Jag måste erkänna att sommaren kom lite fort ( i år igen). Trots att jag gett mig tusan på att vara förberedd och hinna med både det ena och det andra innan semestern började så blev det inte riktigt så. En vecka VAB, en förlossning, lite ändringar i schemat och vips så låg jag efter i mitt tilltänkta schema. Men, jag har blivit faster för första gången och barnen har fått en till kusin! Det slår ju det mesta.
Den här skärgårdsveckan får bli en slags upptakt till den riktiga semestern: en vecka med både lite jobb och semester. Ja så mycket semester som det blir när man åker ut till en ö med fyra tonåringar och två små. Bara ATT komma iväg är ju ett helt företag i sig. Vår äldsta dotter Miriam och hennes pojkvän fick inte plats i bilen så de tog tåget ihop. Vi andra sprang in och ut ur huset och lastade in i bilen i vad som kändes som flera timmar. Kruxet var den att ett lagat tält var på väg med postnord. Och innan vi kunde åka behövde vi invänta denna leverans eftersom paket skickas hem om de inte plockas ut inom en viss tid. Så det slutade med att vi åt hamburgare ute, handlade med oss all mat som man behöver när man ska ut till en skärgårdsö och sen åkte vi hem igen och hämtade ut ett tält. SEN kunde vi komma iväg.
Vid Björkviks brygga blev vi mötta av barnens farmor och bonus-farfar med båt. Det blev en dyrbar båtlast. Och det lät misstänkt från motorn när båten tuffade ut mot Orrö i Stockholms Skärgård. När vi kom fram stod det snart klart att båten och båtmotorn behövde skickas iväg på reparation.
Men vi gjorde oss hemmastadda och nästan alla barnen hoppade i vattnet. För mig tog det en dag men sen var jag också i! Det är faktiskt rekord. Jag brukar vara lite badkruka i början av sommaren men nu verkar det som att jag har fått något slags skyddande späck. Känner mig som en varm varelse som bara mår bra av att kylas ner lite. Lustigt hur gravid man kan känna sig efter knappt 23 gravidveckor.
Dagen idag vaknade vi till en riktig idyll: snart midsommar i skärgården.
Eftersom tonåringarna vaknar sent fick vi morgonen ihop, jag, Stefan, Lovisa, kusin Sonja och vår Hanna. De två kusinerna har inte riktigt hunnit lära känna varandra än på grund av pandemin. Men nu får de lite tid på sig att bekanta sig med varann.
En svanfamilj flöt förbi på det stilla vattnet och jag räknade till sex små svanungar även om bara fyra av dem syns på den här bilden. Tänk om man kunde ha sina sex små ungar på en rad sådär framför sig genom livet. Så pastoralt.
Vid lunchtid blev det väldigt varmt och stilla. Tonåringarna dåsade på bryggan innan de tog en tur med gummibåten till stranden på andra sidan vattnet.
Själv sitter jag här och försöker förstå vart all tid tar vägen. Ja, både år och månader. Den här vårterminen som nyss började har blivit till en sommar som jag inte vill ska vara över alltför fort. Samtidigt hinner så mycket hända på ett år att jag blir alldeles snurrig. Förra året vid den här tiden satt jag och redigerade bok. Nu sitter jag här med en ny bebis som sparkar därinne – och tre tonåringar som snart ska ut ur sin mammas bo. Bäst att ta ett svalkande dopp nu medan tid ännu finns.