-gräl med efter dagisstart, ja det är vårt yngsta barn. Jag är faktiskt helt paff. Inget av syskonen har hållt sig så frisk som hon och det var visst ingen naturlag med 50 % VAB det första året efter dagisstart. Det kan ju vara en slump (behöver ju inte ha med amningen att göra) och min erfarenhet utgör naturligtvis inget vetenskapligt underlag, men det är likafullt min erfarenhet. Den kan ingen ta ifrån mig. Och överlag är vi lite för snabba på att förringa kvinnors egna erfarenheter av födande och amning.

Mina erfarenheter säger mig någonting om hur viktigt det är att få professionell hjälp och rätt stöd när amningen inte går på räls – samt att kunskap spelar roll och gör skillnad även inom detta område.

Att se upp för när amning kommer på tal: polarisering och när kvinnor ställs mot andra kvinnor

Amning och polarisering
När bröst och amning blir ett slagfält

Mammor som inte kan/ orkar/ vill eller känner för att amma sina barn provocerar inte mig. Det som provocerar mig är när mammor som VILL amma inte får rätt stöd när det visar sig att amningen inte går på räls – eller som får direkt felaktiga råd när de väl får professionell hjälp. Att klumpiga förståsigpåare kan förstöra en fin amningsrelation helt i onödan, det provocerar mig mycket. Eftersom det med amning precis som med upplevelser av födande finns många kvinnor som går runt med såriga och jobbiga erfarenheter, så är det förrädiskt lätt att även detta område blir till ett slagfält där vi ställer oss själva mot varann istället för att bredda rummet ytterligare. Ni vet, föda med smärtlindring eller utan, föda med planerat kejsarsnitt eller naturligt, amma eller inte amma. Som om det är vad det hela handlar om. Så – watch out for polarity! Amning kan vara både enkelt och svårt och att klampa runt och strö salt i varandras sår kommer inte ta någon av oss framåt. Istället behöver vi förstå att amning är ett lågt prioriterat område där kunskapen inom vården finns, men att den alltför ofta är bristfällig och framförallt ojämnt fördelad.

Vill du sluta amma? Här kommer några tips på hur du kanske kan få till ett fint amningsavslut.

Apropå att lyssna in varandras erfarenheter och den enorma bank av erfarenhet och kunskap som faktiskt finns hos kvinnor:

Jag frågade efter tips på amningsavslut på mitt instagramkonto @fodamedstod eftersom jag nu känner att jag vill börja avsluta amningen. Jag är lite trött på att ha en tvååring som skriker, gnäller och kräver tutte i tid och otid. Vi har fortfarande mysiga amningstillfällen men de som har blivit omysiga har sakta gått och blivit fler. Jag fick så många bra svar! Så, här nedanför har jag nu sammanställt några av de många kloka svar jag fick:

Alla mina avslut har varit mer eller mindre långa processer (är mitt i ett avslut nu). Det har fått ta tid, helt enkelt. För mig har dagamning alltid varit lättast att sluta med först. Då har jag börjat att avleda när jag vet att det vankas amning, kanske gått bort från soffan, hittat på någon lek. Med tiden har jag kunnat föreslå att vi läser eller sjunger istället- nästan lika mysigt! Nattamning är värre för mig, svårare att avleda där.. Men att sluta nattamma har alltid varit enklare än jag har trott, så det har ändå gått bra. Sedan har jag sist av allt slutat med kvälls och/eller morgonamning. Kvällsamningen ersätts med bok. Läsning är väl alltså mitt bästa tips för avslut…

Plåster på brösten. Säga att de har ”ajaj” men man kan gosa istället. Visa plåstren dagtid så barnet är förberedd innan hen är övertrött. (För oss så funkade även att erbjuda bärsjal för att han var så himla sjal-förtjust och njöt otroligt mycket av att vara på ryggen.)

Slutade vid 15 månader redan. Men vi förberedde med att läsa bok om amningsavslut (Dags att sluta amma säger mamma) läääänge (två månader kanske) . Sen pratade vi om att saker tar slut och att tutte skulle ta slut. Dagarna gick jättebra, han köpte det nästan rakt av, nätterna var tuffa. Han fick vatten i flaska, vi bar i sele och gosade.

Jag hade tvärtom, barnet slutade innan jag var redo (14 mån) så kan egentligen inte ge några råd, men jag hann iaf sluta nattamma av egen vilja typ 2 mån innan. Då körde jag på: ”jag vill inte”. Och stod ut med världens mest övergivet ledsna barn. (Första gången jag hörde denna typ av gråt, inte sur eller arg, bara bottenlös ledsen). Jag tröstade, och det var över efter en halvtimme. Efter det hade barnet köpt att det inte skulle bli mer bröst på natten… Min mamma åkte bort för att sluta amma systern på 90-talet då det hon hade gjort med mig och brodern inte funkade på henne. Så pappa fick ta oss själva i 3-4 dagar och när hon kom tillbaka var det inget problem tydligen…. Jag önskar lycka till och håller tummarna att du hittar ett sätt som funkar för er. Och att det går hyfsat fort i alla fall. <3

Dr Jay Gordons metod rekommenderas av de som praktiserar sk nära/lyhört föräldraskap. Den och boken somna utan gråt var bra bas för min del. Men i slutändan var det korta, enkla att jag som mamma var tvungen att vara helt säker på att vilja sluta. Barn är så lyhörda att de snappar upp osäkerhet och då blir det tokigt. ”Menar mamma verkligen detta?” För min del ledde min ambivalens kring avslut till rejäl amningsaversion mot min äldsta tyvärr. Nu har vi slutat men han kan uttrycka saknad och önskan så här ett år senare…

Jag avslutade en amning med min äldsta efter nästan fem år- det var mycket prat och samtal- det hade varit en så stor del av vår relation. Och en viktig faktor för i anknytningen när hon var bebis och jag mådde dåligt. Det var sorgligt att sluta men jag var färdig och hade försökt avsluta många gånger innan. Mitt andra barn slutade pga graviditet när hon var två- jag hade dåligt samvete eftersom det var jag som inte ville och bara blev arg när hon tjatade. (En tvååring ammar ju som en nyfödd, minst!) Jag säger som @liselnaeslund att det är viktigt att du som ammande har landat i beslutet och verkligen är klar, kanske behöver en sörja att det är över eller det som varit svårt? Men jag har också tagit med mig att det är okej att backa även om du bestämt avslut, kanske var någon av er inte redo? Eller tidpunkten blev fel. Oavsett, grattis till era två år!

Vill tipsa om Lin Dahléns text(er) om detta (bloggen sagogrynet eller boken ”Amning i nöd och lust”) Hjälpte mig mkt när jag ville avsluta amningen med min 2,5-åring 💗

Det beror så mkt på barnet! Lilla H är ju så stor så du kan förklara… jag tyckte det hjälpte att pappan gick in och tog många av de stunder då han egentligen velat amma. Det var skönt att lämna över, att inte vara nummer ett. Jag sa att tutten var slut. Och det tog inte så lång tid innan han accepterade! Fint inlägg.

Jag har ammat alla mina ungar till runt två års ålder. Vi har slutat när brösten blivit någon himla lattjolajbanlåda som man flinande står på ett ben och tuttar från 😏. Vid det laget har det varit lättare för mig att avsluta också. Håller med om att det är hjärtskärande när de blir ledsna på riktigt. Jag har bytt till icke-amningsvänliga kläder och haft avledning i form av gosedjur och saga den första tiden vid avvänjningen.

Oj! Längesen jag slutade amma. Barn nr 1 slutade själv vid 13 månader (till min sorg), barn nr 2 slutade vid 2 års ålder för jag kände att det var dags. Hon var envis hon med och ville inte sluta. Men jag och min man la upp en plan. Nattamnigen gick bäst då maken tog barnet och sov i annat rum. Det tog några dygn med det gick. I och med att jag började arbeta och hon på dagis så föll det sig att hon fick amma 3 gånger om dagen. Jag var väldigt bestämd med hur ofta det skulle ske och hon kunde vara bra gnällig hon med. Jag minns en gång när hon var trött och grinig och jag skulle hämta henne på dagis, enklaste lösningen var en liten amningsstund. Jag trodde jag satt i min ensamhet men fick frågan dagen efter av personalen om jag fortfarande ammade!! De hade ju inte de med att göra! (H var då ca 20 månader.) Nåväl processen för att sluta var rätt lång, mer som utfasning. Mycket prat med barnet om att sluta, att mamma vill ha sina bröst för sig själv, bara kramar, gos och pussar. Ungefär så 22 år senare.

TACK.

Amning som engagerar! De bästa blogginläggen om amning år 2019

Lämna en kommentar

Det är helt otroligt att år 2019 snart har passerat. Jag skrev ju nyss en sammanfattning av år 2018 här på bloggen – vad har hänt? Mycket har hänt, och under tiden har ett år till gått. Jag älskar att bloggen lever vidare, och att den får nya läsare hela tiden. Något som jag har lärt mig är att amning är ett ämne som engagerar och de blogginlägg som jag publicerar här om amning – de får nästan alltid stor spridning. Kanske beror det en hel del på att de jag har haft så eminenta amningsgästbloggare? Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och driver bloggen Babybaby.se var först ut här på Föda med stöd år 2019 när hon skrev om att barn inte använder bröstet som ”napp”. För vad kom egentligen först? Bröstet eller nappen? Bröstet såklart.

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

Paola Oras, som är barnmorska och forskar om amning och hud mot hud har skrivit två gästinlägg här på bloggen i år. Det första inlägget handlade om hur lågt prioriterad amning är som hälsofråga, och att det lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin. Det är en industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett, och den är helt okänslig för konjunktursvängningar. Här finns alltså pengar att tjäna! Sedan några decennier går amningen i Sverige ner, och den bristande myndighetsövervakningen av barnmatsindustrin kan vara en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer.

Amning – en hälsofråga med låg prioritet som lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin

Hennes andra blogginlägg handlar om hur vi har tagit hand om våra småbarn i Sverige under de senaste 300 åren. Det har förändrats över tid, och de råd som ”experterna” har gett oss under denna tid har också förändrats.

Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Experter och föräldrar i rådgivningen kring spädbarnsvård- ett historiskt perspektiv

Vill du skriva det bästa blogginlägget om amning år 2020 här på Föda med stöd? Välkommen att maila mig på info@fodamedstod.se

Spädbarnsvård

Experter och föräldrar i rådgivningen kring spädbarnsvård- ett historiskt perspektiv

Lämna en kommentar
Spädbarnsvård
Närhet, trygghet och tröst

Av Paola Oras

Hur vi tar hand om våra småbarn har ändrats en del i Sverige de senaste 300 åren och råden från experter har också förändrats under den tiden. De folkliga traditionerna har inte varit desamma som experternas råd om hur spädbarn bör tas omhand, så det är intressant att titta på de två spåren var för sig. Om vi börjar med att titta på hur experternas råd har sett ut under den här tidsperioden så kan man konstatera att de förändrades mycket över tid men att de också har vissa gemensamma drag. Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Det material som texten grundar sig på är framförallt Kajsa Ohrlanders bok: När barnet fick en kropp: om statsmaktens försök att ändra folkliga traditioner inom barnavården från 1700-talets mitt till 1900-talets början, från 1987 samt Marianne Liliequists avhandling: Nybyggarbarn- Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850-1920, från 1991.

Idag har barn stora rättigheter i Sverige och det är för oss en självklarhet att det finns ett intresse för hur vi bäst tar hand om våra barn, men går vi längre tillbaka i tiden är det inte självklart att samhället skulle intressera sig för de små barnen, de var i första hand familjens angelägenhet. Anledningen till att det här intresset växte under 1700-talet var att man förstod kopplingen mellan befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt.

Spädbarnsdödligheten var hög och kunde man få ned den så kunde man få befolkningsmängden att växa och därmed få en ekonomisk tillväxt. Alltså vaknade intresset för spädbarnen. Staten tog också över mer och mer av det traditionella fadersansvaret och papporna fick en mer perifer roll i familjen. Mammorna ansågs obildade och okunniga men var samtidigt nyckelpersoner när det kom till spädbarnen som skulle räddas. Man kan säga att staten gick i förbund med barnen mot de okunniga föräldrarna, framförallt mammorna, samtidigt som de var tvungna att gå via mammorna och försöka få dem att följa experternas råd kring spädbarnsvård.

Amning, sömn och tröst

Några viktiga områden i spädbarnsvården är amning, sömn och tröst. Fram till 1920-talet var rådgivningen inriktad på att amningen var viktig och att mamman själv skulle amma sitt barn. På den här tiden baserades den medicinska vetenskapen framförallt på de gamla humoralpatologiska teorierna som bygger på att sjukdomar uppstod genom obalans mellan olika kroppsvätskor. Amningen sågs då som en självklar förlängning av fosterlivet där bröstmjölken ”beredes av samma slags blod som fostret blifwit danat” (Ohrlander 1987, s. 34) och alltså var det den biologiska mammans mjölk som ansågs viktig för barnet. Användningen av ammor har aldrig varit särskilt utbredd i Sverige jämfört med andra europeiska länder och var ingenting som rekommenderades under den här tidsperioden. Om mamman själv inte kunde amma så rekommenderades i första hand ersättning i form av ”halvmjölk”, det vill säga hälften komjölk och hälften vatten. Mammans egenskaper  och känslor ansågs överföras till barnet via mjölken och i de fall en amma trots allt användes var det viktigt att amman hade en god karaktär och liknade mamman och att hon togs väl om hand. I Ohrlanders bok (1987) ger Cederschiöld (1868) en beskrivning av hur en amma borde vara.

” …omkring 25 år. Hennes mjölk skulle inte vara yngre än 14 dagar eller äldre än 4-5 månader. Hon borde till förståndet vara kvick och rådig, till sederna from, ärlig och beskedlig, till lynnet mild och glättig. Hennes hull borde vara stadigt och fylligt, huden slät, andedräkt och tunga rena, tandkött och tänder friska. Hon borde se och höra väl, ha välljudande stämma samt ett rent uttal. Hon borde inte vara hysterisk eller ha nervkramper.” (Ohrlander 1987, s. 38)

Stor vikt fästes också vid att den ammande mamman skulle vara i känslomässig balans för att inte överföra negativa känslor på barnet. Under 1900-talet förändrades detta i och med den medicinska vetenskapens framsteg och att bröstmjölkens kemiska sammansättning kom i fokus. Inställningen till att använda en amma blev lite mer positiv och fokus låg på både mammans och ammans fysiska hälsa. I och med det ansågs det inte längre viktigt att amman behandlades väl, tvärtom uppmuntrades föräldrarna att inte ha överseende med hennes fel och brister. Mammans egen sinnesstämning ansågs inte heller viktig längre utan amningen blev helt och hållet en fysisk fråga.

”Ofta är det ren okunnighet eller vidskepelse, som göra, att modern försummar sin plikt att giva barnet di. Utan verklig anledning inbillar modern sig själv eller inbillas hon av andra, att hon är för klen eller nervös för att giva barnet di. Av vem som helst, av välvilliga men okunniga anhöriga, ta den unga modern råd angående uppfödningen av sitt barn.” (ur Jundell 1913, i Ohrlander 1987, s. 41)

Förutom att man nu lämnat idén om att mammans sinnesstämning var av betydelse så började man se amningen som en modersplikt eftersom man hade klart för sig att amningen medförde hälsofördelar. Det är också värt att notera att det är mamman och hennes ”okunniga anhöriga” som får skulden för idéerna trots att det är tidigare experter som spridit dessa. Till skillnad från kyrkan hade den medicinska vetenskapen få tvångsmedel att ta till men möjligheten att bötlägga kvinnor som inte ammade diskuterades faktiskt.

Gällande amningstider så förespråkades viss regelbundenhet och ordning redan under 1700-talet. Jämfört med senare rådgivning var dock inställningen mycket mjukare under den här tiden, samtidigt var råden aldrig samstämmiga med den barnstyrda amning som praktiserades bland folket. Från 1800-talet och framåt skärptes tonen något mot det som experterna ansåg vara ovanor hos folket och man förespråkade som regel 2-3 timmars intervall mellan amningarna. Intervallen skulle dock inte följas slaviskt utan i viss mån anpassas efter barnets behov. Det var först på 1900-talet som den extremt reglerade amningen fick genomslag där barnet skulle ammas 20 minuter varje gång, max en halvtimme, och amningarna skulle förläggas till klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Man började också rekommendera en tidigare avvänjning än vad som praktiserades bland folket, redan vid 10-12 månader.

Den medicinska vetenskapens genomslag vid sekelskiftet flyttade fokus mot fysiologiska processer, kemiska analyser, hygien, regelbundenhet och uppfostran. En kombination av fysiologiska och moraliska förklaringar låg ofta bakom råden. Idealet var att barnet skulle fungera som en liten klocka och att det skulle lära sig självbehärskning och lydnad från livets första dag. I bondesamhället fanns inställningen att barnet hade en viss rättighet till amningen och att man inte hade rätt att ”beröva barnet diandets njutning”. Bland det tidiga 1900-talets experter var det dock just det men ansåg viktigt, att barnet skulle lära sig att inte ge efter för det lustfyllda, den övningen ansågs vara karaktärsdanande. Att spädbarnet fungerade annorlunda än en vuxen sågs mer som ett problem som skulle fostras bort än som något man skulle försöka förstå och lyssna på.

När det gäller gråt, skrik och tröst så ansågs gråten vara mycket farlig för barnet och något som genast skulle åtgärdas ända fram till 1800-talets senare hälft. Under 1900-talet blev gråten mindre farlig. Även om sådant som smutsiga blöjor och skavande kläder skulle åtgärdas, så skulle mamman, i uppfostringssyfte, se till att inte alltför snabbt trösta barnet.

Amning, sömn och tröst
Ett litet barns behov

Under 1700-talet och 1800-talets första hälft är det återigen de humoralpatologiska teorierna om balans mellan kroppsvätskor som ligger bakom råden. Eftersom kroppsvätskorna inte flödar fritt under gråten hade man föreställningen att skrikandet kunde leda till både sjukdom och död.

”Kunna barn undgå att skrika så är det wäl. Mycket skrikande kan ha elaka påföljder. Blodet qwarhålles under skrikandet uti hjärnan. Det sliper wäl in genom lungpulsådern, men ej ut. At jag ej må nämna, det däraf för barnet torka i halsen, blifwer hett, och kan lätt få bråck.” (ur Rosén von Rosenstein, 1764, i Ohrlander, 1987, s. 50)

Gråtens farlighet handlade inte enbart om att barnen blev röda i ansiktet då de skrek och att blodet hölls kvar i huvudet utan också om att gråten kunde bero på bakomliggande orsaker som i sin tur innebar obalans mellan kroppsvätskorna. Dessa kunde till exempel vara grön avföring eller förstoppning, eller att mjölken var dålig på grund av mammans sinnesrörelser eller felaktiga kost. Man ansåg också att det kunde bero på överbelastning av magsäcken på grund av för mycket mat. När gråtens farlighet upphörde mot slutet av 1800-talet låter det istället så här:

”…och på det att det icke må vänja sig att genom skrik tilltvinga sig allt hvad det åstunda, och att åter bli upptaget och buret på armarna. Barnet bör nämligen ifrån sin spädaste ålder lära sig att blifwa lydigt och underordna sina önskningar moderns vilja. Sålunda ska barnets uppfostran börja redan ifrån första dagen af dess tillvaro.” (ur Cederschiöld, 1873, i Ohrlander, 1987, s. 56)

Av samma humoralpatologiska skäl avrådde man från att vagga barnet fram till senare hälften av 1800-talet. Det kunde leda till sjösjuka och kräkningar och en alldeles för häftig blandning av kroppsvätskorna. Motarbetandet av vaggandet och vyssjandet upphörde dock inte i och med att de humoralpatologiska teorierna övergavs, senare blev det en moralisk fråga, att barnen inte skulle skämmas bort genom att tröstas på det viset.

Under samma period som de humoralpatologiska teorierna styrde trodde man också att sjukdomar uppstod ur ett sjukdomsaltrande ämne i atmosfären och att dålig luft var en orsak till sjukdomar, de så kallade miasmiska teorioerna. Därför fanns ett stort intresse för arrangemangen kring barnets sovplats. Den skulle vara sval, ljus, öppen, inte för nära golvet och med möjlighet till god luftväxling. En intressant detalj som få känner till är att den klassiska spjälsängen byggdes utifrån miasmiska teorier.

Spädbarnets behov, amning
Att få amma fritt

Behovsinriktad spädbarnsvård

Om man istället vänder blicken mot föräldrarna och den praktiserade spädbarnsvården så kan man säga att det  i bondesamhällets Sverige under 1700- och 1800-talen praktiserades en behovsinriktad spädbarnsvård. Det innebär att hela familjen var involverad i att tillgodose barnets behov av tröst, närhet, vyssjande och vaggande och att barnen ammades ”på minsta pip” (Liliequist, 1991). Det fanns ofta praktiska skäl till att människor gjorde som de gjorde men givetvis också föreställningar om vad som var bäst för barnet. I trångbodda dragiga stugor var det en utmaning att hålla ett spädbarn varmt om natten. Att ha barnet hos sig i sängen var därför ett enkelt sätt för mamman att hålla barnet lagom varmt och gjorde det samtidigt enkelt att amma vilket gav lugn och ro och mer sömn till hela familjen. Amning var både viktig näring och tröst för barnet och en av få tillgängliga barnbegränsningsmetoder för föräldrarna. Amningsperioden varade oftast i två till tre år eller tills det kom ett nytt syskon. Amning under första levnadsåret ansågs vara ett minimum och det hände också att barn ammades i fem till sex år. Det fanns områden i Sverige där amningsförekomsten var lägre, med hög barnadödlighet som följd, och det berodde till stor del på att de mammorna trodde att det var nyttigare att ge barnet komjölk. Skrik och gråt hos barnet var signaler man tog allvarligt på och som man snabbt försökte åtgärda orsaken till. De berättelser som finns nedtecknade vittnar om att man såg de första åren i barnens liv som en tid då de skulle hållas nöjda och glada. Det ansågs helt enkelt inte lönt att försöka uppfostra ett litet barn utan man bejakade att de var som de var och bemötte dem på deras egen nivå. Barnen ansågs vara fullt utvecklade känslomässigt men vare sig mogna eller mottagliga för att lära sig fasta vanor, lydnad eller moral. Tanken att det skulle vara ohälsosamt för de små barnen att få sin vilja igenom var en främmande tanke i bondesamhället.

Under 1900-talet verkar det som om experterna fick lite mer inflytande över föräldrarna i och med att fler kvinnor började föda barn på sjukhus och var tvungna att inrätta sig efter sjukhusets rutiner. Föregångaren till dagens barnavårdscentraler, Mjölkdroppen, byggdes även ut och gjorde att fler mammor kom i direktkontakt med ”experterna”. Fast hur noggrant råden efterlevdes i verkligheten kan nog diskuteras.

Kunskap om amning har låg status

Det känns skönt att konstatera att kunskapsläget är ett annat idag och att många råd har ändrats till det bättre. Trots det kan jag inte låta bli att fortfarande se den röda tråden skymta fram från denna rådgivningshistoria. Att ”experter” går i förbund med barnet mot mammorna och levererar råd med samma självklara auktoritetsroll som tidigare, trots att dessa råd ibland är helt ovetenskapliga. För mig som arbetar med amning händer det att jag får höra en del felaktiga råd som föräldrar fått från sjukvårdspersonal och som särskilt riktar sig mot hur mammorna gör. Det kan vara råd som rör alltifrån att inte låta barnet somna vid bröstet, till att introducera smakportioner tidigt, till påståenden om att bröstmjölken bara är blask när barnet är runt ett år och därför påverkar tillväxten negativt. Kunskapsbristen om amning är stor bland många som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det beror delvis på att de flesta grundutbildningar som vårdpersonal genomgår innehåller oerhört knaper information om amning, om ens någon alls. Men det beror också på att kunskapen har låg status och därför inte tillmäts samma värde som annan kunskap.

stöd och amning

Amning – en hälsofråga med låg prioritet som lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin

6 kommentarer
Hälsofördelar med amning

Av Paola Oras

The British Medical Journal som är en högt ansedd vetenskaplig tidskrift publicerade nyligen en ledare med rubriken ”Calling time on formula milk adverts” Bmj.com/content

De har beslutat att framöver inte ta in några annonser från barnmatsindustrin i sin tidning, vilket de tidigare alltså har gjort. För närmare 40 år sedan kom WHO med en internationell kod mot marknadsföring av bröstmjölksersättningar som många länder, inklusive Sverige, valde att ställa sig bakom. Koden innefattar bland annat förbud mot all reklam för bröstmjölksersättningar eller liknande produkter som kan konkurrera med amningen och den förbjuder även reklam för nappar och nappflaskor.

Igår publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet som jag var medförfattare till:

Amning minskar stoppa oetisk reklam

Barnmatsföretag bryter mot WHO-kod

Artikeln ville belysa hur barnmatsföretag i Sverige bryter mot WHO-koden och berörda svenska myndigheters underlåtenhet som spelar barnmatsindustrin i händerna. Artikeln ville också belysa de starka banden mellan vården och barnmatsindustrin och hur vi som arbetar inom vården måste ta vårt ansvar och aldrig samarbeta med eller ta emot pengar från barnmatsföretagen.

Amningen i Sverige går ned sedan ett par decennier och BMJ-artikeln framhåller att bristande myndighetsövervakning av barnmatsindustrin är en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer. Barnmatsindustrin omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett och är helt okänslig för konjunktursvängningar som andra industrier känner av.

Oavsett det ekonomiska läget i landet fortsätter spädbarn nämligen att äta. Det ligger i deras intresse att så många som möjligt slutar amma så tidigt som möjligt. Varje barn som föds är en potentiell kund, det är så man måste tänka i ett barnmatsföretag.

Barnmat
En potentiell kund till ett barnmatsföretag

År 2016 publicerade en annan prominent vetenskaplig tidskrift, the Lancet, en serie artiklar om amning. Rollins med flera står bakom en av artiklarna med titeln: Why invest, and what it will take to improve breasfeeding practises? och där lyfter de fram att barnmatsindustrin är en stor och växande industri vars marknadsföring underminerar satsningar på att förbättra amningen. Det är lätt att underskatta barnmatsindustrins inflytande och en del frågar sig varför vi överhuvudtaget behöver lyfta amningsfrågan bortom individnivå?

Amning ur ett folkhälsoperspektiv

En viktig anledning är att amning innebär en rad hälsofördelar för både kvinnor och barn som ur ett folkhälsoperspektiv har stor betydelse. För barnet innebär amning till exempel en minskad risk för mag-tarminfektioner och luftvägsinfektioner, övervikt, diabetes och plötslig spädbarnsdöd och för mamman en minskad risk för bröstcancer, äggstockscancer och diabetes. www.thelancet.com/journals

De som arbetar med amning mer direkt i Sverige är huvudsakligen personal inom offentlig vård och personer inom den ideella organisationen Amningshjälpen. Det är ganska blygsamma summor pengar bakom de verksamheterna jämfört med barnmatsföretagens budgetar. Det är lätt att vara naiv och tro att barnmatsföretagen i grunden är moraliska och enbart finns där för de föräldrar och barn som behöver alternativet och det är viktigt att förstå att deras vinstintresse har hög prioritet.

Amning framställs ofta som ett personligt val, och naturligtvis är det kvinnor själva som ska välja om de vill amma eller inte, men alltför ofta förbiser man att både kvinnors önskan om att amma och deras faktiska amning påverkas av många olika yttre faktorer. Amningen sker inte i ett vakuum där kvinnans personliga preferenser är det enda som styr. De satsningar som har gjorts globalt för att främja amning, framförallt Baby Friendly Hospitals, har i studier visat sig öka amningen överallt i världen där de implementeras, vilket visar på att amningen är påverkbar och inte en isolerad företeelse.

stöd och amning
Foto: Lovisa Engblom

Olika faktorer som påverkar hur kvinnor ammar är till exempel vilka amningserfarenheter som finns i den egna familjen, stöd av närstående och vårdpersonal, olika vårdrutiner och läkemedel som är vanliga i samband med förlossningen, kulturella normer, attityder i samhället, föräldraledighet samt kunskap hos både föräldrar och vårdpersonal.

Kollektivt ansvar att möjliggöra amning

Synen på amning som ett personligt val är också något Rollins och medförfattare problematiserar. De menar att det synsättet lägger över ansvaret för att få amningen att fungera på enskilda kvinnor samtidigt som inte tillräckligt görs för att ge rätt förutsättningar. Om amningen inte går så bra tar många kvinnor på sig det som ett personligt misslyckande. Att behöva avsluta amningen tidigare än önskat kan väcka starka känslor av ilska, sorg, skuld, och otillräcklighet hos den enskilda kvinnan. Rollins och medförfattare menar att vi har ett kollektivt ansvar att möjliggöra amning och att vi måste lyfta frågan högre upp. I Sverige uttrycker 97% av gravida kvinnor att de vill amma och de flesta vill amma fullt i sex månader. Statistiken visar att endast 14 % fortsätter att amma fullt i sex månader, så något händer på vägen.

Om vi zoomar in på Sverige och omständigheter bortom individnivå som kan ha bidragit till den sjunkande amningen så finns det flera saker att ta tag i. Den hjälp och det stöd kvinnor får för att amma kommer huvudsakligen från den offentliga vården och där görs otillräckliga satsningar för att all vårdpersonal ska ha grundläggande kunskaper om amning för att kunna ge evidensbaserad vård och det lyhörda stöd som krävs. Under 90-talet fanns en nationell kommitté som hade ansvar för att upprätthålla den ”golden standard” som är grunden i WHO:s och Unicef:s Baby Friendly Hospitals och som på svenska kallas De tio stegen till en framgångsrik amning. Kommittén lades dock ner 2004 och sedan dess ligger ansvaret för att upprätthålla standarden på de enskilda klinikerna.

Amning är både en barn- och kvinnofråga med låg prioritet och ett område där okunskap bland vårdpersonal är mycket mer accepterat än inom andra områden.

Problemen med barnmatsindustrin som både redaktörerna på BMJ och Rollins och medförfattare pekar på finns även i Sverige. Representanter från olika barnmatsföretag är mycket aktiva med att besöka lärosäten och barnavårdscentraler där de marknadsför sina produkter samtidigt som de bjuder på exempelvis lunch. De delar också ut gratisprover till vårdpersonalen och skickar produkter hem till föräldrar. Många som arbetar på vårdutbildningar eller barnavårdscentraler verkar inte vara medvetna om att detta strider mot WHO-koden. Flera som jag har pratat med har uttryckt att de tycker att det är viktigt att de får information om de produkter som finns på marknaden för att kunna informera de föräldrar som behöver använda dem.

Får föräldrar som flaskmatar mer sömn?

Jag kan hålla med om att den informationen är viktig, men frågan är om det är företagen själva som ska tillhandahålla information som borde vara objektiv? Barnmatsföretagen är skickliga på att marknadsföra sina produkter och har ändrat strategier genom åren. På 1960-talet innehöll reklamen ofta texten ”barnläkare rekommenderar” medan de numera låter bilderna tala för sig själva med exempelvis fina pappor som flaskmatar nattetid vilket både kan ge associationer till att bröstmjölksersättning gör att föräldrar får mer sömn och leda tankarna till flaskmatning som en modell för jämställdhet. En annan smart strategi är produktutveckling som kringgår förbudet mot att marknadsföra nappflaskor. De så kallade klämmisarna är i praktiken som en nappflaska. Även ett litet barn kan suga i sig innehållet utan att alls vara moget för att lära sig att äta.

Otydliga rekommendationer

Ett annat problem i Sverige är otydliga rekommendationer. Sedan 2003 har rekommendationen i Sverige varit helamning i sex månader. Detta var en ändring från tidigare då rekommendationen var fyra till sex månader. Som tidningen Amningsnytt kunde visa i sin telefonundersökning 2011 var det dock få BVC-sjuksköterskor som följde rekommendationen om sex månader. Av 73 tillfrågade följde 51 inte rekommendationen utan rekommenderade smakportioner före sex månaders ålder till de föräldrar de träffade. Samma år kom Livsmedelsverket ut med en modifiering av sin rekommendation om helamning i sex månader där de anger att barnet kan börja med kryddmåttsstora smakprov från fyra månaders ålder.

Barn och mat
När ska barnet börja smaka?

Så här motiverar de sin ändring:

”De råd som ges till föräldrar om amning och tillvänjning varierar mycket, vilket är förvirrande för föräldrarna. Rekommendationen om att amma helt i ungefär sex månader infördes i Sverige 2003 (…) Inom barnhälsovården finns både de som har anammat dessa råd och de som har valt att fortsätta att rekommendera introduktion av smakportioner vid 4-6 månaders ålder. De som rekommenderar smakportioner före sex månaders ålder menar att tilvänjningen går lättare då, men det finns inga vetenskapliga bevis för detta. Att införa ett råd om att låta barn få små smakprover från tidigast 4 månaders ålder om de visar intresse, kan möjligen vara ett sätt att få till stånd en större enighet i rådgivningen till föräldrarna.”

(Livsmedelsverket (2011). Råd om mat för barn 0-5 år. Rapport 22-2011)

Om du inte tror vad du läser, så läs igen. De skriver också att många föräldrar vill påbörja introduktionen av mat innan barnet är sex månader. Man kan undra vad som är hönan och ägget…

Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin

Om de flesta föräldrar blir rekommenderade att börja med annan mat före sex månader av sjukvårdspersonal så är det ju inte så konstigt att de också vill göra det. De flesta föräldrar utgår trots allt ifrån att sjukvårdspersonalen kan sin sak. Livsmedelsverkets ändring utnyttjades snabbt av barnmatsindustrin som började sälja produkter från fyra månader, innan dess fanns endast barnmat från sex månader i butikerna. Trots att representanter från Livsmedelsverket medgett att det inte blev så bra med det nya tillägget så har ingen agerat för att rätta till det, det är nu åtta år sedan ändringen kom.

För att illustrera hur absurd den här ändringen är kan man dra en parallell till Livsmedelsverkets rekommendation om 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Hur skulle det vara om de plötsligt gick ut med att det räcker med 20 minuters fysisk aktivitet om dagen, inte för att det finns några hälsomässiga fördelar, utan helt enkelt för att vårdpersonalen tycker att det verkar mer rimligt att rekommendera 20 minuter och för att folk i allmänhet tycker att 20 minuter räcker. Alla väljer förstås själva hur mycket eller lite de vill röra på sig, precis som ammande kvinnor är de som avgör hur länge de vill amma, men att basera folkhälsorekommendationer på sådana grunder – det är lite knepigare.

Långtidsamning

Apropå att amma länge!

1 kommentar

Jag fick många kommentarer på mitt förra inlägg – det om långtidsamning – på Facebook och instagram! Så roligt när något av mina inlägg väcker ett sådant engagemang. Mina inlägg om amning brukar engagera. Ett tips om du också vill hänga med i diskussionen är att gå med i min facebookgrupp Föda med stöd. Även om jag vet att det är en stor överrepresentation av doulor och barnmorskor där med ett stort intresse för just sådana här frågor så blir jag ändå lite förvånad över att det är så många som har erfarenhet av långtidsamning! Alltså wow vad mäktigt. Här är några av kommentarerna på mitt förra blogginlägg:

Maj:

Härlig beskrivning Märta! Jag ammar fortfarande Simon som snart är fyra år och det är så mysigt och praktiskt. Tycker det är spännande att vi nu kan kommunicera på ett helt annat sätt än när han var bebis. Nu berättar han att mjölken är god, han älskar tutte, leker och pratar till brösten även när han inte ammar. 
Har inte fått så många negativa kommentarer från andra men visst får man pikar där folk verkar oroliga att han ska amma tills han är 15 år gammal. Känns så skönt att vara barnmorska i dessa stunder och kunna ”försvara” min amning genom att förklara barnets sug och närhetsbehov etc. 
Jag ammar helt fritt, vissa dagar mycket, andra inget alls. Omgivningen är väldigt nyfiken/bekymrad över ifall jag har ngn mjölk kvar. Jag kan ju faktiskt fråga min son om han får i sig mjölk och tydligen finns den där. Tänker att även om mjölken hade sinat är det ju också närhet vi får ut av det och så länge Simon är nöjd ser jag ingen anledning att bekymra mig.  
Det är också ovärderligt att amma en sjuk unge som annars inte skulle fått i sig mat och dryck utan febernedsättande (som  Cecilia beskrev). Visst leder amningen till att jag vabbar mer om Simon har hög feber men jag tycker det är värt det.

Cecilia:

Stor igenkänning från mig med 💕 Jag tyckte det va super att amma Tim när han började förskolan och blev magsjuk varje månad. Det va så lätt att få i honom vätska genom amningen.

Natalia:

Så fint❤ Känner igen mig. Ammade tills yngsta fyllde 2, hade kunnat amma längre utan problem och hade gärna velat. Men åh vad folk rynkade på pannan, förstår inte åt vad? Är så vackert att se hur en kropp kan förutom att mata, ge bebis så mycket.

Karin:

Visst är det underbart att amma! Ammade min yngsta i 14 månader. Slutade p g a att jag var tvungen att åka bort i fem dagar. När jag kom hem hade min dotter tappat intresset för amningen, vilket jag tyckte var jättetrist. Fick också många pikar och höjda ögonbryn från folk i min omgivning. Men som äldre mamma (41) hade jag en självsäkerhet som gjorde att jag kunde strunta i allt sådant. 

Shannon:

Jättefint skrivet Märta! ❤️🙏🏾 känner verkligen igen allt. Ammade storasyster till att hon nästan var tre år gammal och ammar lillasyster nu på sex månader med så mycket glädje och nyfikenhet kring hur länge hon kommer vilja amma. Kram! 

Anna:

Jag ammade min yngste till 4 nånting… nu har han precis fyllt 6 och kan säga ”åh jag vill ha tuttemjölk” och tycka att det är orättvist att det inte funkar längre. Jag har ammat alla 4 länge och brukar säga att det är så häftigt att amma ett barn över 1 år eftersom de visar sådan tacksamhet över amningen. Det där att de verkligen beskriver det som det bästa de kan få… ”bättre än glass”… obeskrivligt!

Elvira:

Heja amningen!
Jag har ammat fyraåring på flygplan. Perfekt när båda är trötta och less på långflygning över Atlanten. Jag var först rädd att få kommentarer från grannar eller personal. Men vi var rätt diskreta och jag tror inte de ens hade i åtanke att det var amning vi ägnade oss åt. Om de hade kommenterat så skulle jag ha kontrat med att de borde vara nöjda så länge som föräldrar kan hålla barnen nöjda och lugna under så långa åtta timmar.

Jag kan säga att fbgruppen långtidsamning verkligen har gjort skillnad för min trygghet i att fortsätta amma trots oförstående omgivning. Jag har där sett så många exempel på hur bra det kan funka att fortsätta amma så länge som mamma och barn vill. Det har verkligen hjälpt till att normalisera långtidsamning.

Stort tack för era fina kommentarer! De har verkligen boostat mig.

Långtidsamning
Amning på en parkbänk i Spanien!
Amning av stort barn

Att amma en ettåring. Om långtidsamning

1 kommentar
Amning av stort barn
Gos, mat, tröst, närhet, trygghet, oxytocin, lugn och ro.
Foto: Lovisa Engblom

Min yngsta dotter är ett och ett halvt år och hon älskar fortfarande att amma. Själv är jag ju nu en ganska luttrad fembarnsmor – jag vet till exempel hur fort barnen blir stora. Vår äldsta är 15 år och hon vill inte klättra på sin mamma i soffan och amma tills hon somnar. Nej, hon poppar in och ut ur vår tillvaro som ett popcorn. Det finns en hel värld där ute som är oändligt mycket mer intressant än hennes familjehem just nu. Precis som det ska vara. Så medan jag sitter i soffan och känner min ettåring somna vid bröstet trots att hon är över ett år nu så känner jag ingen stress i världen över det.

Men det hände någonting när hon blev större och vi fortsatte att amma. Det började komma små försynta kommentarer. När ska hon vänjas av? När ska hon sluta amma? Nyss, då hon var hon tvungen att sövas på sjukhuset så blev det väldigt påtagligt att det vanliga inte är att amma stora barn. Det här med att fasta innan narkosen och inte få tröstamma efter provtagning och stick! Hur skulle jag förklara för henne när hon drog i min tröja och signalerade att nu, nu ville hon amma. När hon vaknade ur narkosen var jag så glad att äntligen få ta upp henne och amma igen. Då såg jag att vissa i personalen reagerade med blygsel. Ett så stort barn som togs upp och ammades! Men för oss skulle allt annat ha varit så onaturligt just där och då.

Hon äter vanlig mat med god aptit. Helst då hela familjen sitter samlad runt bordet. Att sitta och äta barnmat för sig själv på egna tider har hon inte riktigt vant sig vid men att plocka pastaskruvar, majskorn och små kycklingbitar från tallriken när vi andra äter av samma mat går hur bra som helst. Nappflaska och napp vill hon inte ha. Vi har provat. Så när jag är borta äter hon vanlig mat och somnar utan något i munnen. När jag är hemma vill hon amma tills hon somnar.

Gosamning, tröstamning och akrobatamning

Det är annorlunda att amma en 1,5-åring jämfört med att amma en liten bebis! För nu kan hon uttrycka och visa vad hon vill på ett helt annat sätt än förut. Hon kan gnälla, vara missnöjd eller bara dra bestämt i min tröja. Hon kan amma i de mest konstiga positioner. Som en liten amningsakrobat. Ja, ibland får hon bara fatt i mitt bröst i farten. Och när jag någon gång markerar att ”Nej, nu räcker det, nu vill jag inte amma” så kan hon markera sin besvikelse genom att teatraliskt lägga sig helt platt och raklång på golvet och gråta rakt ut. Dramaqueen.

När jag har varit borta en hel dag och hon ser mig i farstun så kan hon börja skrattgråta av lycka över att hon snart, snart ska få sitta och gosamma i soffan. Det är så gulligt.

Jag kan bli trött. Jag kan bli trött på att det så fort blir stökigt hemma, att de stora barnen inte hjälper till med disken så som jag skulle önska, att maten inte lagar sig själv, att det är så många saker jag ständigt måste ha i huvudet som mamma i en storfamilj. Jag kan längta efter lite mer peace of mind. Men jag blir sällan trött på amningen av mitt yngsta barn. Den kommer ju upphöra, förr eller senare.

Att tro att amning bara handlar om mat är fel. Och att det efter 6 månaders ålder enbart är morgon och kvällsamning som gäller om barnet i fråga inte ska få näringsbrist. Eller att man så käckt kan pumpa ut bröstmjölk till någon annan att ge! Den som tror att det är så fyrkantigt enkelt missar hela relationen som är kopplad till amningen. Och att den, relationen, är något dynamiskt. Föränderligt. Vissa dagar ammar jag ingenting. Andra dagar ammas det varje timme härhemma. För så kan det ju vara att amma ett barn som är ett och ett halvt år ung.


En november med fullt ös

Lämna en kommentar

Adventsstjärna i fönster. Vinterbild.

Snart är det dags igen! December för ett år sedan.

Otroligt vad tiden går fort! Snart är det ju redan december! Jag som hade lovat mig själv att jag skulle hinna med att städa, fixa inför advent och hinna med det mesta av julklappsbestyren innan december. Jag har plötsligt fått lite bråttom. Den här sista sjukan tog lite på krafterna, plötsligt känns tillvaron som en uppförsbacke igen (jag som älskar känslan av glid och nedförsbacke). Men vilken fin skräll det var att få publicera min vän Paolas fantastiska inlägg om amningsmönster hos barn förra helgen. Det blev så uppskattat av er läsare! Inlägget delades många, många gånger och blev snabbt ett av mina mest lästa inlägg! På Facebook kom det kommentarer som ”Jag vill också forska om amning!”. Något jag vet att en som har forskat om amning i många år uppskattar att få höra. Och det är inte så dåligt att som forskare få nå ut med sin forskning till en lite större publik av läsare. Jag är väldigt stolt över att jag har lyckats skapa en sådan plattform. Föda med stöd får stadigt fler läsare.

Paola och hennes kollegor var också med i Uppsala Nya Tidning i början av den här veckan:

UNT: De vill sprida sanningar om amning

Och härhemma har vi inte längre någon familjemedlem som är under ett år! Tänk, jag tycker faktisk att det är mysigare och mer lustfyllt att amma en ettåring än en liten nyföding. För nu är anspänningen helt borta. Jag vet att jag inte behöver någonting. Hon är så go och rund och klarar sig gott med att få mat av sin pappa. Och när jag är borta en längre stund så handmjölkar jag ur en skvätt som hon gladeligt dricker upp till kvällen. Det hela känns väldigt avslappnat. Och i tisdags var jag i Stockholm och spelade in en podd! November har varit en intensiv månad.

 

 

 

nyfödd i skrift på svarta tavlan

Amning, råd och amningsnapp

1 kommentar

Erfarenhet av att ge amningsstöd

Jag blir glad av att läsa Elisabeth Hjärtmyrs välskrivna inlägg om vad man kan göra när man vill amma men barnet inte tar bröstet. Det märks att hon har stor kunskap och erfarenhet av amningsstöd – och även förmågan att anpassa och individualisera råden. Det är så otroligt välbehövligt med ordentlig kunskap om amning eftersom det inte alltid är så enkelt att amma som man lätt kan tro! Att vara en hjälpsökande ammande mamma är något av det mest sårbara man kan gå igenom, det vet jag. Ni som har följt mig har ju fått ta del av min krångliga amningsstart med Hanna och tänk att det som inte fungerade så bra då fungerar hur bra som helst nu!

Att individualisera råd

Att individualisera råd betyder att använda sig av sin kunskap på ett individanpassat sätt. Amningsnapp kan vara räddningen för någon! Det kan också vara det sista en hjälpsökande ammande mamma behöver. Jag har varit med om att amningsnappen har blivit introducerad redan timmarna efter födseln för att barnet enligt personalen inte tagit bröstet tillräckligt snabbt. Det är faktiskt fel. Barn som inte suger tag direkt kan få vila och pröva senare eftersom det finns reserver att ta av. Om barnet är friskt och fullgånget vill säga. (För ett barn som föds för tidigt kan det däremot vara livsviktigt att få mat inom de första timmarna efter födseln eftersom de inte har samma reserver att ta av och då sjunker blodsockret istället. ) Men att introducera amningsnappen en timme efter födseln är verkligen att ta udden av det samspel som håller på att uppstå mellan mor och barn, ja innan det knappt ens har fått börja. Det sänder fel signal. Nämligen den att det här kommer aldrig att gå.

Själva amningen är en fysiologisk process men det är kulturellt att amma

Det är något relationellt och kulturellt att amma. Men själva amningen är en fysiologisk process. Ibland krockar dessa världar. Jag vill ju själv gärna ta med min dotter på alla de roliga saker som jag tycker om att göra men det är inte alltid vi lyckas amma på stimmiga caféer eller när pendeltåget kränger sig fram. Hon ammar bäst när vi sitter hemma för oss själva i lugn och ro i soffan. Det kan göra mig otålig. Men min farmor funderade aldrig på möjligheten att amma ute på ett café. Jag minns när vi diskuterade det en gång och hon sa:

“-Jag levde  i en annan värld än den du lever i nu.”

Ja trots att miljön runt om oss förändras så är våra kroppar ganska mycket samma. Vi kommer inte runt den så lätt som vi ibland skulle vilja.