Av Karin Hellström
Hej! Jag heter Karin Hellström och är barnmorska och jobbar på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Jag har haft förmånen att få jobba i ett projekt som kallas ”känd barnmorska”. Det innebär att man har samma barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning.
När vi genomförde vårt pilotprojekt 2016-2017 var vårdformen helt oprövad i Sverige, men väl spridd i flera länder, både inom och utanför Europa. En Cochrane review (2016) drar slutsatsen att ”Most women should be offered ‘midwife-led continuity of care’. It provides benefits for women and babies and we have identified no adverse effects”.
Nu tänkte jag berätta om ett par som jag fick äran att följa under deras graviditet och förlossning.
Historien om Sanna och Sebastian som fick en liten Charlie
Redan vid inskrivningsbesöket på mödravården i tidig graviditet uttryckte Sanna att hon kände en oro inför förlossningen.
Det som oroar henne mest är att det känns som okänt område eftersom det är deras första barn. Hon vet inte hur det kommer att vara och kännas. Upplever det som jobbigt att släppa kontrollen. Är rädd för att det ska bli en ohanterlig smärta och har även tankar på att det kan ske någon komplikation.
Vi pratar kring hur det kan kännas mer tryggt. Jag ger information om vad som rent fysiskt händer under en förlossning. Sen berättar jag om profylaxkurser och pratar kring att det kan vara en bra förberedelse inför födandet. När Sanna har kommit till vecka 20 i graviditeten informerar och erbjuder jag paret att om de önskar så kan de få vara med i Hjärtats projekt ”känd barnmorska”. De tackar ja till detta.
Paret fortsätter att komma till mig men vid ett par tillfällen under graviditeten får de även träffa en annan barnmorska eftersom vi är två barnmorskor som kommer turas om att ha jour för paret när förlossningen närmar sig. Sanna känner sig mer trygg med denna vetskap att någon av oss två förmodligen kommer vara med under födandet och graviditeten löper på komplikationsfritt. Runt vecka 35 i graviditeten gör vi en sammanfattning med paret, jag och min kollega som jag ska dela jouren med. Vi går igenom hur de tänker och hur de skulle vilja ha det under förlossningen. Att få känna sig trygga och få mycket information om vad som händer är det som känns viktigast för paret.
En marsnatt år 2017…
Sanna vaknar av att hon hostar och i samband med det upplever hon att det kommer vätska. Kan det vara fostervatten? Sanna pratar med koordinatorn på förlossningen och stämmer av att allt verkar normalt. Hon får en tid där för kontroll nästföljande dag.
Under morgonen får Sanna starkare sammandragningar och hon tar kontakt med mig som har jour denna dag. Sanna känner sig lugn och tar det lugnt i hemmet. En stund in på förmiddagen tilltar värkarna och Sanna känner sig nu lite mer orolig. Vi pratar i telefon ett par gånger under förmiddagen. Jag märker att det finns en oro.
Eftersom Sanna och Sebastian bor centralt och Sanna vill bli lugnad så bestämmer jag mig för att åka hem till paret för att göra en bedömning och få paret att känna sig mer trygga. Jag kommer dit kring lunchtid. Märker att Sanna har ett intensivt värkarbete men att hon slappnar av bra av att jag kommer och bedömer att allt är normalt. Lyssnar på fina fosterljud med tratt. Sanna sätter sig i soffan och låter kroppen jobba på i lugn och ro. Hon andas fint och slappnar av. Jag förbereder mig också på att det kommer att bli förlossning detta dygn så jag sätter mig och äter lunch i soffan bredvid paret för att samla lite energi.
Bara efter ett par timmar märker jag på Sanna att det blir mer och mer intensivt och att hon känner mycket tryckkänsla neråt. Eftersom det är en misstänkt vattenavgång så vill jag inte göra en vaginal undersökning i hemmet på grund av infektionsrisken. Vi bestämmer oss för att åka in till sjukhuset. Så jag sätter mig på cykeln och beger mig till sjukhuset. Sanna och Sebastian blir upphämtade av Sebastians pappa och åker bil med honom.
De kommer in strax före kl 14 till sjukhuset där jag möter upp dem. Vi gör en ctg-kontroll och barnet verkar må bra. Vid den vaginala undersökningen visar det sig att Sanna redan är öppen 8 cm och att huvudet har kommit ner bra.
Sanna börjar med vämekuddar och lustgas vilket till en början hjälper bra. Men värkarna blir mer intensiva och runt 15-tiden vill hon ha en epidural. Men när narkosläkaren kommer vid 15.15 så är Sannas livmoderhals retraherad och barnets huvud är strax ovan bäckenbotten så narkosläkaren vänder i dörren. Sanna blir mer peppad nu när hon vet att förlossningen är nära. Hon känner att hon vill börja krysta.
Kl 16.02 ser Charlie världen för första gången!
För mig som barnmorska är det här ett minne för livet. Att få följa paret ända sedan tidig graviditet till förlossningen är en fantastisk känsla. Jag får vara med i deras bubbla! Så häftig känsla också att få vara med under hela förlossningsarbetet. Att inte behöva lämna rummet och kunna se varenda steg i förlossningsprocessen och hur värkarna förändras är oerhört fascinerande. Kvinnokroppen är så fantastisk!
Sanna hade en intensiv förlossning men både hon och Sebastian kände sig trygga hela vägen. När Sanna kom tillbaka på efterkontroll skattade hon sin förlossningsupplevelse som bästa tänkbara.
