Jag har lite från sidan, och med tilltagande olust, tagit del av den debatt som pågår om förlossningsvården just nu. Det senaste inlägget skrevs av Hanne Kjöller – på DN rasar hon mot kvinnor som önskar kejsarsnitt utan särskilda medicinska skäl. Det som provocerar henne är att kvinnorna själva önskar sig ett annat sätt att föda barn på. För att det är vad de önskar, punkt slut. Hanne Kjöller resonerar som så att rädslan inför en vaginal förlossning inte är motiverad, några timmars plågor får man allt stå ut med, huvudsaken är ju ett friskt barn! Vad är väl en jobbig förlossning i jämförelse med ett helt liv med ett barn? De enda som har något att vara ledsna över på riktigt är kvinnor som förlorar sina barn. Hon raljerar över att kvinnor kan känna sig underlägsna i kontakter med välutbildade läkare:

Hm, verkligen jättekonstigt. Att man som förstföderska inte känner sig 100% kunskapsmässigt jämbördig med någon som har läst läkarlinjen, specialistutbildat sig och förlöst några tusen ungar.

Hanne Kjöllers slutkläm är ett praktexempel på hur föraktfull tonen kan bli gentemot kvinnor som på olika sätt önskar göra anspråk på sina förlossningar:

Tycker man ändå inte att förlossningsplågan står i proportion till glädjen över att få ett barn, bör man kanske fundera på om hund inte är ett bättre alternativ.

Vilken tur att jag precis har öppnat boken Give Birth like a feminist av Milli Hill. Den fungerar nämligen som ett perfekt antidot mot Hanne Kjöllers hånfulla ton. Det första kapitlet handlar om The Birth Room Power Imbalance: Scenen är från 1975. Det är mitt i natten på ett sjukhus, en kvinna vandrar runt på ett sjukhus och letar efter något som har tagits ifrån henne: hennes barn. Det hela börjar vid ankomsten till sjukhuset – den blivande mamman behöver underkasta sig en rad procedurer som alla utförs på rutin, utan att någon frågar henne om lov. Könshåret blir bortrakat, hon får ett lavemang och en spruta med petidin i låret. När barnet väl är ute så tas det ifrån henne – för på natten är det nämligen sköterskorna som tar hand om barnen. Ingen. Som. Frågar. Henne. Om. Lov.

Tack och lov är det inte 1975 längre. Men kvinnor matas fortfarande med att ett friskt barn är det som räknas ( draget till sin spets – det enda som räknas) och att vägen dit är av mer ringa betydelse. Apropå platsbrist och det ständigt återkommande sommarläget i förlossningsvården har jag på fullt allvar fått höra hånfulla kommentarer av personer inom professionen i stil med :

Äh, barnen kommer väl ut ändå.

I diskussioner rörande förlossningsvården, som för övrigt ofta blir väldigt förvirrade och osakliga, trumfar nästan alltid risk för barnet över kvinnors autonomi. Men kvinnor är faktiskt autonoma individer och kvinnor har rätt att göra anspråk på sina förlossningar (vilket inte ska missförstås som rätten att beställa ett kejsarsnitt hux flux). Men kvinnor har rätt att göra sina egna riskbedömningar. Saken är den att många gravida väger in en väldans massa fler variabler än vad professionen gör när de beräknar risk: risken för att inte hinna in till sjukhuset på grund av platsbrist, risken för att kanske bli övergiven och inte få stöd när det kommer behövas som allra mest, risken för att få en allvarlig bristning att leva resten av livet med, risken för att behöva krysta i flera timmar, risken för att få en upplevelse som man inte orkar bära genom resten av livet. Om det bara var några få jobbiga timmar, liknande de man genomlider när kräksjukan härjar hemma, ja då vore väl allting för väl.

Hanne Kjöller blottar sin egen okunskap när hon raljerar över barnafödandet som vore det några oviktiga timmar av plågor liknande dem vid en influensa. Att vara frisk och välmående efter sin förlossning är mycket mer komplext än att se OK ut på utsidan. Jag citerar Milli Hill:

Feeling of trauma, sadness, shame, guilt, powerlessness, violation, and regret pervade the postnatal experience and reach far into the future mental emotional well-being of women, and by default their relationships not just with themselves, but with their partners and children too. Statistics vary, but traumatic birth in the UK alone is estimated to affect nearly one in three woman a year, with many of those going on to develop PTSD.

Varför är det så lätt tillhands för vissa att komma till slutsatsen att kvinnor som står inför att föda barn – och som önskar få göra det på ett sätt som de själva tror blir bäst – mest är besvärliga och bortskämda? Milli Hill ger ett talande exempel när hon beskriver hur Dr Aoife O’Malley som är läkare på en förlossningsklinik i Dublin beskriver kvinnor som gör sina egna förlossningsplaner som ”middle-class birthzillas”.

Du gör just precis samma sak Hanne Kjöller för i din krönika beskriver du kvinnor som ”selfish, opinionated, controlling and difficult”.

Själv tänker jag att det är mer intressant att faktiskt lyssna till hur kvinnans egen riskbedömning ser ut, i ett genuint möte med någon från professionen. Det handlar inte om vem som ska trumfa vems kompetens, det handlar om att det är en kvinna som ska föda sitt barn. Rädslan som många känner inför denna händelse är ofta genuin, är min erfarenhet. Vad är det som gör att ett kejsarsnitt framstår som lösningen? kan lika gärna vara Vad är det som gör att en hemförlossning framstår som lösningen?

Vi som jobbar med födande behöver ödmjuka oss och fråga oss hur vi kan bidra till att kvinnor ska förmås att känna en större tillit och ett förtroende, både till sina egna kroppar, men även till oss som ska bistå under födandet. Då har vi börjat arbetet i rätt ände.