Minns ni det här inlägget som jag skrev i våras? Då var jag alldeles vårrusig och lycklig efter att ha fått känna de första sparkarna efter en lång och jobbig första trimester. Äppelträden stod i full blom.
Nu har det gått en hel sommar och min graviditet börjar närma sig sitt slut. Samtidigt har äppelblommorna förvandlats till klasar med röda snart ätmogna äpplen på våra träd. Jag och bebisen kommer vara mogna ungefär samtidigt som det är dags att skörda våra äpplen. Det känns fint och trösterikt. Samma organiska, dynamiska process som naturen är så full av är jag ett med just nu.
Men jag vet också hur övermogen och jäst man kan känna sig där på slutet. När man bara längtar efter att få ta språnget över till den andra sidan.
Att samla kraft och boa in sig
De sista veckorna av en graviditet händer det något med mig. Jag blir lite hudlös och i den hudlösheten kommer yttervärlden och tränger sig på. Jag kan inte på samma självklara sätt sortera det inre och det yttre utan att där sker en sammanblandning. All världens elände blir svårare för mig att härbärgera. Situationen i Afghanistan. Eller klimatkrisen med sina översvämningar och bränder runtom i världen. Det är som att jag känner hur skört och starkt livet är på precis samma gång. En väldigt dubbel känsla.
Själv har jag i mitt arbete med födande ofta iakttagit hur gravida får ett skimmer över sig med ett inåtfokus mot slutet av graviditeten. Hur de liksom träder in i en bubbla där yttervärlden stängs ner bit för bit. Jag ser det som en förberedelse inför förlossningen. Ibland kan jag intuitivt se att nu är det inte långt kvar. Och den förändringen kan gå från en dag till en annan.
I vår del av världen är vi så otroligt fokuserade på den lilla intensiva bit av förlossningen där barnet tränger ner och ut i världen. Vi missar ibland att förlossningen är en process som börjar så långt innan och slutar så långt efter att barnet har bytt universum. Att det är en kontinuerlig, dynamisk process där det finns utrymme för så många nyanser och skiftningar. Den känslomässiga process som det innebär att vara gravid, föda barn och bli förälder förbises ofta framför de rent fysiska förändringar som tar plats i kroppen. Men för mig har det blivit allt tydligare med åren hur kropp och psyke sammanflätas och blir en del av precis samma process.
Min egen gravidresa
Det finns därför inget gyllene koncept för varken förlossningsförberedelse eller sätt att föda barn på som passar precis alla. Eftersom varje ”gravidresa” är unik i sitt slag och helt oefterhärmlig.
Det här citatet av barnmorskan Rachel Reed tycker jag säger mycket om det unika hos varje födande kvinna:
”However, the most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intuition.”
Själv känner jag hur det här att vara ett med naturen är en tröst just nu. Även om den, naturen, också är obarmhärtig, rå och bitvis oförutsägbar så finns det något så oändligt friskt och livskraftig med den. Ja rentav kaxigt. Alla dessa röda äpplen som nu hänger i klasar på träden. De är kaxiga.
Fin betraktelse om tryggheten med naturen.
Jag instämmer och vill också vidga den där känslan till att omfatta hela livsprocessen.
Med ömhet kan jag betrakta den vissnande vassen som gulnar och känna en försonlighet inför det egna vissnandet med åldern.
Det är något tryggt med det obönhörliga cirkulära upprepandet i processerna i livet i naturen. När något bara är som det ska vara.
Acceptans inför det som sköter sig självt.
Därför är det oroande när människan har makten att störa dessa cirkeldanser.
Krig ondska klåfingrighet krockar med det rytmiska böljandet som livsprocessen skapar.
Därför tror jag att kvinnor i allmänhet och särskilt under graviditeter blir sårbart uppmärksamma på det som stör vaggandet
Kram från monika.