Etikett: akupunktur

dadlar

Guide till igångsättning av förlossning med alternativa metoder

2 kommentarer

Vi lever i en induktionskultur. Det innebär att många gravida på ett eller annat sätt kommer att behöva ta ställning till igångsättning av förlossningen. För alla får ett beräknat datum för barnets födelse som de behöver förhålla sig till. Och runt det datumet har spannet för att avvakta spontan start krympt. Sedan studien SWEPIS svepte över landet har rekommendationen kring igångsättning av förlossningar ändrats i många regioner. Nu rekommenderas rutinmässig igångsättning i vecka 41+0 på flera ställen (tidigare rekommenderades rutinmässig igångsättning i vecka 42+0). En förskjutning har skett från en förlossningskultur där igångsättningen sågs som ett undantag till en kultur där vi många gånger förväntar oss en igångsättning – men blir positivt överraskade om förlossningen ”hinner” komma igång spontant innan dess.

De flesta får en tid för igångsättning redan på sitt avslutande besök hos barnmorskan på mödravården. Det går att tacka nej till den tiden men det går inte att slippa förhålla sig till den.

För att kunna göra ett på riktigt informerat val om igångsättning så behövs saklig information om varför en igångsättning rekommenderas, hur själva processen går till samt fördelar och nackdelar med den. Det är viktigt att den som erbjuds rutinmässig igångsättning får exakta siffror att förhålla sig till. Alltså – exakt hur stor är risken för att barnet kommer dö i magen just nu om jag avvaktar spontan start i en vecka till? Det finns inte något helt riskfritt sätt att föda barn på och en igångsättning är inte riskfri. Det handlar om att väga olika risker mot varann. Den enda som egentligen kan värdera denna risk är den person som kommer behöva leva med konsekvenserna av beslutet. Kvinnor har rätt att få stöd vilket beslut de än landar i.

Det kan finnas goda medicinska skäl att sätta igång en förlossning, särskilt när det bedöms som mycket riskfyllt att fortsätta graviditeten för mor och/eller barn. Men de studier som ligger till grund för bedömning av risk vid rutinmässig igångsättning där graviditeten är okomplicerad ger bara svar på den ”generella risken” och aldrig på den individuella risken hos den enskilda. Viktigt att veta är att de risker som kommer med en rutinmässig induktion i vecka 41+0 är betydligt högre för de allra flesta kvinnor än risken för att barnet ska dö i livmodern samma vecka. En igångsättning av förlossningen tar ofta längre tid och innebär mer övervakning/ fler medicinska ingrepp i förlossningen. Det kan i sin tur påverka hela upplevelsen av förlossningen. Det råder oenighet om igångsättningar generellt leder till en ökning av antalet kejsarsnitt. Statistik från Sverige tyder dock på att kejsarsnittsfrekvensen har ökat på de sjukhus som infört rutinmässig induktion från vecka 41+ 0 (1).

Om du vill fördjupa dig inom ämnet igångsättning, få en överblick över forskningen samt få lite vägledning i vår ”induktionskultur” – ja då kan jag varmt rekommendera boken Why Induction Matters av Rachel Reed.

Alternativa metoder för att sätta igång förlossningen är också en del av vår induktionskultur

Alternativa metoder för att sätta igång en förlossning har funnits långt innan vi började sätta gång förlossningar på medicinsk väg. De är faktiskt också en del av vår induktionskultur. Att dadlar, hallonbladsté, nattljusolja, akupunktur eller aromaterapi känns mer ”naturligt” för vissa än medicinsk induktion må vara. Det är ändå ett sätt att med hjälp av en metod försöka sätta igång förlossningen.

Jag ska i det här inlägget försöka gå igenom vad det finns för evidens för dessa metoder, samt fördelar och nackdelar med dem. Gemensamt är väl att evidensen är ganska skral och att den som finns ofta är av dålig kvalité.

Dadlar för att sätta igång förlossningen?

dadlar för att sätta igång förlossningen

Det är ofarligt för de flesta att äta dadlar i måttliga mängder. Men hjälper det för att sätta igång förlossningen? De studier som finns består av ett väldigt litet antal personer och är inte publicerade i några ansedda vetenskapliga tidskrifter. En studie inkluderade 69 kvinnor som åt sex dadlar om dagen medan 45 kvinnor inte åt några dadlar alls. De som hade ätit dadlar var mer benägna att komma igång i spontan förlossning (96%) jämfört med de som inte hade ätit dadlar (79%). De som åt dadlar minskade även risken för bland annat värkstimulerande dropp under förlossningen (28 % jämfört med 43 % i gruppen som inte åt dadlar) (2). I den andra studien om dadlar kunde man se att de kvinnor som åt dadlar mot slutet av graviditeten hade en mer mogen livmodertapp när de kom till sjukhuset för att föda och de behövde inte värkstimulering i samma utsträckning (20 % jämfört med 45 % i gruppen som inte åt dadlar) (3,4) . I den tredje studien undersöktes om det hjälpte att äta dadlar strax efter förlossningen för att minska blödningen de första tre timmarna efter framfödandet av placenta. Enligt denna studie så minskade blödningsmängden till 162 ml jämfört med 220 ml (5).

Det är möjligt att det finns något ämne i dadlar som hjälper livmodern att kontrahera mer effektivt! Men för att fastställa detta samband behövs studier av bättre kvalité.

Hallonblad eller hallonbladsté för att sätta igång förlossningen?

hallonblad för att sätta igång förlossningen

Hallonblad anses av vissa ha en välgörande och förberedande ”effekt” på livmodern som kan hjälpa förlossningen att gå snabbare och smidigare när den väl kommer igång spontant. Det finns dock inga studier som kan bekräfta att hallonbladsté minskar graviditetens längd eller påskyndar förlossningen (6).

Nattljusolja för att sätta igång förlossningen?

nattljusolja för att sätta igång förlossningen

Nattljusolja sägs hjälpa till att få livmodertappen (cervix) att mogna. De kan konsumeras som ett kosttillskott i form av kapslar som sväljs eller appliceras vaginalt. Nattljusoljan finns även i flytande form. I oljan finns gammalinolensyra (GLA) som sägs ha en liknande effekt som den prostaglandiner har på vävnaden i livmodertappen. I en randomiserad studie med 71 deltagare som lottades till att äta kapslar med nattljusolja eller sockerpiller så kunde man se en skillnad. De som fick nattljusolja hade en mognare cervix vid förlossningens start. De födde också vaginalt i större utsträckning än de som fick sockerpiller (70 % jämfört med 50%) (7). Men i en annan studie kunde man inte se någon skillnad avseende graviditetens längd eller själva förlossningen mellan de kvinnor som konsumerat nattljusolja jämfört med de som inte gjort det. I just den studien såg man samtidigt att intaget av nattljusolja möjligen kunde associeras med en ökad risk för lång vattenavgång, värkstimulerande dropp och förlossning med sugklocka (8).

Det är därför svårt att dra några slutsatser om nyttan med nattljusolja inför förlossningen baserat på dessa studier.

Ricinolja eller ”förlossningsdrinken” som igångsättning av förlossningen

Ricinolja är en olja som utvinns ur fröna från ricinväxten Ricinus communis. På engelska heter den castor oil. Att inta ricinolja inför förlossningen är en väl beprövad huskur för att komma igång i ett värkarbete och har använts under lång tid av människor över hela världen. Ricinoljan är den verksamma substansen i den populära förlossningsdrinken. I grund och botten är det ett laxermedel som aktiverar prostaglandinreceptorer i både tarmen och livmodern. Så den som har otur kan alltså få både diarré och förlossning samtidigt. Men jag känner flera som har tagit förlossningsdrinken med gott resultat, och de flesta utan besvärliga biverkningar. Både diarré och illamående är dock vanliga biverkningar. Förlossningsdrinken består av flera ingredienser och tanken är att de andra ingredienserna i drinken ska motverka just diarrén.

I en översiktsartikel från Cochrane som tittat på tre små studier så kunde man se att intag av Ricinolja ökade chansen att komma igång i förlossning inom 24 timmar. Men författarna var samtidigt noga med att påpeka att studierna var för små och av för dålig kvalité för att kunna dra säkra slutsatser (9). En liten randomiserad kontrollerad studie som publicerats efter Cochraneanalysen pekar dock på att det fungerar. Ricinolja jämfördes med solrosolja. Ingen skillnad sågs hos förstföderskorna men de omföderskor som intagit ricinoljan kom betydligt oftare igång i förlossning inom 24 timmar (60%) än den grupp gravida som bara fått solrosolja (29%) (10). Det speglar min egen erfarenhet som säger att omföderskor ofta kommer igång i ett värkarbete efter intag av ricinolja.

Bröststimulering för att sätta igång förlossningen

bröststimulering för att sätta igång förlossningen

Det här med bröststimulering för att sätta igång en förlossning är ganska spännande ändå. Det verkar nämligen fungera hyfsat. Mekanismen är såklart den frisättning av oxytocin som sker när brösten stimuleras. Precis som amning efter födseln hjälper livmodern att dra ihop sig effektivt så kan det stimulera till kontraktioner innan bebisen är ute.

En översiktsartikel från Cochrane där författarna gått igenom alla vetenskapliga studier om bröststimulering kommer till slutsatsen att denna stimulering verkar effektivt för att sätta igång en förlossning hos fullt gångna gravida som redan har en mogen livmodertapp. Kombinationen mogen livmodertapp och bröststimulering ledde till att 37% av kvinnorna kom igång i förlossning, jämfört med 6 % i den grupp kvinnor som inte stimulerade brösten. Bröststimuleringen minskade också risken för blödning efter förlossningen betydligt (11).

Däremot finns det inte tillräckligt med bevis för att slå fast nyttan med bröststimulering hos gravida som inte är fullt gångna och likaså vid komplicerade graviditeter.

Akupunktur eller akupressur för igångsättning av förlossningen

akupunktur under förlossning
Akupunktur

Akupunktur är en väl beprövad kinesisk metod som innebär instick med tunna nålar på specifika punkter. Instick görs på olika platser på kroppens ”meridianer” för att stimulera energiflödet, qi. Inför förlossningen så sätts nålarna på punkter som påverkar livmodern och livmodertappen. Akupressur fungerar enligt samma princip men istället för instick med nålar så trycker utövaren med sina fingrar på samma punkter. Själv har jag en extrem respekt för akupunktur eftersom jag har reagerat väldigt kraftfullt på dessa nålar.

I en översiktsartikel där man tittat på forskningen om akupunktur och förlossningar så verkar det kunna hjälpa cervix att mogna (12).

Hinnsvepning för att sätta igång förlossningen

En hinnsvepning är egentligen ingen alternativ metod utan en vedertagen mekanisk metod för igångsättning av förlossningen. Det går att utföra om man kan komma åt med ett finger och ”svepa” så att nedre delen av fosterhinnan lossnar från livmoderväggen. När man gör så sker en frisättning av hormonet prostaglandin som hjälper livmodertappen att mogna på ett sätt som kan trigga igång hela förlossningen.

Det finns en forskningsöversikt från år 2020 där man har sammanställt och analyserat 44 randomiserade kontrollerade studier. Hinnsvepning ökade förekomsten av ”spontan” förlossning, det vill säga att man inte behöver hjälpa förlossningen igång ytterligare med hjälp av läkemedel. Bevisvärdet klassades dock som lågt (13).

Viktigt att veta är att hinnsvepning kan göra ont, ge pinvärkar och orsaka blödning. En del kvinnor som får en hinnsvepning hinner därför bli mycket uttröttade innan förlossningen kommer igång ”på riktigt”. Hinnsvepning bör inte göras på rutin utan ska snarare ses som ett första steg i en induktionsprocess.

Sex för att sätta igång förlossningen

Färdknäppen har du säkert hört talas om! Sex för att sätta igång förlossningen. I spermier finns prostaglandiner som kan hjälpa till att mjuka upp livmodertappen och vid en orgasm så frisätts hormonet oxytocin. Men det verkar inte räcka för att på riktigt sätta igång en förlossning. Det finns iallafall inga studier som kan påvisa det (14).

Aromaterapi för att sätta igång förlossningen

lavendel,aromaterapi för att sätta igång förlossningen

Aromatiska växter producerar doftande essenser som kan extraheras och användas i oljor. De aromatiska oljorna kan appliceras på huden, droppas i ett bad eller andas in för att få effekt. Även om det sägs att vissa aromatiska oljor kan ha effekt på förlossningen så hittar jag inga studier som kan påvisa att de kan hjälpa igång en förlossning. Däremot verkar de kunna ha en avslappnande och allmänt välgörande effekt (15).

Sammanfattning

En annan ”approach” som jag själv finner sympatisk är att försöka optimera förutsättningarna för spontan förlossningsstart. Det vill säga, snarare än att försöka skynda på det naturliga förloppet med igångsättande metoder så kan man försöka komma ner i varv, minimera stress och aktivera det parasympatiska snarare än det sympatiska nervsystemet. Obearbetade rädslor och framförallt stark stress kan hämma oxytocinet och på så sätt fördröja spontan förlossningsstart.

Om jag själv skulle vara tvungen att sätta igång en förlossning med alternativa metoder så skulle jag först försöka göra just det: optimera förutsättningarna för spontan start. Jag skulle vila, göra avslappningsövningar, släppa jobbet en bra bit innan det beräknade datumet och överlåta en del vardagslogistik åt andra i familjen. Sen skulle jag nog satsa på dadlar i form av goda rawbolls, jag skulle boka in några behandlingar med akupunktur och om jag gick över det beräknade datumet så skulle jag prova bröststimulering.

Referenser:

  1. Remissvar Svenska Barnmorskeförbundet Graviditet efter 41 veckor

2. Al-Kuran, O., Al-mehaisen, l., Bawadi, H., Beitawati, S., Amarin Z., ”The effect of late pregnancy consumption of date fruit on labour and delivery”, Journal of obstetrics and gynaeocolgy (2011), 31 (1) , pp 29-31.

3. Kordi, M., Meybodi, F.A., Tara, F., Memati, M., Shakeri, M.T., ”, The effect of late pregnancy consumption of date fruit on cervical ripening in nulliparous women,”Journal of Midwifery & reproductive health (2014), 2 (3), pp 150-156.

4. Kordi, M, Meybodi, F, A., Tara, F., Fakari, F, R., Memati, M., Shakeri, M., ”Effects of dates in late pregnancy on the duration of labor in nulliparous women”, Iranian Journal of Nursing and Midwifery Research (2017), 22 (5), pp. 383-387

5. Khadem, N., Sharaphy, A., Latifnejad, R., Hammond, N., Ibrahimzadeh, S., ”Comparing the efficiacy of dates and oxytocin int he management of postpartum hemorrhage”, Shiraz E-Medical Journal (2007), 8 (2), pp. 64-71.

6. Holst, L., Haavik, S., Nordeng, H., ”Raspberry leaf -should it be recommended to pregnant women?, Complementary Therapies in Clinical Practise (2009), 15 (4), pp. 204-208.

7. Karen Alessandra Ty-Torredes ”The effect of oral evening primrose oil on bishop score and cervical length among term gravidas.”American Journal of Obstetrics & Gyneacology (2006)

8. Dove, D & Johnson, P 1999, ”Oral evening primrose oil”, American College of Nurse- Midwives, vol. 44, no. 3, pp. 320-324

9. Kelly, A. J., Kavanagh, J., Thomas, J. ”Castor oil, bath and/ or enema for cervical primimg and induction of labour” Cochrane Database of Systematic Reviews (2013), Issue 7. Art. No.: CD003099. DOI: 10.1002/14651858.CD003099.pub2.

10. Gilad, R, Hochner, H, Savitsky, B, Porat, S & Hochner-Celnikier, D., ”Castor oil for induction of labor in post-date pregnancies: A randomized controlled trial”, Women and Birth, pp. 1-6. 2017.

11. Kavanagh, J. ”Breast stimulation for cervical ripening and induction of labour (review)”, The Cochrane Collaboration, 2010.

12. Mozurkewich, E., et al, ”Methods of induction of labour: a systematic review”, BMC Pregnancy and Childbirth (2011) , 11 (84)

13. Finucane EM, Murphy DJ, Biesty LM, et al. Membrane sweeping for induction of labour. The Cochrane database of systematic reviews (2020); 2: CD000451

14. Kavanagh, J., Kelly, A.J., Thomas, J., ”Sexual intercourse for cervical ripening and induction of labour” Cochrane Database of Systematic Reviews (2001), Issue 2. Art. No. : CDC003093. DOI: 10. 1002/14651858. CD003093.

15. Mahbubeh Tabatabaeichehr and Hamed Mortazavi The Effectiveness of Aromatherapy in the Management of Labor Pain and Anxiety: A Systematic Review, Ethiopian Journal of health science (2020).

Reed, R. (2018). Why Induction Matters. Pinter & Martin Ltd.

Min väg till att lära känna mig själv som barnmorska

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Helena Maass

Mitt namn är Helena Maass. Jag har fått den stora äran att skriva i Märtas blogg. Märta och jag har jobbat på Södra BB tillsammmans och upptäckte att vi båda delar synen på kvinnors födande som en naturlig företeelse, och att vi även känner en stark vilja att arbeta som barnmorskor på ett sätt som stödjer kvinnor i den processen. Vi har assisterat några hemfödslar tillsammans, och jag hoppas så att det blir fler framöver.

För och emot

Under en lång resa i Indien när jag hemskolade mina barn fick jag fatt i en liten bok om Moder Theresa. En sak som fastnade i mig då jag läste boken , och som jag försöker att ha med mig, är detta:

Moder Theresa fick en gång frågan om hon ville gå med i en organisation som jobbade mot något de tyckte var dåligt. Hon tackade då nej och förklarade att hon bara stödjer organisationer som jobbar för något som man tycker är bra. Hon förklarade också att det man riktar sin energi och kraft mot, det växer och frodas. Därför valde hon alltid att rikta sig i sitt arbete mot det som hon såg som hoppfullt och gott för människor hon ville hjälpa. Att rikta sin energi och sitt fokus mot det man kan stå för. Och inte det man är emot.

Det är lätt att bara se det man upplever som dåligt och bli nedslagen, men jag ska försöka att belysa de upplevelser på min väg som sjuksköterska, barnmorskestudent och barnmorska som inspirerat mig och fått mig att se mitt yrke som meningsfullt.

Att skämmas

Detta hände när jag jobbade som sjuksköterska på ett äldreboende under min tid som barnmorskestudent. Det var ett privat äldreboende där man skulle snåla och spara in på personal och allt möjligt annat. Så som vården utvecklats under de sista 30 åren.

Jag hade just läst en intervju med Jerzy Einhorn om neddragningarna i vården. Han var helt förfärad över hur allt försämrades , och sa i intervjun:

– När denna period av nedskärningar är förbi , kommer många som jobbar i vården att skämmas över vad de gått med på , och hur det drabbat patienter i Sverige.

Jag bestämde mig då för att jag inte skulle behöva skämmas, utan göra det som jag kunde stå för. På boendet jag jobbade låg det en gammal man som var döende, jag skulle jobba kväll och undrade om någon ringt in extrapersonal till den gamle mannen som inte hade några anhöriga. Sjuksköterskan sa att det fanns det inte pengar till, utan att jag bara skulle spruta mer morfin om han blev orolig. Jag upplevde detta som fruktansvärt och när hon gått hem ringde jag in en personal som kom och satt hos den döende mannen. Han dog inte ensam utan hade en hand att hålla i.

Och jag slapp skämmas. Det är jag glad för än idag.

Det är inte bara nedskärningar som tvingar fram förhållningssätt som är dåliga och inte gagnar den som ger eller tar emot vård. Som barnmorska har därför Jerzys ord givit mig ett förhållningssätt, som att till exempel att aldrig klippa av en navelsträng innan den pulserat klart, jag upplevde det som en helt befängd idé att klippa i en tjock blodfylld navelsträng bara för att det fanns ett PM som sade att det var det man skulle göra.

Nu visar den stora svenska studien som är gjord att 30% av babyns blod tas ifrån babyn vid snabb avnavling, blod som tillhör den nyfödda och som borde vara en mänsklig rättighet att få, inte att bli snuvad på .

Att följa sin egen starka intuition och sitt sunda förnuft och våga stå emot ”nycker” som är helt ogrundade, och snabbt implementeras då det blir skrivet i PM. Det har givit mig glädje och energi.

Även på ungdomsmottagning har jag haft med mig detta förhållningssätt. Att ge ett sådan information så att patienten skall kunna göra ett välinformerat val är min skyldighet som vårdgivare. Det står i patientlagen. Jag kände inte till det på den tiden jag jobbade på ungdomsmottagning. Men jag tyckte det var så självklart att kika i FASS och upplysa tjejerna om att deras viktuppgång, acne, depression med mera faktiskt kunde komma sig av P-pillret de stod på, eller att det var P-ringen som gjorde ont eller gav en hemsk flytning. Det visade sig vara ovanligt med sån information men jag tyckte det var självklart.

Idag vittnar många kvinnor om att de upplevt sig som skuldbelagda – Du behöver äta bättre, du behöver motionera mer, du är en sån där hormonkänslig typ med mera. Att problemen har uppstått i samband med start av P-medel negligeras ofta. Om man hade kunnat jobba med fertilitetsförståelse, med empowerment och fått utbildningar som varit oberoende från läkemedelsbolagen, ja då hade jag gärna stannat och jobbat på ungdomsmottagning. Men jag slutade då min frustration blev för stor. Och jag är glad att jag var ärlig och kanske hjälpte någon förstå varför de mådde skit.

Ystad – en ljusglimt under min utbildning

Som barnmorskestudent hungrade jag efter att få uppleva en plats där kvinnor fick föda naturligt, väl förberedda, med barnmorskor som helt litade till deras förmåga, som fick vara närvarande och inte behövde springa från rum till rum. Jag kom att tänka på min bok som jag läst när jag väntade mitt första barn. Den är sönderläst och står fortfarande i min bokhylla – Att föda på kvinnans villkor av Signe Jansson, Beatrice Hogg och Kersti Stiege.

Jag blev hög av tanken att få praktisera i Ystad , och vips var jag där. I tre underbara veckor fick jag en stor del av mina födslar som student, och det var ROLIGT och PÅ RIKTIGT.

Gemenskapen var fantastisk, personalen sjöng tillsammans på morgonen ibland – We welcome the newborn child, jag lärde mig om The Golden Hour, att backa och vara tyst då babyn just kommit till världen, att det är föräldrarna som äger den stunden, vi har inget där att göra, bara sitta tyst iakttagande, se så att alla mår bra, inget tjo och ståhej, inga ph-prover från navelsträngen på helt friska rosiga bebisar, så mycket respekt för kvinnors och nyfödda barns styrka.

Många år senare på Södra BB upplevde jag samma glädje, förmåga till reflektion, djupa kunskap och engagemang hos barnmorskorna som jobbade där. Jag var timanställd under min utbildning i TCM och det blev fyra roliga år där jag lärde mig massor.

Tre modiga barnmorskestudenter

På Barnmorskeprogrammet hade jag tre fantastiska klasskompisar, Tina, Helena och Carina. De hade tillsammans fött 9 barn hemma, och det blev några till efter utbildningen. Från att ha som jag jobbat som neonatalsyrra och sett många medtagna barn, så kastades jag in i ett annat tänk. Det skrämde och vände upp och ner på min värld. Och lockade och pockade , för jag kände att här fanns något friskt, äkta och ursprungligt som jag ville veta mer om.

Jag slukade födahemmaföreningens tidningar och ett frö hade såtts i mig. Det rotade sig snabbt och fick växa sakta, och idag är två av mina barn födda hemma och jag har nog assisterat i alla fall runt 70 födslar hemma. Där har vi barnmorskekonsten, där hittar vi empowerment och kvinnokraft och i hemmet är jag som barnmorska tryggast med den födande kvinnan.

Detta blev nog ett inlägg om min krokiga väg till att lära känna mig själv i rollen som barnmorska. Nu står jag på tre ben : #Akupunktör med 3-årig utbildning i Kinesisk medicin och en egen liten klinik #Hembarnmorska och Jordmor i Norge #Inspiratör/Föreläsare med temat: Att genom empowerment och ett holistiskt arbetssätt hjälpa kvinnan att bevara det naturliga naturligt.

Till sist:

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att se sig själv.

Tomas Tranströmer
smärtlindring, förlossning

Din bästa guide till smärtlindring under förlossningen

Lämna en kommentar
smärtlindring, förlossning

Vad får det lov att vara? En förlossning med eller utan smärtlindring? Vad enkelt det vore om födandet var som vilken blindtarmsoperation som helst, där man kunde op-planera enligt en viss rutin. Ibland är ju förlossningen mycket riktigt en operation och vid planerade kejsarfödslar så KAN man planera noggrant för smärtlindringen som oftast kommer i form av en bedövning i ryggen – en så kallad morfinspinal. Men när förlossningen startar spontant, det vill säga alldeles av sig själv, så ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Det finns definitivt medicinsk smärtlindring som kan lindra smärtupplevelsen under en vaginal förlossning betydligt. Jag tänker givetvis på epiduralen. Men det hela blir mer mångfacetterat under en vaginal förlossning just eftersom du som ska föda blir en aktör i dramat på ett helt annat sätt än vid en planerad operation. Tiden, platsen, rummet blir plötsligt också variabler att ta hänsyn till. Hemma, på sjukhuset, på VÄG till sjukhuset. Vem eller vilka har du runt dig? Hur ser din cirkel av stöd ut?

Därför kan det leda snett att liksom ”låtsas” att den vaginala förlossningen är som vilken operation som helst och op-planera som om den vore det. Det kan skapa en illusion av trygghet. Att bli lovad en viss smärtlindring på pappret känns förmodligen tryggt i stunden, om det är vad du önskar, och oftast går det jättebra! Men det kan bli till en rejäl besvikelse om det inte går att ordna allt enligt kontraktet när tiden, platsen, rummet och stödet blir variabler som ställer sig i vägen för den typ av smärtlindring du blivit lovad på pappret.

Så börja i rätt ände! Det är mitt bästa råd om du vill planera för smärtlindring inför en vaginal förlossning. Se inte smärtlindringen som det som kanske ska ”rädda” dig ifrån en eventuell rädsla inför att föda. Det finns nämligen ingen smärtlindring i världen som kan rädda dig från upplevelsen av att föda barn. Och det finns ingen smärtlindring som helt kan ta bort smärtan under eller efter en förlossning. Däremot finns det effektiv smärtlindring som kan dämpa din upplevelse av smärta och kanske göra förlossningen till något som blir mer hanterbart för dig.

Men hanterbarhet under en förlossning handlar definitivt inte bara om smärtlindring. Av alla födande som jag har stöttat genom åren så är känslan av sammanhang och hanterbarhet oftast inte alls kopplat till vilken typ av smärtlindring som används i födelserummet. De mest ”positiva” upplevelserna av födandet återfinns förvånansvärt ofta hos den grupp kvinnor som inte använt särskilt mycket smärtlindring alls. HUR kan det komma sig? Kanske beror det på att smärtupplevelsen under en förlossning inte är endimensionell. En kvinna som just har fött kan tindra med ögonen och berätta om sin helt fantastiska förlossning, samtidigt som hon understryker att det gjorde jätteont. För mig har det blivit uppenbart att smärtan i sig är en pusselbit bland andra, och att det inte behöver bli den huvudsakliga ingrediensen i upplevelsen av att föda barn.

Kroppens eget system för smärtlindring under en förlossning

Ingen kvinna föder helt utan smärtlindring. Kroppen har nämligen ett alldeles eget system för smärtlindring. Just den här komponenten talas det väldigt flyktigt och framförallt väldigt sällan om. Det kan bero på att vi saknar kunskap om kroppens eget hormonspel under en förlossning. Men lite vet vi iallafall. Vi vet till exempel att oxytocin är kroppens förlossningshormon och att ju mer kroppseget oxytocin, desto mer effektiva värkar. Snabba förlossningar är därför ofta väldigt säkra för både mor och barn. Långdragna och sega förlossningar där man behöver hjälpa till med mycket värkstimulerande dropp utifrån är inte riktigt lika säkra. Det är alltså smart att försöka fundera ut hur kroppens eget oxytocindropp fungerar under en förlossning!

För när kroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) så blir förlossningen lättare och du som föder får samtidigt en smärtlindrande och ångestdämpande effekt lite som en bonus. Eftersom livmodern är en muskel som får jobba hårt så frisätts även endorfin – kroppens egen opiat. Oxytocin och endorfin ihop dämpar smärtan som värkarna och barnets nedträngande ger upphov till.

Viktigt att veta om är att kontinuerligt stöd också minskar det generella behovet av smärtlindring under en förlossning. Det finns inget som har en så entydigt positiv effekt under en förlossning som stöd, och det kommer helt utan negativa bieffekter.

Värme och bad under hela förlossningen

Värme fungerar både smärtlindrande, avslappnande och ”tryggande” under en födsel. Det har inga biverkningar annat än att man kan bränna sig om man trycker något väldigt hett mot huden en längre stund. Om du badar varmt en längre stund så kan din och bebisens puls gå upp vilket är ofarligt, men för att inte riskera att bli överhettad är det bra att fylla på med dryck och låta vattnet hålla kroppstemperatur (37 grader). Värme runt kroppen kan man få på flera sätt.

Varma kuddar. Det finns olika varianter av varma kuddar som man kan köpa (tex vetekuddar, hot/ cold packs med en gel i) men det finns också ett busenkelt sätt att tillverka sina egna varma kuddar. Du blöter en liten handduk, stoppar in den i en plastpåse och värmer den i micron i ca 1,5 minut. Sen kan du stoppa in den i ett örngott och lägga mot smärtan. När den har svalnat efter ett tag är det bara att värma om!

Dusch och bad. En varm duschstråle mot smärtan under värk kan vara väldigt skönt. Men om du sänker ner hela kroppen i ett bad får du maximal smärtlindrande och avslappnande effekt av värmen. Bad är otroligt användbart under en förlossning! Gör inte misstaget att tro att bad bara är en förrätt på buffén, nej bad kan vara både förrätt och huvudrätt under en förlossning. Värmen som badet ger bidrar förutom smärtlindring även med avspänning i kroppen, en avslappning som i sig främjar värkarbetet. Det ökar även blodgenomströmningen i livmodern som då kan jobba mer effektivt. Som en bonus upplever många kvinnor att de blir mer rörliga, ja nästan tyngdlösa i vattnet, samtidigt som det skärmar av och ger en egen privat sfär. Om du har ett badkar hemma – bingo – se till att använda det under latensfasen. Om du planerar för en hemförlossning så kanske du vill hyra en birthpool istället. Man behöver inte heller nöja sig med ETT bad under en förlossning utan det går ofta utmärkt att ta flera. Om du ska föda på sjukhus, se till att inventera de möjligheter till bad som finns där.

TENS under förlossningen

TENS står för transkutan, elektrisk nervstimulering. Själva TENSEN är en liten apparat som går på batteri som du använder ihop med ett par böjliga plattor (ytelektroder) som fästs på huden. Den svaga elektriska strömkretsen stimulerar sedan dina nervtrådar via huden. Det här är en metod som framförallt används som behandling vid långvarig smärta men den går att använda även vid ett värkarbete. Här citerar jag från läroboken om TENS inom obstetriken:

”Metoden bygger på grindteorin genom att den genom elektriska impulser ger nervsignaler i grova afferenter, som segmentellt hämmar de nociceptiva afferenternas signalöverföring i signalhornet.”

Kortfattat så är TENS ett sätt att höja smärttröskeln i området. Det tar alltså inte bort smärtan helt och hållet men kan göra det lättare för dig att uthärda den. Elektroderna ska sättas där du har ont! Det kan alltså vara både bak på ryggslutet eller framtill ner mot blygden. TENS kräver i regel lite träning innan man får koll på alla sladdar, plattor och exakt hur apparaten fungerar. Det går att hyra TENS under en kortare period. Själv har jag hyrt en TENSapparat under två av mina graviditeter och haft helt oumbärlig användning av den mot min ryggsmärta (faktiskt även mot mina gallkramper) under slutet av mina graviditeter. Om du blir en invand TENSARE så är det väldigt smidigt att ha som smärtlindring med sig på vägen in till förlossningen. De flesta förlossningsavdelningar har även TENS att låna ut. Det kan vara en bra smärtlindring att börja med om du till exempel blir igångsatt på sjukhuset och ska göra hela förlossningsarbetet på plats.

Akupunktur under förlossningen

akupunktur under förlossning
Akupunktur

Jag trodde nog inte riktigt att akupunktur kunde ha någon effekt överhuvudtaget innan jag själv gick en kurs i obstetrisk akupunktur och lärde mig sätta akupunkturnålar. Sen dess har jag både gett akupunktur och fått behandlingar själv och jag kan intyga att akupunktur kan ha en mycket stark effekt på vissa personer. Det är inte helt klarlagt vad denna effekt beror på och akupunktur ger inte samma effekt hos alla. Men akupunktur är en väl beprövad kinesisk metod och betyder instick med tunna nålar på vissa akupunkturpunkter. Det finns nålar att sätta för alla möjliga krämpor och i förlossningssammanhang så ges det framförallt i smärtlindrande och avslappnande syfte. Bad och akupunktur ihop är ofta en riktig höjdare. Om du är nyfiken på denna metod, fråga din barnmorska om hen kan sätta några nålar! Ofta finns det någon barnmorska på förlossningen som kan. Men det ska inte ges om du har väldigt högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning.

Sterila kvaddlar

Sterila kvaddlar är sterilt vatten som sprutas in under huden där det gör ont. Det gör skitont i ungefär 20 sekunder när barnmorskan lägger kvaddlarna (ofta är man två som hjälps åt och lägger samtidigt) och det är ett sätt att liksom ”skrämma iväg” den andra smärtan för hjärnan. Det blir en liten minichock och du får ett eget endorfinpåslag som dämpar smärtan. Framförallt vid uttalad ryggsmärta under förlossningen kan det fungera jättebra. Effekten sitter i i ungefär 30-60 minuter och det går att lägga om kvaddlarna igen om du vill. De kommer inte med några andra biverkningar förutom det onda vid själv sticket.

Lustgas under förlossningen

Lustgasen, var ska jag börja? Lustgas kan vara en fantastisk smärtlindring, och det kan vara en katastrofal smärtlindring. Det slår lite blint hur lustgasen tar. Men lustgas är ett läkemedel som du tar i gasform och gasen består av dikväveoxid. Du får andas in gasen genom en mask. Hur hög dos du får går att styra, oftast får du börja prova på en låg nivå och sedan kan barnmorskan höja dosen successivt i några steg om den smärtlindrande effekten avtar. Lustgas tar inte bort hela smärtan men den bäddar in den i ett moln och de flesta blir mer avslappnade av lustgas. Lustgasen ger helt enkelt ett rus som vissa födande upplever hjälper bra mot smärtan. Andra blivande mammor kan få läskiga ”ut ur”- kroppen upplevelser och bli helt förvirrade av gasen. En del får med sig lite märkliga lustgasminnen från sina förlossningar. Lustgas kan även ge illamående och kräkningar och en del måste sluta använda lustgas av den anledningen.

En stor nackdel med lustgas är att det är ett läkemedel som är svårt att administrera och att det därför väldigt lätt blir fel. Du behöver ha den största effekten när värken är som mest intensiv och många får då rådet att börja andas in gas ”så fort värken börjar”. Problemet är att det oftast redan är försent, och många kvinnor andas gas som galningar när värken är som värst och får den största effekten precis när värken släppt. ”Fyllan” eller ruset kommer alltså ofta i värkpaus. För att få effekten där den behövs bör du helst börja andas in 10-15 sekunder INNAN värken och sedan sluta mitt i. Det låter kanske enkelt i teorin men är inte alltid lika lätt under brinnande värkarbete.

Vid ett väldigt intensivt värkarbete kanske du knappt känner var värken börjar eller slutar och ligger med masken som en boj mot ansiktet och andas mest hela tiden. Då spelar det ju inte så stor roll. Men då är det å andra sidan väldigt lätt att tappa verklighetsuppfattningen helt under förlossningen. Det kan blir svårt att uppfatta vad barnmorskan eller dina stödpersoner säger och du kanske försvinner bort ur hela sammanhanget.

Men lustgas har hjälpt många kvinnor under sina födslar och är värt att prova. Det är bra att andas ut i masken så att inte lustgasen kommer ut i rummet och det är jättebra om du kan andas vanlig luft mellan värkarna.

Epidural under förlossningen

Epiduralen är i förlossningssammanhang smärtlindringens Rolls Royce. En effektiv bedövning som vet vart den tar! Oftast. Det är en bedövning som har störst effekt framförallt under öppningsskedet av förlossningen, alltså då modermunnen har vidgats några centimeter (ungefär 3-4) och du har börjat få regelbundna värkar. Epidural minskar smärtan betydligt och gör ofta hela öppningsskedet mindre utmanande. Det är alltid en narkosläkare som lägger bedövningen mellan två kotor i ryggen och då behöver du klara av att ligga blick stilla ett litet tag. Läkemedlet sprutas in i epiduralrummet i ryggraden och bedövar hela det område där värksmärtan känns. Så det där eldbältet av smärta runt rygg och livmoder under värk, det försvinner oftast med en epidural. Men trycket när barnet sjunker nedåt under förlossningen, det försvinner inte. Tvärtom så blir känslan av ett starkt tryck mot ändtarmen ofta mer distinkt vid en epiduralbedövning, eftersom den andra smärtan försvinner helt.

Epiduralbedövning under förlossningen
Epiduralbedövning är bäst under öppningsskedet

När epiduralbedövningen har en fullt smärtlindrande effekt under en förlossning är den oftast till stor hjälp framförallt under öppningsskedet. Men mot slutet av förlossningen är det oftast inte en fullt så effektiv bedövning. Bedövningen i sig kan också göra att luften liksom ”går ur” hela det påbörjade värkarbetet och att allt stannar upp. Det är därför vanligt att man behöver hjälpa till med ett värkstimulerande dropp och hela förlossningen kan ta lite längre tid. Det är inte heller alltid man känner så starka krystimpulser när det väl är dags att krysta och därför är det vanligt att barnmorskan får be dig krysta på uppmaning, alltså forcerad krystning. Andra bieffekter som epiduralen kan ge är blodtrycksfall, svårigheter att kissa efteråt, klåda eller frossa och feber. En sällsynt men väldigt tråkig bieffekt är svår huvudvärk efter förlossningen.

Om du har ett mycket högt blodtryck eller havandeskapsförgiftning under förlossningen kan epiduralbedövningen vara en medicin som förutom den smärtlindrande effekten även sänker blodtrycket! Smart.

Paracervikalbedövning (PCB) under förlossningen

PCB eller livmoderhalsbedövning är en bedövning som har blivit mer och mer sällsynt i förlossningssammanhang. Men det är en bedövning som hjälper under öppningsskedet, precis som epiduralen. Några blivande mammor kan av medicinska skäl inte få epiduralbedövning alls under förlossningen och då kan PCB vara ett alternativ. Det är en bedövning som läggs med två stick inne i slidan, uppe runt livmoderhalsen. De nerver som finns runt livmoderhalsen bedövas då. Du behöver ligga i gynläge med benen i benstöd när du får bedövningen och det är en förlossningsläkare som lägger paracervikalblockaden. Smärtlindringen blir kanske inte riktigt lika effektiv som vid en epiduralbedövning, men den hjälper ofta! Effekten sitter i upp till två timmar. Viktigt att veta om är att barnets hjärtljud kan gå ner av bedövningen, och noggrann övervakning av barnets hjärtverksamhet blir därför nödvändig.

Pudendusblockad under utdrivningsskedet

En pudendusblockad (eller PDB) som också kallas bäckenbottenbedövning läggs enligt samma princip och ungefär på samma sätt som en PCB, bara att den läggs lite längre ner i slidan och bedövar pudendusnerven istället för nerverna runt livmoderhalsen. Det hjälper vid smärtan under krystskedet och bedövar bäckenbotten. Barnmorskor har kompetens att lägga PDB men inte riktigt alla känner sig helt bekväma med att lägga en PDB inne i slidan (det går att lägga en yttre PDB efter förlossningen för att bedöva inför att sy en bristning, vilket alla kan). Men huruvida just din barnmorska kan lägga en pudendusblockad eller inte ska inte få styra om du ska få denna bedövning under förlossningen!

En pudendusblockad kan läggas när modermunnen har öppnat sig helt och barnets huvud har kommit en liten bit nedanför spinaeutskotten i bäckenet. Det kan vara en väldigt bra bedövning särskilt vid en sugklocka. Men också för omföderskor som vill ha hjälp med smärtan men som inte riktigt ”hinner” få någon epidural eftersom allt går så snabbt.

Ibland sjunker barnets hjärtljud efter att du fått en pudendusblockad och det kan också hända att värkarbetet stannar av. Bedövningen kan bli så effektiv att krystkänslan försvinner helt.

”Most women need encouragement and companionship more than they need drugs”

Vad som blir just din unika mix av smärtlindring under förlossningen kanske du bestämmer i stunden. För det går faktiskt inte att säga på förhand exakt vilken smärtlindring som blir bäst för dig eftersom alla kvinnor är olika och alla förlossningar ser så olika ut! Så det kan vara klokt att inte på förhand bestämma sig för en viss smärtlindring. Framförallt, se alltid smärtlindringen som ett komplement till egna strategier för att hantera förlossningen istället för tvärtom. Stödet, platsen, dina relationer, allt sånt kommer först. Det är viktigast. Om det är något jag erfarit så är det att ”samma” smärta under förlossningar kan upplevas på så fantastiskt många olika sätt. En epidural kan vara helt rätt. Helt fel. Lustgas kan vara perfekt. Eller inte alls rätt. Ett bad kan vara det som räcker hela vägen fram till mål. Jag har med åren fått en så djup respekt för att vi kvinnor är olika och behöver olika saker för att må bra när vi föder våra barn. Men stöd och trygghet är det som förenar, ja det behöver alla som föder barn.

Vill du stötta mitt arbete med att skriva guider och inlägg här på Föda med stöd? Bli Bottler!

bottlercommunity.com/fodamedstod

Jag födde honom

2 kommentarer

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed

När hon kom till världen

10 kommentarer


♥

Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

♥

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.

 

 

 

 

 

 

Livmodig

Lämna en kommentar

Foto: Jeanette Engebjär

I Sverige idag så finns det kanske 40-50 aktiva hembarnmorskor. Det är en väldigt liten grupp och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Många av oss jobbar också med annat – vi jobbar på förlossningskliniker runtom i landet, med mödravård, forskning, utbildning och som sjuksköterskor. Endast några få försörjer sig enbart på hembarnmorskeriet. För de flesta är det en syssla som kombineras med ett annat barnmorskejobb. Det borde ses som en solklar merit att ha erfarenhet av hemfödslar!

Agneta Bergenheim

Under helgen i Mundekulla har vi kunnat prata med varandra ganska förutsättningslöst om våra erfarenheter. Både bra och jobbiga sådana. Väldigt välbehövligt! Att få utbyta erfarenheter och lära känna varandra lite mer har varit en del av syftet. Vi har diskuterat i smågrupper, i storgrupp, runt frukostbordet, i bastun och under fikat. Några hade med sig bubbel och lite vin som satte ännu mer fart på diskussionen till kvällen. Härligt.

Fatima och Ewa-Maria

 

Jeanette är hjälpmamma för Amningshjälpen! Jag har hört henne hjälpmamma flera gånger under helgen och är imponerad över det engagemang hon lägger ner – helt ideellt. Den här helgen har hon också hjälpmammat  mig  på olika sätt, gett mig akupunktur,  pysslat och brytt sig om. Tack! Det har varit en helt fantastisk helg. Jag känner mig stärkt, inspirerad och glad. Så har jag lärt mig ett nytt ord också – livmodig. Ett fint ord som  jag tycker vi borde använda lite oftare.