Så kom sommaren. Vi firade nationaldagen hos släkt i Virsbo utanför Västerås med kusiner, sysslingar, mostrar och morbröder. Värmen kändes tropisk och barnen tog sitt första dopp för året. Långhelgen började alltså på bästa sätt, med en jourperiod som just avslutats, värme, fest och några dagar ledigt med familjen. Inga jobbmöten eller jobbmiddagar inplanerade för mig eller Stefan. En helt blank kalender i några dagar. Det är mycket ovanligt i den här familjen ska jag säga.
Och hela våren har jag längtat efter att få tid till att påta i trädgården. Alltså att få försjunka. Inte bara ta några spadtag sådär med stressen lurandes i magen, eller klippa gräsmattan i sista sekunden innan den liksom svämmar över alla kanter och grässtråna behöver huggas av med något riktigt vasst. För en trädgård behöver ju lite kärlek och omsorg om man inte vill att den ska växa igen alldeles. Min ambition är att vår trädgård ska få det. Även om den också gärna får vara sådär härligt på gränsen till för lummig.
Men vår källarrenovering behöver också sina omsorger, så dagen igår började på Bauhaus där vi letade väldigt oromantiska saker som lampsocklar och annat att fästa lampsladdar i taket med. Vår 12-åring som är väldigt förtjust i djur, hittade ett litet bihotell. Vår sexåring ville inte vara sämre så han fick också med sig ett eget fjärilshotell. Men han döpte ganska snabbt om det till fjärilsfängelse och behandlade det inte riktigt med samma omsorg som sin storebror – familjens biolog. Sofia fick med sig ett litet apelsinträd och vår femtonåring fick äntligen sin utlovade födelsedagscykel.
När vi kom hem var vi redan svettiga, men då var tanken att trädgårdsdagen skulle börja. Jag ryckte ogräs och klippte gräs. Hanna tultade runt och blev rädd för vattenslangen som rörde sig misstänkt likt en orm, ryckigt och liksom oförutsägbart. De stora barnen cyklade, solade och dråsade. Åh vad skönt det var sen när kvällssvalkan kom. Mysigt att efter middagen gå ner i det svala vardagsrummet i källaren och titta på ett avsnitt av en bra serie. Idag ska jag flytta ner min motionscykel till källaren eftersom den inte kommer bli cyklad på annars.
Jag har börjat läsa min först sommarbok: Nora eller Brinn Oslo brinn. Den är underbar. Och idag är planen att köpa några perenner som jag längtar efter, nämligen röd solhatt. Jag har redan gjort plats åt dem i en av våra rabatter. Om bara sommaren får fortsätta på ungefär samma sätt som dagen som var så är jag lycklig.
Dikten här nedan fick jag skickad till mig av min kollega Florence och den sätter fingret på precis det där. Hundra sommardagar av Alf Henrikson.
Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.
