Igår träffade jag tre av mina riktigt kära barnmorskevänner på Katalin i Uppsala. Vi är ett gäng som har följts åt sedan det begav sig för sju år sedan i Uppsala – då några av oss började läsa till barnmorskor! Någonstans där när vi var alldeles nya på utbildningen och precis hade klarat av vår första  tenta eller höll på att plugga som bäst ( jag minns inte riktigt) så gick vi ut och åt på Katalin. Vi drack vin och kunde inte sluta prata. Allt vi skulle få erfara som barnmorskor låg framför oss och det kändes jättespännande! Pirrigt. Nervöst. Och alldeles underbart. Det var som att få öppna dörren till en ny värld – tillsammans.

Men utbildningen och tiden som ny barnmorska var inte bara en lärorik walk in the park, det var en i allra högsta grad omtumlande tid som också var smärtsam, jobbig och enormt utmanande! På alla sätt. Och på olika sätt för var och en av oss. Så vi har gråtit ihop och skrattat ihop och pratat födslar och funnits vid varandras sida under hela den här tiden. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Utan mina nära barnmorskevänner som har funnits där och burit mig när saker har gjort ont och jag har gått sönder litegrann – ja då hade jag inte suttit här och varit så glad som jag faktiskt är idag.

Det har gått några år sedan den där första gången på Katalin och vi träffas fortfarande! Men vi kan nu prata om saker med ett lite behagligare avstånd; det finns en djupare kunskap och erfarenhet där – en annan förankring. Jag förundras över de proffs mina vänner har blivit! Barnmorskeproffs. För det är vad som händer när alla nybörjarminor är avröjda och livet som barnmorska går vidare.

Emma, Linn och Maja

Det är ett sant privilegium att få följas åt ihop.