Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.

Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.

När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.

Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.

Covidtest och löktricket

Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.

Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.

Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.

På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”

Filmer och böcker

Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.

Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.

När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.

Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…

Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.

Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.

Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.

Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.

Väl hemma

Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.