Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.
Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.
Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.
Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.
Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.
Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.
Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.
