Ridå. Jag somnade efter att ha skrivit den där rubriken. Min yngsta somnade bredvid mig och vi sov bort en stund av eftermiddagen ihop.

Sommaren började med en renovering som drog ut på tiden. För en bygglovsansökan som åkt fram och tillbaka mellan oss och handläggaren på kommunen fick äntligen sitt svar strax efter sommaravslutningen. Bygglovet var vårt. Tänk att ett litet källarfönster kan generera så mycket ofokuserad energi. Sen gick två veckor av sommaren åt till att köpa målarfärg, MÅLA och stuva runt alla våra saker. Men källarfönstret är fortfarande inte utsågat eftersom de företag som sågar i betong tar vanlig hederlig industrisemester. Så renoveringen kommer fortsätta att spilla över i tid under hösten.

Kruxet är att logistiken växer i takt med att barnaskaran växer. Att ha tonåringar och mindre barn samtidigt bidrar till ännu mer logistik. För det känns viktigt att alla blir nöjda. Renoveringen av vårt hus ingår på sätt och vis i samma logistik: det känns viktigt att alla barn får egna rum som de kan trivas med.

Men sen kom vi då äntligen iväg, först på en tur till skärgården och sedan till vår släktgård i Hälsingland. Där infann sig faktiskt den riktiga semesterkänslan. Att se klassiker som ”The Shining”, ”The Others” och ”Fucking Åmål” med de stora barnen under sena sommarkvällar som gärna fick dra ut på tiden. Mmm, njut.

Vi gjorde ett snabbt stopp hemma efter tre veckor borta. Och jag blir alltid så kär i mitt hem när jag har varit borta ett tag. Vill ta tag i allt möjligt, sy upp gardiner, rensa kyl och frys – sortera skor. Men jag hann ju inte så långt för morgonen därpå bar det av till Fiskebäckskil. Sveriges unga akademi som Stefan är med i höll i ett sommarläger för gymnasieungdomar – och vi var en av flera medföljande familjer. Så sommarlovets sista dagar spenderade vi i löjligt pittoreska Fiskebäckskil. Barnen har fångat krabbor och badat i havet. Vi alla har sett brännmaneter på nära håll.

Nu gör vi ett stopp hos vänner på vägen hem. Och jag försöker beta av alla mail om skolstart, tider på fritids, dagisinskolning, nya fröknar, föräldramöten och hänglås som ska tas med på höstens första skoldag. Jag längtar efter att få komma hem till vår mycket överskådliga veckotavla – för just nu snurrar informationen mest runt i sina egna omloppsbanor, som viktlösa bråten i rymden.

Jag längtar också lite efter att de här första veckorna av höstterminen ska dra förbi. Den där första koppen kaffe. Ni vet när alla barnen är i sina respektive klasser på sina respektive skolor och vår yngsta är inskolad på dagis. Då när jag kan slå upp min laptop och börja jobba ostört, höra träden susa utanför fönstret och slås av hur vacker hösten kan vara.