Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.

Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.

Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme

Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.

Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.

Tankar inför förlossningen

Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.

Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.

Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.

Och snart är det verkligen höst

Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.

Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.