Nils några timmar gammal

Lyckan är så stor just nu. Kanske är det för att han är mitt sjätte barn. Jag vet vilken ynnest det är att få vara med om det här stora igen. Få föda ut ett friskt barn på mina villkor. Allt gick bra. Han var så levande och vaken från sin allra första stund med oss.

Tänk att återigen få snusa på ett mjukt och fjunigt bebishuvud som luktar fostervatten, järn och vanilj. Jag känner mig varken fången eller låst. Längtar inte bort nånstans. Känner mig bara innesluten i en varm bubbla av kärlek och vill hinna njuta så mycket jag kan eftersom jag vet att den här tiden inte kommer tillbaka.

Det var värt allt.

Han vill bara amma och vara nära just nu. Och jag verkar vara hans absoluta favorit. Men syskonen och pappan går också bra. Förändringen är nog störst för Hanna som har varit vår minsting så länge nu. Hennes första blick på honom och man kunde ana en viss skepsis: Vem är det egentligen som har kommit och tagit min plats i familjen?

Jag sitter i mitt hörn av soffan och känslan är som tystnaden efter ett vulkanutbrott. Att just ha gått igenom en så stor förändring. Anspänningen och laddningen av att vara gravid som precis har värkt ur mig. Nu har jag gått iland igen och min kropp känns som varm mjuk sand på en strand. Det droppar tunga droppar av nektar från mina bröst. Växtnäring åt honom.

Nils.