Den här veckan fick jag lära mig något nytt av ett par som väntar barn. Vad? Jo. Stockholmsfasen. En benämning på en latensfas i Stockholm. Det är ironiskt såklart och handlar om att många födande upplever att de får vänta så länge innan de äntligen får komma in till förlossningen. Latensfasen som riskerar att bli en enda…. Stockholmsfas.
Eftersom det råder brist på förlossningsplatser så riskerar ju prioriteringarna att bli hårda och födande par i latensfas behöver av förklarliga skäl hållas hemma så länge som möjligt. Det gäller ju att få förlossningsplatserna fördelade på födande i aktiv fas. Latensfasen kan man ju med fördel ha i hemmet. Men det är samtidigt otroligt mycket begärt att alla ska pricka in exakt rätt tillfälle att komma in. Rimligen så borde några komma in lite tidigare och andra när den aktiva fasen har pågått ett litet tag och några precis där mitt emellan.
Det finns ju en överhängande risk att den medicinska bedömningen blir färgad beroende på om det finns plats eller ej. Ett par kanske får komma in i rätt tid för att det finns plats medan ett annat par i samma situation kanske får rekommendationen att stanna hemma ännu lite till – eftersom det fattades platser just då! Latensfasen kan för paret bli en enda nervös väntan på en plats någonstans. Som barnmorska blir jag ledsen när jag hör att det här fenomenet till och med har fått en benämning.
Latensfasen, det är ju den fas när man ska bädda in födandet i lugn och ro. Trygga sig en plats. Stänga ute all oro, ta en dusch eller sjunka ner i badet en stund, ligga och halvslumra mellan värkarna, kanske klocka dem och framförallt, få tillfälle att känna när något stort byggs upp. Ett präktigt värkarbete. Maffigt att ligga i startgropen för det liksom. Lite nervöst och pirrigt rentav! Eller bara väldigt jobbigt. Men att då behöva bli uppjagad, nervös, lite rädd och samtidigt känna att man drar igång hela operation förlossningsplats när man ringer in till förlossningen. Det önskar jag att alla födande slapp! Även de som råkar bo i Stockholm.
Foto: Lovisa Engblom
Min syster hade varit hemma i ett och ett halvt dygn med värkar efter att vattnet gott. Tillslut kände hon att det började bli för tufft. Rent psykiskt, tror jag, och ville ha stöd. Hon väntade sitt första barn. Då ringde hon till förlossningen och de svarade ta två alvedon och gå och duscha. Det gjorde henne förkrossad och tappade ännu mer ork och mod… så sorgligt att man i sitt värkarbete ska behöva bli så nedstämd.
Ja verkligen! Väldigt sorgligt att man ska behöva bli rädd och besviken i sitt värkarbete.Jag blir riktigt ledsen när jag hör sådana historier. Kram Märta