Att åldras är något som kommer smygande. Tills en dag då man plötsligt och oåterkalleligen befinner sig på den andra sidan.

För inte alltför längesen behövde jag visa leg varje gång jag handlade på systemet. Sen glesade plötsligt dessa tillfällen ut. Jag behövde inte visa leg varje gång längre, bara ibland. Nu behöver jag aldrig visa leg mer och det innebär att jag har kommit över till den andra sidan.

Det är samma med så många andra saker. Tvåårstrots, mjölktänder och tonårsstrul. När man är mitt i något jobbigt ligger det nära till hands att tro att det alltid kommer vara jobbigt. Men så går tiden och omärkt så glesar det jobbiga ut tills det inte är ett bekymmer längre.

Under höstlovet åkte vi till Bror Hjorts hus och barnen fick måla i målarverkstaden

Där satt jag i några minuter på en stol och förundrades över att tiden har gått så fort! Tänkte hur fint det är att alla mina yngre barn kan måla själva. Snart kanske ingen av dem vill följa med och måla längre.

Jag fick en lätt euforisk känsla av att höstlovet flöt på så bra. Tänkte WOW är det här vad som väntar? Harmoni? Sen blev i princip hela familjen sjuk och allt blev jobbigt igen. Tji fick jag.

Det har tagit oss nästan två veckor att hämta igen från den senaste sjudomssvackan. Städa, handla ikapp, komma tillbaka till rutiner. Men nu verkar vi vara över på den andra sidan.

Igår åt jag lunch med Elisabeth Jubelin som är doula och fotograf. Hon gick vår doulautbildning under våren och tog en så fin bild på mig.

Att tiden gör något med oss är nog bra. Tänk om jag inte hade omprövat en enda sak sedan jag var 22 år? Vad odrägligt det hade varit.

Ibland slår det mig att själva förgreningen av livet ofta är så skild från ursprungsidén om samma liv. Och att det är precis det som gör livet så storslaget.