Foto: Lovisa Engblom
När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:
Måste man vara frisk för att vara sjuk?
Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska – att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:
Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.
Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:
På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.
Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.
Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.
