I den ursprungliga versionen av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd fanns en abortskildring med. Den scenen var hon tvungen att stryka. När jag läser om hur boken blev till så förbannar jag denna censur.  Vad jag hade velat ta del av Moa Martinsons abortskildring! Sverige har sedan några futtiga decennier tillbaka varit en fristad för kvinnors kroppar.  Illegala aborter betyder livsfarliga aborter och den vardagen lever kvinnor i världen över. Här har sjukvården sedan 1974  gått in och hjälpt till – utan att döma människan – och hjälpt henne att slippa förblöda eller dö i en infektion. Anledningen till aborten har fått vara kvinnans angelägenhet.

Det finns ingenting mysigt, gulligt eller romantiskt med att vara abortmotståndare och vädra morgonluft. När Trump stryper pengaflödet till organisationer som stödjer kvinnors rätt till abort så visar han med en underskrift att kvinnor ska fortsätta bäva i sina kroppar.

Skam, lidande och död. Så ser den svenska aborthistorien ut.

Jag vet att det är lätt att förbise den långa och mödosamma kamp som ligger bakom dagens självklarheter. Att slippa föda tre barn innan 21 års ålder. Slippa vara fången i den egna kroppen – när det med busenkla medel går att förhindra. Våra förmödrars hånskratt fastnar i min hals – hur kunde jag för en sekund tro att detta var en rättighet att ta för given? Abortmotståndare säger sig värna livet. Börja då med att värna de kvinnor som lever, älskar och existerar på jorden i detta nu. Värna dom flickor som växer upp till kvinnor. Jag vet nämligen att det finns en skatt gömd på vinden – det är kvinnorna som kan vara med och göra stordåd när de får makten att bestämma över sina egna kroppar. Till dig Trump och dina medarbetare:

-Erkänn att ni i själva verket är livrädda!