Gästblogginlägg av Magdalena Bolling
”Det blir med 90 procents säkerhet kejsarsnitt!” konstaterade läkaren kärvt vid rutinultraljudet i vecka 19. Allt rasade lite för mig där och då. Jag som skulle föda även detta barn vaginalt men denna gång utan sugklocka och medicinsk smärtlindring. Jag som hade planerat och hoppats så mycket på att få lite av en revansch nu. Jag som inte alls kunde förhålla mig till tanken på att ha ett inplanerat datum för när vårt barn skulle födas och gå miste om den där magin som de sista dagarna av graviditeten innebär när man går och väntar, längtar, hoppas, blir frustrerad och undrar när det egentligen ska sätta igång.
En moderkaka som låg i vägen för barnets väg ut ur livmodern, en placenta previa, var diagnosen. Jag fick veta att jag skulle ta det lugnt under graviditeten, inte ta i för mycket, inte ha sex, inte bära vår 2,5-åring och så vidare, för det skulle kunna reta moderkakan och orsaka blödning.
Det tog några dagar för mig att komma till rätta med mina känslor inför att allt inte gick riktigt enligt plan och att jag kanske inte skulle kunna föda vårt barn på det sätt som jag hade föreställt mig. Sedan började jag i stället läsa på om vad ett kejsarsnitt (som jag då fortfarande kallade det) innebar, och på vilket sätt jag skulle kunna göra det till en födsel på mina villkor oavsett vilken sorts förlossning det skulle bli. Och så satte jag all min tillit till att moderkakan kanske skulle flytta på sig allteftersom magen växte när livmodern och barnet ökade i omfång – för det fick jag veta var ganska vanligt.
Runt vecka 29 var det dags för ett nytt ultraljud för att se om någon förändring hade skett. Det hade det inte. Moderkakan låg fortfarande i vägen, men inte helt, så kanske, kanske skulle jag kunna försöka föda vaginalt – för i vissa fall kan en moderkaka som ligger bara lite i vägen liksom puttas undan när barnet tränger ned i födelsekanalen. Åh, vad jag hoppades att det skulle bli så!
Men så i vecka 34 började jag blöda. In till förlossningen mitt i natten med hjärtat i halsgropen och oron pulserande i kroppen. Hur mår vårt barn? Ska jag föda nu? Men blödningen var liten, vårt barn mådde bra och vi fick åka hem.
Om en påfrestande väntan
Den här tiden var väldigt påfrestande. Det tog mycket energi att hela tiden gå och vänta på att kanske börja blöda och inte veta om det återigen skulle bli en liten, hanterbar blödning eller en stor sådan som skulle kräva omedelbar åtgärd. Jag tittar i mina anteckningar från den här tiden och ser att jag har skrivit: ”Om ny blödning: Ring först 112, sedan BB Sthlm”.
Två veckor senare blev det ambulansfärd in till sjukhuset. Vi fick stanna kvar över natten. Sedan hem. Och ytterligare två veckor efter det bar det av igen. Den gången fick jag inte åka hem. Vårt barn var beräknat att födas om elva dagar. I samråd med läkare beslutades om en igångsättning med beredskap för kejsarfödsel eftersom jag så gärna åtminstone ville få försöka och eftersom ingen kunde säga exakt hur moderkakan skulle bete sig när bebisen började tränga ned. Men först skulle vårt lilla barn få växa lite till och födelsen eventuellt få komma igång spontant.
Under de där dygnen blev jag ständigt kontrollerad och tilltittad av underbara barnmorskor, undersköterskor och läkare. Jag kände mig trygg, men åh, så jobbigt det var att inte kunna vara hemma hos vår son och min man. De kom och hälsade på såklart, och vi och vår son lekte (stillsamt i sjukhussängen eftersom jag var tvungen att vara försiktig), fikade, kramades och pratade på små barns vis om allt som nu pågick i hans och vårt liv – allt från vad han ritat på förskolan till att han nu när som helst skulle få träffa sitt efterlängtade syskon. Men det var ledsamt att säga hej då på kvällarna.
Jag fortsatte att blöda till och från, och jag kände mig frustrerad och trött av oro och väntan. Helst hade jag såklart velat att förlossningen startade spontant, men efter fem dygn gjordes ändå bedömningen att det var bra om vår lilla bebis kom ut till oss – och det var skönt att till slut få komma igång.
Tidigt på morgonen gick jag upp och åt frukost. Framåt niotiden kom min man efter att ha lämnat storebror på förskolan. Igångsättningen, med Syntocinondropp, påbörjades strax före lunchdags. Allt rullade på under ett par timmar. Vi tittade på film, Sex and the City minns jag att det var, och jag hade regelbundna men inte särskilt smärtsamma sammandragningar. Det kanske skulle gå vägen ändå, tänkte jag. Allt verkade ju lugnt.
Men efter en vaginal undersökning, som gjordes mycket försiktigt och med mitt fulla medgivande, kom plötsligt en stor blödning när jag reste mig upp. Känslan när blodet plötsligt bara forsade ur mig går inte riktigt att beskriva. Rädd blev jag nog, men jag fick aldrig panik, för alla runt omkring mig och min man höll sig lugna – och vi var ju förberedda på att detta skulle kunna hända. Jag blev snarare väldigt koncentrerad och fokuserade på att vår bebis mådde bra – det var det enda viktiga och det som jag hängde mig fast vid. Blödningen stannade inte av, och ganska fort beslutades om att det behövde bli en akut kejsarfödsel.
Det var en samlad men fin och varm stämning när jag rullades ned till operationsavdelningen. Jag minns att jag kände hur läkaren höll på att greja med magen, och jag tolkade det som att hon kände efter hur barnet låg och bad henne att säga till när hon började med själva operationen. Då hörde jag hur vårt lilla barn skrek, och det var så överraskande och så ljuvligt. Vårt barn, som visade sig vara en liten lillebror, var äntligen här!
Tiden efteråt var lite speciell. De allra första dagarna, när vi fortfarande var kvar på sjukhuset var fina, men jag hade ont och var trött. Jag fick en påse blod för att täcka upp för min blodförlust men var ändå vit som ett lakan i ansiktet. Och jag minns hur jag vid ett tillfälle fick så fruktansvärt ont i axelpartiet och över bröstkorgen att jag knappt kunde andas. Det kan hända efter en operation om vätska kommer ut i bukhålan och trycker mot diafragman. En morfinspruta i låret tog udden av smärtan, så det var ju bra. Men det var läskigt just när det hände, för det var en smärta jag inte kände igen och som till skillnad från förlossningssmärta inte hade något tydligt syfte.
När vi kom hem från sjukhuset minns jag hur långsamt läkningen efter operationen gick. Min svägerska, som några år tidigare hade fött med kejsarfödsel, hade gått på Alvedon i ett par dagar, och sedan var allt som vanligt – så det var vad jag förväntade mig. Men så blev det inte för mig. Jag hade ont och kände mig svag. Jag minns att jag blev förkyld och hur oerhört obehagligt det var att hosta med ett färskt ärr. Och jag minns hur jag kände det som att jag hade blivit förlöst snarare än fött barn själv.
Skillnaden mellan kejsarsnitt och kejsarfödsel
Det tog ett tag innan jag kunde ge mig själv erkännandet att jag faktiskt ändå hade fött även detta barn, bara på ett annat sätt än första gången. Det var efter det som jag insåg skillnaden, i alla fall för mig, i innebörden mellan orden kejsarsnitt och kejsarfödsel – passivitet kontra aktivitet. Det är som att ”snitt”, ”att bli snittad” eller ”få/göra ett snitt” signalerar att man själv inte gör något utan att det är någon annan som agerar. Fokus är på själva ingreppet och inte på vad som är det huvudsakliga: att ett barn föds. ”Kejsarfödsel” tycker jag bättre beskriver vad som sker – någon föder ett barn, aktivt och med kropp och själ, men med lite hjälp eftersom omständigheterna av olika skäl kräver det.
Vi knöt an till varandra fort, jag och vår andra lilla skatt. Jag minns hur han ammade från första stund som om han aldrig hade gjort något annat och hur liten han kändes – men också hur stark, pigg, nyfiken och tålmodig han var redan från start. Vi hade fått en lite stökig start under graviditeten och förlossningen, men det var som att han och jag tog igen det nu. Allt var lätt med honom.
Jag har fött tre barn, och det här var min enda kejsarfödsel. Den visade sig vara nödvändig, och det är fantastiskt att barn kan födas på detta sätt när det behövs – anledningarna till det kan vara såväl medicinska som emotionella – men det är ingen liten process, och åtminstone för min del var återhämtningen efteråt en helt annan sak än efter de vaginala förlossningarna.
Jag är glad över att jag har erfarenhet av så olika sorters födslar. Jag är stolt över mitt ärr på magen, och barnen tycker att det är spännande att höra mig och min man berätta om de olika sätt som de kom till världen på. I min roll som doula brukar jag råda gravida att läsa på och reflektera över hur de skulle känna om deras barns födelse inte skulle bli som de har planerat för, till exempel vid en akut kejsarfödsel. Då har de en plan även för det och blir kanske inte så överrumplade om det händer. Poängen med att göra en förlossningsplan är egentligen inte att följa den till punkt och pricka utan att vara förberedd och kunnig om de olika situationer som kan uppstå. Då kan man känna att man föder på sina egna villkor oavsett hur förlossningsförloppet faktiskt blir.
