Av: Melina
Hej alla fina människor! Mitt namn är Melina och jag har två underbara små barn. Dottern är nu i skrivande stund lite mer än två år, och min son är snart fyra månader.
Kontrasten mellan deras födslar är som natt och dag.
Dottern föddes för tidigt på grund av att vattnet gick i vecka 31+0, sen kom hon efter att de lyckats bromsa upp förlossningen en vecka. När hon kom kände inte jag att jag födde, jag kände att jag blev förlöst av personalen och jag blev rätt så traumatiserad efteråt. Dels för att hon kom så tidigt och att jag kände att jag inte hade någon som helst kontroll. Jag förstod inte vad eller varför sjukhuspersonalen gjorde någonting av det de gjorde när jag födde.
Jag hade inte ens hunnit googla på hur jag skulle kunna andas för jag tänkte att jag ändå hade två månader på mig.
Men iallafall. Nästa gång skulle bli annorlunda hade jag bestämt mig. När jag blev gravid med min son läste jag flera böcker om graviditet och förlossning, bland annat Märtas fantastiska bok, följde flera inspirerande och informativa konton på instagram som jag gick in på dagligen, kollade videos på youtube, läste bloggar, gick en hypnobirthingkurs. Jag samlade på mig så mycket information jag kunde och jag kom fram till att vi kvinnor har allt vi behöver inom oss för att kunna föda barn, och i många fall även få en positiv och stärkande upplevelse utav det, det är bara systemet inom vården som ofta förstör det för oss.
Jag bestämde mig för att jag ville föda hemma, jag kontaktade en hembarnmorska men det var för dyrt för att vi då skulle kunna ha råd med det. Väldigt tråkigt tyckte jag, men jag fick snabbt ställa in mig på att göra det bästa av situationen att föda på sjukhus. För mig är sjukhus inte en plats jag känner mig trygg på då jag har flera jobbiga erfarenheter av sjukhus från förut. Därför var det viktigt för mig att skriva ett bra förlossningsbrev och sen hoppas att personalen verkligen skulle lyssna på mig.
Tidigt en morgon
Tidigt på morgonen den 2 juni, säkert klockan fyra på natten, vaknade jag av sammandragningar. Jag tog upp mobilen och startade tidtagaruret. 7-8 minuter mellan varje. Jag somnade om. När dottern och sambon vaknade några timmar senare ville jag ligga kvar inne i mörkret även fast det fortfarande var omkring 7 minuters mellanrum. Något i mig ville vara kvar i oxytocinbubblan under det varma täcket. Jag ville föda nu för jag hade redan gått över tiden. Jag ville försöka få en så fysiologisk födsel som möjligt och då ville jag inte bli igångsatt.
Jag ligger kvar hela förmiddagen och sammandragningarna blir tätare och tätare. Omkring lunchtid är de så täta som var tredje minut. Vi ringer förlossningen i Sundsvall dit vi tänkt åka och de har fullt. Då ringer vi istället förlossningen i Örnsköldsvik som är lika långt ifrån oss och de har lediga platser. Jag gör mig iordning och äter mat, sen åker vi.
Hade förlossningen i Sollefteå inte stängt några år tidigare hade vi bara haft 20 minuters bilresa istället för 1,5 timme.
Bilresan var hemsk. Jag ville inte sitta still i en guppig bil så länge när allt var igång. Men jag kämpade med att hantera det och jag gjorde det bra. Jag hade sköna avslappnande ljud i hörlurarna och fokuserade på andningen. Vi stannade flera gånger för att jag behövde spy.
Väl framme skyndar min partner iväg och hämtar en rullstol, jag lägger väskan på den. Jag är inte sjuk säger jag och ler, ”jag kan gå”.
Mitt sockersug är brutalt så jag smiter in på kiosken och andas igenom flera sammandragningar medan jag köper glass. Den var overkligt god men jag kunde inte behålla den i magen tyvärr.
Vi tar oss upp till förlossningen och får ett rum. Jag ger dom mitt förlossningsbrev.
Även fast jag skrivit att jag inte vill ta CTG så ville dom ta ett för att känna sig trygga så jag gick med på att göra en intagnings CTG. Jag påminner de flera gånger under hela födseln om att använda ord som ”sammandragningar” och ”vågor” istället för ”värkar”. Jag vill inte bli påmind om att jag ska ha ont.
Jag själv vill att de ska kolla hur öppen jag är när jag kommit in, barnmorskan konstaterar att jag är 2 cm öppen. Jag blir överlycklig och motiverad!
När jag skulle föda dottern var jag 1 cm öppen ända fram till sista timmen, då jag gick från 1 cm till 10 cm på en timme, och hela hennes förlossning var igång på riktigt i ungefär ett dygn, så att vara 2 cm öppen kändes motiverande.
Jag känner att jag behöver smärtlindring. Tyvärr är det enda badkaret upptaget. Jag ville föda i vatten men det fick man inte där, men jag ville ändå bada som smärtlindring.
Jag smiter istället in i badrummet och tar en varm dusch. Jag står och nynnar och sjunger och andas för mig själv. Det fungerar väldigt bra i en timme. Sen blev det jobbigt att stå upp och stolen i duschen var inte bekväm att sitta på så jag går in till mitt rum och ber de kolla hur öppen jag är och att få lustgas. Badkaret var fortfarande upptaget och var det under hela födseln.
4 cm öppen! Lyckan!
Tiden går. Jag är trött. Ligger i sängen och andas lustgas. Är hungrig men kan inte äta för jag spyr så fort jag får i mig vatten eller mat. Min partner är där hos mig hela tiden och han är det bästa stöd jag kunnat be om. Så fort jag håller på att tappa kontrollen får han tillbaka mig in i min bubbla.
Men sen så går han iväg några minuter och ska göra en grej och just då kommer läkaren in och ifrågasätter mitt förlossningsbrev när jag har starka ihållande sammandragningar som inte ”släpper”. Haha tajmingen på det.. Jag går med på att göra flera rutingrejer jag skrivit att jag inte ville göra bara för att bli av med henne.
Nu börjar det bli intensivt. Hittills har jag kunnat vara i min bubbla tack vare lustgas, hörlurarna med sköna ljud och meditationer, men nu börjar det bli för intensivt och göra alldeles för ont. Jag blir arg. Jag skriker att de ska göra någonting och hjälpa mig. Jag vill ha ryggbedövning, nu!! Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill sova. Jag vill äta. Jag vill vila. Jag vill ta en paus bara ett kort tag.
De ringer narkosläkaren och bokar in spinalbedövning men det kommer ta en halvtimme innan han är här. Jag ber barnmorskan kolla hur öppen jag är. 8-9cm. Det förklarar saken, jag går igenom ”the transition”. Det är fasen många födande kvinnor upplever som den värsta, då många vill ge upp, åka hem, få ryggbedövning/epidural eller annan stark smärtlindring.
Barnmorskan konstaterar att hinnan buktar ut massor. Jag frågar henne om han kommer att komma om hon tar hål på den. Ja säger hon. Jag ber henne ta hål på den, fostervatten forsar och hon viker bak sista fliken.
Nu kommer jag in i ett helt annat tillstånd. Det känns som ”Boss fight mode” i något TV-spel. Nu kör vi.
Nu är det inte jobbigt längre. Nu är han ju snart här och jag kan äntligen börja krysta. Det gör ju ont men på ett bra sätt. Jag känner att jag har kontroll igen.
Jag står på knä på sängen och krystar. Det känns som det brinner, som en ring av eld.
Hela den här fasen är lite luddig för mig. 20 minuter efter att barnmorskan tagit hål på hinnan är han ute. Det gick så fort att narkosläkaren inte ens han komma.
När han är ute ropar jag ”min bebis! Min Enoch!” Och tar honom till min famn. Han är så perfekt. Han är frisk, stark och mår bra.
Det tog ca 4 timmar från att vi kom fram till sjukhuset tills att han kom ut till världen.
Jag är så tacksam till min sons födelse, den läkte något inom mig som den förra tog ifrån mig. Även om allt inte blev som jag hade önskat blev den klart över förväntan och jag kände det viktigaste, att jag hade kontroll och att han mådde bra. Jag födde min son. Jag hade min själsfrände, två fantastiska sjuksköterskor och en underbar barnmorska vid min sida som verkligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina önskemål från start.
Tack för att ni läst.
Födseln finns på youtube för er som är intresserade av att uppleva den i videoformat.
Må bäst, massa kärlek /Melina
Förhandsgranska YouTube-videoklipp MIN FÖRLOSSNINGSVIDEO
