Av: Paola Oras

Ska du amma nu igen?

Det är en fras som ibland riktar sig från en kvinna ur den äldre generationen till en kvinna ur den yngre generationen. Min egen mormor, som jag tyckte mycket om och som i övrigt var en klok person, muttrade vid flera tillfällen fram inte så uppmuntrande fraser som ”nog har jag svårt att tro att det kommer ut något” och ”inte kan han väl vara hungrig nu igen” när jag som nybliven mamma, 20 år gammal, försökte få igång amningen med min son. Som tur var hade jag även min mamma i närheten som istället sa ” vilken tur att du lyssnar på honom (barnet) och inte håller på med såna där dumheter som jag gjorde! Tänk när du var liten och jag ammade dig var fjärde timme och dessutom bara på ett bröst åt gången. Jag försökte ha ett system med en säkerhetsnål på BH:n för att komma ihåg vilket bröst jag ammade på sist, men det var ju hopplöst för jag kom aldrig ihåg om den betydde att jag hade eller skulle amma på det bröstet.”

Ur ett mjölkbildningsperspektiv är det svårt, ibland omöjligt, att få igång och upprätthålla en fungerande amning genom att amma var fjärde timme. Trots det så har den rekommendationen funnits sedan 1900-talets början och ända in på -80 talet. Många kvinnor som ammade på den tiden fick lägga ner amningen mycket tidigare än de önskade för att de hade otillräckligt med mjölk. Sorgligt nog fick de flesta aldrig förklarat för sig varför de hade för lite mjölk, att det berodde på att de ammade för sällan, inte på att deras kroppar inte kunde bilda tillräckligt med mjölk. Oro över mjölkmängder är ett fenomen som sedan förts vidare till nästa generation och nästa och nästa.

Jag är barnmorska och doktorand och har varit intresserad av amning sedan min äldste son föddes för 17 år sedan. Som doktorand undersöker jag bland annat hur amningsmönster ser ut hos spädbarn, det vill säga hur ofta och hur långa stunder barnen ammar under ett dygn. Den vetenskapliga litteraturen på området är inte särskilt omfattande men den innehåller förbluffande olika resultat som behöver sättas in i ett större sammanhang för att bli begripliga.

Hur ofta ammar spädbarn?

Om du slår upp en valfri bok för föräldrar med information om amning, eller en valfri lärobok för vårdpersonal, kommer du nästan garanterat få läsa att det är viktigt att låta barnet styra amningen, att det är normalt att små barn ammar ofta men också att detta i praktiken kan innebära att barnet ammar mellan 6–12 gånger per dygn. Frågorna man då kan ställa sig är:

1.  Är det verkligen så det blir när barnet får styra själv? Att amma sex gånger per dygn, det är ju ungefär att amma var fjärde timme.
2.  Är att amma varannan eller var fjärde timme att betrakta som ofta? Jag skulle säga att svaret är nej på båda frågorna och samtidigt  stämmer de angivna siffrorna väl överens med de studier som gjorts bland västerländska kvinnor. De har nämligen visat en genomsnittlig amningsfrekvens på mellan 5-11 gånger per dygn.

Vårt kulturarv. Idén om Reglerad amning versus ”on-demand breastfeeding”

Anledningen till att det står att barnet ska få styra amningen själv, är just att barn under en lång tid inte alls fick bestämma själva. Motreaktionen mot den reglerade amningen kom i början av 80-talet då rekommendationen ändrades till ”on-demand breastfeeding”, det vill säga att barnet skulle få styra. Idén om reglerad amning återfinns i böcker så tidigt som på 1500-talet men fick verkligt fäste i västvärlden under början av 1900-talet. På en internationell läkarkonferens,  Mjölkdroppekonferensen, i Bryssel 1907 beslutades det att alla barn skulle ammas var fjärde timme med ett längre uppehåll under natten. För att vara mer exakt skulle barnen ammas kl. 06, 10, 14, 18 och 22. Detta beslutades efter att deltagarna röstat mellan två förslag, ett som förespråkade var tredje timme och ett var fjärde timme och rekommendationen spreds över hela västvärlden.

I Sverige sammanföll det här med att det blev vanligare att kvinnor födde barn på sjukhus och rutinen att separera mammor och barn efter förlossningen uppstod. Mammorna ansågs behöva vila efter förlossningen och barnen togs om hand av personalen på särskilda barnsalar. Allt sköttes effektivt efter strikta tidsscheman enligt fabriksmodellen. Amningskunskapen som tidigare överförts från en generations kvinnor till nästa gick till stor del förlorad.

Idéerna bakom den reglerade amningen kan du läsa mer om i Ohrlanders doktorsavhandling ”I barnens och nationens intresse- socialliberal reformpolitik 1903-1930” (1992) där hon gjort en diskursanalys av perioden. Det här var tiden för socialtjänstens, barnavårdscentralernas och barnläkarnas tillblivelse. Hon beskriver hur synen på barnen ändrades från att ha ansetts vara föräldrarnas egendom till att bli samhällets angelägenhet och ansvar. Barnen, som skulle bli de vuxna, ansvarstagande samhällsmedborgarna i framtiden, kom att ses som ett viktigt kapital för staten att förvalta. Politiker slet sitt hår för att få bukt med fattigdom, lösdriveri och allmänt förfall.

I Ohrlanders bok beskrivs hur man provade olika strategier för att lösa problemen och så småningom även närmade sig läkarkåren för hjälp då man tänkte att de var ett slags människoexperter. Läkarna gjorde ett försök och ordinerade disciplin som recept på en framtida lydig och produktiv samhällsmedborgare. För att få med sig de ”obildade” kvinnorna på detta, de som skulle utföra arbetet, fördes nya modersideal ut där en god moder var den som följde läkarens råd (inte andra ”obildade” kvinnors trams). Barnen skulle inte skämmas bort genom att man tog upp dem i famnen för minsta pip.  De skulle lära sig att undertrycka behov, att utstå obehag och att lyda. Vägen dit började på livets första dag med en reglerad amning.

I en antropologisk studie som går igenom råd kring amning i amerikanska medicinska böcker beskriver Millard (1990) så träffande hur diskursen för den reglerade amningen har förskjutits från att ha varit en uttalad disciplineringsåtgärd till att vi nu, då vi vill att amningen ska vara barnstyrd, tenderar att beskriva glesa amningsintervall som barnets naturliga rytm. Amningsmönstret i industrialiserade samhällen är ganska oförändrat men numera säger vi att det är barnen som väljer att amma varannan, var tredje eller var fjärde timme. Vi har dessutom tillmatningsrutiner på våra sjukhus som följer dessa tidsintervall, trots att även de är rester från den reglerade amningens epok och inte egentligen är evidensbaserade. Genom att de finns upprätthåller de indirekt idén om glesa intervall som något normalt och önskvärt.

I Den kultur vi är anpassade för ammade Barnen 3-4 gånger i timmen

Tittar man istället på den kultur som vi är biologiskt anpassade för, nämligen ett liv som jägare och samlare, så ser amningen väldigt annorlunda ut. Bland jägare och samlare och en del andra ursprungsbefolkningar som har studerats är det vanliga att barnet ammar 3–4 gånger i timmen varvat med att det sover i perioder. Amningsstunderna varar i genomsnitt två minuter per gång. Majoriteten av studierna är gjorda under 80-talet då det fanns ett intresse för att studera amningens hämmande inverkan på ägglossning och fertilitet. Människor som lever som jägare-samlare har som regel tre till fyra års mellanrum mellan barnen utan att använda några moderna preventivmedel och forskarna gissade att amningsmönstret hade betydelse för om ägglossningen hämmades eftersom samma fenomen inte sågs hos västerländska kvinnor.

På den tiden vi alla levde som jägare och samlare utvecklades anknytningssystemet hos oss människor. Det kan förenklat beskrivas som osynliga känslomässiga band som håller barnet i närheten av sina föräldrar. Barn utvecklade en stark rädsla för separation från föräldrarna och de barn som var bra på att hålla sina föräldrar i närheten var de som i störst utsträckning överlevde. Ett sätt att hålla sin mamma i närheten är att amma ofta. Eftersom frekvent amning förlänger tiden till syskon har det också haft ett överlevnadsvärde i sig för både mamman och barnet.

Mjölken

Ett annat spår som kan ge oss ledtrådar om hur ett biologiskt anpassat amningsmönster kan se ut kommer från den zoologiska forskningen. På 60-talet ledde forskaren Shaul (1960) ett projekt där hon samlade in mjölkprover från olika däggdjur och analyserade sammansättningen. Hennes hypotes var att besläktade arter troligtvis skulle ha en liknande mjölksammansättning men förvånande nog fick hon helt andra resultat. Det visade sig att till exempel kaniner och lejon hade en liknande mjölk och likaså björnar och kängurur. Hon blev därför tvungen att tänka om och justera sin hypotes. När hon så småningom provade att istället gruppera djuren efter digivningsmönster, hur snabbt ungarna mognade från födseln och hur avkomman togs om hand så stämde det med mjölkens sammansättning.

• Arter med högt proteininnehåll i mjölken har som regel ungar som mognar snabbt, som lämnas i ett bo och som dias med flera timmars mellanrum, exempelvis kaniner och lejon.
• Arter med lågt protein- och fettinnehåll  föder som regel ungar som mognar långsamt, som kräver ständig kroppskontakt och som diar konstant, exempelvis björnar och kängurus.
• Människan då? Vi har en mjölksammansättning med lågt protein- och fettinnehåll, föder barn som mognar extremt långsamt och som kräver ständig kroppskontakt och omsorg. Vi har klassificerats som kontinuerliga digivare.

Vad spelar det för roll?

Så vad är egentligen nyttan med den här kunskapen? För en del fungerar du ju ändå! Sant, för en del fungerar det ändå men för många gör det inte det. Vi kan dra en parallell till motion. Många av oss har stillasittande jobb och motionerar för lite. Vi kanske inte ser det som ett problem så länge vi är friska men när ohälsan kommer smygande i form av depression, ryggont och övervikt kanske vi behöver justera vårt sätt att leva och börja röra på oss mer. På samma sätt är det med amningen. När amningen krånglar kanske vi behöver justera vårt sätt att amma så att det bättre stämmer överens med våra biologiska förutsättningar.

Vad är egentligen normalt i amningssammanhang?

Det handlar också om att ha realistiska förväntningar och om vad vi tolkar som normalt. Begreppet normalt kan enligt ordboken antingen definieras som det som är vanligast förekommande i en population eller det som stämmer bäst överens med vår biologi. Det är därför man kan hitta motsägelsefull information som den jag tidigare har beskrivit ”det är normalt att spädbarn ammar ofta och det kan innebära 6-12 gånger per dygn”. Det är normalt att spädbarn ammar ofta i betydelsen det som stämmer bäst överens med vår biologi.  Det är också normalt att de ammar 6-12 gånger per dygn i betydelsen det som är mest vanligt förekommande i västländer, eftersom vi har ett kulturellt arv där vi har normaliserat glesa amningar.

Det är dock inte normalt att amma 6-12 gånger per dygn utifrån våra biologiska förutsättningar med mjölksammansättningen, spädbarnets behov, mjölkbildningen och anknytningssystemet.

Det finns studier som visar att många föräldrar misstolkar barnets ständiga intresse för amning som otillräcklig mjölkproduktion och därför börjar ge tillägg med bröstmjölksersättning. Det i sin tur är en vanlig orsak till att sluta amma tidigare än planerat. Ett annat exempel är att många tolkar barnets nattliga uppvaknanden som sömnproblem. Vi tror att våra ungar ska bete sig ungefär som kaniner som är tysta när de lämnas själva i ett bo och som diar med flera timmars mellanrum. Våra spädbarn fortsätter dock att bete sig på samma sätt som de gjort de senaste två miljoner åren. Risken blir då att vi tolkar deras beteende som att de trilskas och utsätter dem för metoder som ofta går ut på att de ska lära sig att lugna ner sig och somna själva. Eftersom vi tolkar situationen utifrån hur de senaste hundra åren har format våra föreställningar förstår vi inte att för barnet är att bli lämnad ensam något av det mest skrämmande vi kan utsätta det för. Spädbarn vaknar på natten och ammade barn vaknar och ammar på natten och fortsätter oftast att göra så även om de ammas i flera år.

Så om du är den där kvinnan ur den yngre generationen som får frågan ”ska du amma nu igen?” kan du efter att ha läst det här inlägget med gott självförtroende svara ”Jajamän, nu igen!”