Dagen började med att Nils kräktes ner hela mig. Mitt hår luktade fortfarande lite surt när resten av familjen överraskade mig och honom med födelsedagsbricka på sängen. Nils verkade tro att firandet handlade om honom.
Och vem hade kunnat ana att jag skulle bli så glad över ett gäng vackra tallrikar? Sådär jätteglad. Jag har önskat mig glas och porslin eftersom vårt sakta men säkert har nötts ner av alltför flitigt användande. Till slut blir det ju pinsamt att bjuda folk på middag. Det känns inte jättekul att duka ett bord med ett gäng udda och rejält kantstötta tallrikar med lika udda dricksglas till (eller varför inte en mugg istället för ett glas?).
Så. Det känns som om bohemen i mig äntligen har mognat lite. Att längta efter mer ordning och reda. Japp. Det gör jag nu.
Mina päron, min bror med sambo och deras dotter Alma kom och åt semlor med oss mitt på dagen. Det var så fint att se kusinerna hälsa på varann. De skrattade så de kiknade båda två. Men mitt i allt började Nils storgråta så känslorna var visst lite all over the place.
Bilden av gungbrädan
På min födelsedag för precis ett år sedan beskrev jag åldrandet såhär:
”Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.”
Nu när jag fyllde 41 fick jag en alldeles ny bild i huvudet. Gissa vilken? Jo, bilden av gungbrädan. Ditt liv är en gungbräda. Föreställ dig en gungbräda. När du föds så sitter du på den ena kanten längst ner mot jorden och tar sats, du häver dig mot livet. Du ser inte något slut än, du ser bara himmel och sol. Hela barndomen befinner du dig där. Sakta lyfts du upp av din ålder, den som börjar tynga ner på den andra sidan av gungbrädan. När du blir medelålders så står brädan helt plant i luften med lika mycket luft under båda ändarna av brädan. Plötsligt en dag kan du se lika långt åt båda hållen. Du kan ”greppa” om ditt liv när du befinner dig där nånstans på mitten. Sakta häver du åt den andra sidan och avståndet till barndomen blir nu längre och längre. Även i den här bilden av ålder finns inget slut. Bara en långsam rörelse. Livet är när gungbrädan befinner sig i rörelse. Gungbrädan är inget utan själva rörelsen. Och samma klangbotten som rörelsen börjar i slutar den med.
